Björns

2015-10-12
15:25:00

Gubbe, gubbarna och gubben - Malmö tur och retur.

(Med en shitPhone 2b tar man varken bloggbilder, eller emot mms och länkar till internet. Men man kan ringa från den.)
 
Jag övergav den här bloggen för ett bra tag sedan. Anledningarna jag gav mig själv varierade, men mest handlade det om att den redan fyllt sitt syfte för mig. Ett par års nästan dagliga övningar gjorde att någonting lossnade gällande skrivandet för mig. Jag upptäckte att bloggen gett mig den skjuts jag behövt för att skriva annat, men att den nu även tog den tid jag ville ha för att göra det. Visserligen var många inlägg mest av dagbokskaraktär med bilder, men ändå. En hel del ord blev det också.
 
Senaste månaderna har jag pulat med en lång berättelse som i min värld till och med kan bli en roman så småningom. Jag har nämnt det tidigare. Och jag vet, det går inte fort, jag har rätt stora exekutiva problem i allt jag gör. Nästan 100 sidor av hyfsad kvalité låg i alla fall nu sparade på min fina HP-laptop efter att jag förrförra veckan fått låna min kompis Sandras studio för skrivande en vecka. Sista natten där gjorde jag naturligtvis en Björn, eftersom jag är en sådan och kosmiska händelselagar gör det oundvikligt. Framåt 03.30 natten mellan fredagen och lördagen, mitt i ett kapitel om den knepiga konstnären Clive somnade jag. Med datorn på magen. På ett loft. Tre meter ovanför ett golv av sten, granit, kryptonit och titan. Bredvid sängen på loftet fanns även en glipa, precis så smal att en laptop kunde passera igenom. Så det gjorde den ju.
 
De flesta människor skulle bli lätt uppjagade över att ha förstört en bra dator, suckat och gått vidare. Själv fick jag lite svårare att andas, eftersom jag insåg att jag hade allt jag skrivit senaste 15 åren på den burken. Romanen, ett tjugotal noveller och en livstids patetiska poesiförsök. Allt viktigt för mig så klart. Jag mindes att både en och annan sagt åt mig att man ska ha backuper på det som är viktigt och jag håller med. Det slog mig att jag hade tillgång till ett slags moln via Office-paketet, där man kunde spara saker i rymden. Jag loggade in från Leias dator, hoppfull så klart. Det visade sig dock att det enda jag fört över dit var ett recept på kladdmuffins och en selfie när jag dricker öl. Oklart varför, då internet är nedlusat av båda delarna och knappast svåra att ersätta. Men jag är inte så listig när det kommer till teknik, det vet vi ju.
 
Nu har jag tack och lov fått hjälp av en datorkunnig Magnus att hitta allt jag behövde ur den gamla hårddisken. Barnlek för en, ett mirakel för en annan. Och en ny laptop, om än lite klenare än den förra eftersom det är dyrt att konstant ha en massa datorer och telefoner i parallella avbetalningar år efter år. Slutet gott alltså, eller åtminstone som vanligt. Nu över till den egentliga anledningen till dagens bloggande.
 
Del två
 
Helgen som passerade nyss var jag på äventyr i Malmö. Sedan länge inköpta biljeter till Bob Dylans spelning i nybyggda konserthuset Malmö Live skulle äntligen förbrukas. Det var tänkt att det skulle bli en långhelg med hela familjen, men då svaret på min ledighetsansökan för fredagen och måndagen drog ut på tiden fick jag köpa tågbiljeter och åka ner själv i stället. När jag gjort det fick jag ledigt naturligtvis, men då var det ju för sent.
 
Förkyld och jävlig som jag hade hunnit bli satte jag mig i en gammaldags kupé och tog snälltåget ner mot Malmö. Gott om plats, men för den som glömt sina hörlurar en aning stimmigt när de veckopendlande arbetskamraterna intill pratade och snarkade om vart annat och den långa svartklädda emo-killen mittemot åt sitt lösgodis under ljudligt smaskande. När mina krypningar höll på att kulminera i vansinne gick jag till restaurangvagnen och köpte botemedel i form av öl och jägermeister. Efter det kunde jag både läsa och skriva lite.
 
Leias bror Pelle, min blivande konsertbroder hämtade mig på Centralstationen och innan jag hann blinka satt jag och åt parisare på viltkött och sköljde undan förkylningen med whiskey. Efter en god natts sömn och lite fria aktiviteter på förmiddagen där tippande och hästspelande avklarades släppte Pelles fru Birgit av oss i Malmö. Eftersom konserten skulle starta 19.30 var vi tvugna att åka in redan vid 14.00 för att hinna förbereda oss. Vi rivstartade med lunch på anrika Bullen. 
Ett fantastiskt ställe med atmosfär. Glada kompisgäng med en medelålder på 75 blandat med mödrar och söner på helglunch, en och annan turist. Och så vi.
 
Menyn var rejält klassisk och vi bestämde oss för en sillatallrik till förrätt. Och några snapsar Skåne till det naturligtvis. God tjeckisk öl lunchen igenom och Pelle åt en helstekt spätta stor stor som ett brunnslock med brynt smör och champinioner. Själv nöjde jag mig med confit på anklår med friterad lök, ankrilette, rödvinsås och potatispuré eftersom sillatallriken i sig kunde varit lunch nog. Efter det mellanlandning på Bishops Arms, nyfiken och gedigen ölprovning och bourbonavsmakning och formen inför konserten började bli god.
 
Del tre
 
Malmö Live är ett helt nybyggd konserthus och majoriteten av besökarna var mer av teater/operakaraktär än man vanligen förväntar sig. Fast kanske ändå inte, Bob Dylan är 74 bast nu och hans fans åldras ju med honom. Så även jag.
Medan vi väntade på insläpp varvade vi ner med ett glas vin, då en reporter och en fotograf från Sydsvenskan dök upp och bönade och bad om några väl valda ord och en bild på oss. Vi biföll efter viss tvekan.
 
Konserten vi fick uppleva sedan var faktiskt helt fantastisk. Jag har sett Dylan massor av gånger. Utomhus och inomhus i Stockholm, i Göteborg, i Karlstad och på Roskilde. Den ena gången är sällan den andra lik och ibland är det rent uselt. Inte denna gång dock. En konsertlokal passar den gamle mannen perfekt, ljudet var helt otroligt och man hörde varenda gitarrsträng, varenda smekning av trumskinnet och framför allt i andra set när han sjungit upp sig, Dylans röst.
 
Den som förväntat sig en hitkavalkad fick gå hem besviken, den som är mer luttrad och inte förväntar sig något alls, desto gladare. Mängder med Sinatracovers, mycket blues och boogiewoogie. Eftersom jag är en större fan av Bob själv än av Frank Sinatra var det ändå versioner av hans egna låtar jag gillade bäst. Duquesne Whistle, High Water (for Charley Patton) och avslutande Love sick till exempel. 
 
Jag har inget annat val än att ge både konserten och helgen som helhet 5 sillatallrikar av 5. 
 

 

 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: