Björns

2013-02-28
22:50:24

När döden blir en del av livet.

Det finns en oändlig ovisshet i det här vi kallar livet. Man kan var frisk som en nötkärna (varför dom är så friska har jag dock aldrig förstått) den ena dagen och nästa dag har man fått en hjärtinfarkt, blivit påkörd av en rattfyllerist, eller satt en biggarå i halsen och kvävts till döds. Man kan få cancer, ramla nedför en byggnadsställning eller bli träffad av blixten. Det är därför livet känns så stort, eller åtminstone borde kännas så stort, just för att det är så skört. Men jag har en känsla av att vi lite till mans tar väldigt mycket av det vi har för givet.
 
En som kanske också tog livet för givet, åt, roade sig och inte hade en tanke på morgondagen var den spänstiga orangea mollyn Udo Dirkschneider. Nu finns han inte längre ibland oss.
Här ses Udos kvinna Angela Gossow ta ett sista farväl och till helgen har hon lovat komma över sorgen och hon har bett mig då gå ner till Torpets Zoo och hitta en ny man att trösta sig med. Han skall helst också vara orange och han får mer än gärna heta Michael Kiske.
 
Udo har nu fått en statsmannabegravning i det lilla badrummets toalett och jag har på den efterföljande likvakan ätit en mango.
Den smakade mycket friskt och gott och jag gillar konceptet med förpackningar om två ätmogna mangos, även om det är lite dyrt.
 
Så vila i frid Udo Dirkschneider, nu är det hög tid för mig att släcka ner i din tidigare hundraliters ocean och krypa ner i sängen. I morgon när den här bloggen postas är en annan dag och jag hoppas att vi alla och våra nära och kära får vara med då också.
2013-02-28
20:55:14

Ett betydligt överdrivet rykte. Som gjorts gällande.

Anyone up for torsdagsblogg? Jajjemen, åtminstone jag i alla fall. Igår kväll fattade jag det dramatiska beslutet att jag skulle springa innan jobbet och därför också TILL jobbet. Jag provade ju den omvända resan i fredags förra veckan och det gick bra, trots att det var jävligt jobbigt med alla backar. Jag lade mig tidigt för att orka upp 05.15 och vaknade med ett ryck och trodde jag försovit mig. Men då var klockan ännu bara midnatt. Jag somnade om och vaknade efter ett tag igen med ett ryck: jävlar, nu HAR jag försovit mig! Då var klockan 04.00. Sedan ringde klockan drygt en timme senare och jag gick upp och stekte en frukostlåda, samt lade in lunchlådan i sexhundra plastpåsar för att slippa ha yakiniku över hela brevbäraruniformen när jag kom fram. Det blir lätt lite skumpigt att vara matlåda i en ryggsäck på en människokropp som springer på asfalt och parerar isfläckar.
 
Löpningen gick alldeles utmärkt och vid backen ner mot Ektorpsrondellen såg jag ett fenomenalt vackert naturfenomen:
Nä, anfådd med kameran i farten och genom en kameralins ser inte fullmånen lika imponerande ut, det håller jag med om. Men den är i mitten av bilden mellan trädens grenar och i verkligheten var den enorm!
 
Jag duschade och skrudade om och värmde upp min frukost.
Den gula flensen på korven är ett föredetta stekt ägg som centrifugerats så att det satt kring väggarna i matlådan efter sex kilometer löpning. Men det var gott i alla fall och solen sken in genom fönstret i lunchrummet och de prunkande plastväxterna doftade ljuvligt.
 
Jag sorterade, kammade och delade ut post och så var ännu en arbetsdag över. Om jag skall tillägga något kan jag säga att jag jobbat mycket med musik i öronen de sista dagarna och ännu en gång upptäckt hur fantastiskt bra Monster Magnet och Helloween är. Och Gamma Ray. Sen lyssnade jag också lite på Dio. Inte illa det heller. Det är mest hårdrock nuförtin'.
 
Leia var hemma med Simon som fått ont i halsen och då det inte fanns någon tid att passa hem åkte jag till Forum och köpte en löpardräkt. Jag kände nu att eftersom jag kommit igång med springandet igen och tycker det är roligt och min motion inte direkt kostar någonting, så kunde jag unna mig lite komfort. Jag brukar alltid springa i långkallingar och vindbrallor och en tjock luvtröja, men till slut dör man nästan av värmeslag. Så jag slog till och uppgraderade mig själv för första gången i livet, åtminstone vad gäller löpandet.
För den som vill se hur det ser ut i rörelse tog Leia en actionbild också.
Sådärja, det var det hela tror jag. Nu skall jag ner till det kooperativa och handla massa matvaror. Coop Extra, när man vill vara sig själv för en stund.
 
 
 
2013-02-27
20:42:00

Blogg sa Bill. Ja blogg var ordet sa Bull.

Nu sitter jag här och skriver igen. Det är alltid lite segt att masa sig in i arbetsrummet och öppna bloggen, men så fort man skrivit den första meningen rinner det bara på, som en liten bäck. Jag har presis läst lite ur Lasse-Majas detektivbyrå för Simon och det blev den enda tiden vi hann få tillsammans idag, undantaget minuterna på morgonen då han klädde på sig och gick till fritids. Simon har varit trött och håglös hela veckan av någon anledning, så även jag själv. Det är svårt att sätta fingret på varför humöret åker berg-och-dalbana ibland, men i mitt fall misstänker jag klimakteriet.
 
Hur som helst satt jag och funderade på Simon när jag jobbade idag och tänkte på att han gärna velat leka med någon kompis i veckan efter skolan och helst den danska klasskompisen Viggo som han aldrig lekt med. Men många är lediga och bortresta och att det tar emot att ta initiativet och ringa andra föräldrar mitt i veckan när man är trött efter jobbet och man utgår ifrån att det är likadant för andra. När jag var på väg till fritids för att hämta Simon ringde ett okänt nummer och döm om min förvåning när det var Viggos mamma som undrade om Simon fick följa med hem till Viggo. Vilken lycka!
 
En del börjar alltid yra om att guds vägar är si och så, men vi som inte gillar någon gud, eller tror på någon för den delen heller får leta andra förklaringar till varför ödet gör som det gör. Hur som helst jobbade universums synkronicitet på ett förträffligt sätt idag.
 
Planerna till middag var blodpudding, men utan barn i huset blev det en sväng förbi Shang Hai House för att köpa sushi och yakiniki. Och världens största vårrullar. Vi brukar köpa sådana där minivårrullar till förätt, men dom är vegetariska och jag ville ha köttfyllning, så jag slog till på vanliga kinesiska vårullar och trodde jag skulle få dom där små rackarna fast med kött i. I stället kom jag hem och öppnade godispåsen av papper (dom använder faktiskt lösviktsgodispåsar till vårrulllar av någon anledning, förmodligen har dom kommit över ett stort parti) och ramlade nästan av stolen när jag såg de två pålarna av köttfärs inrullade i...i...sånt där som man rullar in vårrullar i. Jag överdriver bara lite när jag säger att de var stora som en mindre brandsläckare, en sån där man har på båten eller i förarhytten på en långtradare. Så jag smakade bara lite av yakinikun och det blir således kinesiskt/japanskt i matlådan i morgon.
 
Dagen i övrigt:
 
Jag hade ett missat samtal från Frida Samuelsson i Gävle på min jobbtelefon idag. Att det var just hennes nummer fick jag reda på när jag kollade upp det på hitta.se. Vem hon är förblir en gåta, men Posten i Nacka har väldigt lite att göra med Gävle, så jag undersökte inte saken mer.
 
Jag fick tre doftminnen till idag. Jag brukar ju skriva om att dofter ofta slår igång olika minnen hos mig väldigt starkt. I en port i Sickla Strand luktade det precis som i ett serietidningsantikvariat i Gamla Stan där jag brände alla mina pengar i ungdomen på Spindelmannen och andra Marvelserier. Som jag sedan lade i plastfickor och vårdade ömt. En del av tidningarna blev med åren värda en del pengar och i ett svagt ögonblick sålde jag hela första årgången efter att Semic tagit över utgivningen av Spindelmannen i slutet av 1983, början av 1984, eftersom jag akut behövde pengarna till vin en helg när jag skulle upp till Norrtälje och festa med kompisar. Inkomsten räckte till några flaskor California White som är uppdruckna sedan 18-19 år tillbaka och jag tror att det är det enda jag riktigt ångrar hittills i mitt 40-åriga liv. Alltså inte att jag drack dom och att jag hade en roligt helg, men jag kunde väl för fan ha lånat två hundra spänn av någon.
 
I en annan port luktade det starkt av örter och kryddor och helt plötsligt stod jag i Robert Svenssons farsas lägenhet på Ormingeringen år 1980. Det var första gången jag var hemma hos någon som använde andra kryddor än salt, peppar och ibland curry och som dessutom var något så exotiskt som vegetarian. Jag och Robert lekte förmodligen med hans coola Star Wars Death Star och Millenium Falcon.
 
I den tredje porten luktade det "bra judo". Jag kan inte sätta fingret på vad jag förknippade doften med exakt, men det var kopplat till judo, eller judotävlingar och det var inte den vanliga fotsvett-på-tävlingsmatta-doften. Det var något annat, en bra judodoft. Jag skall klura lite på det i morgon när jag kommer till Sickla Strand 15 så att ni slipper dö nyfikna.
 
Jag har dessutom varit på biblioteket och betalat av min skuld på 20 kronor. Det kändes bra och nu kommer jag att sova bättre på nätterna framöver.
 
Annars läste jag som snabbast i någon nättidning om Nordkorea som kärnvapenhotat U.S.A. Jag tycker att det börja kännas lite otäckt på Koreahalvön nu och när man tidigare bara kunde garva åt att dom var så efter och bara hittade på en massa trams som inte ens Simon skulle gå på, känns den nya store ledaren väldigt aggressiv. Man får hoppas att det bara är tomma tunnor som skramlar.
 
Sist men inte minst. En kärlekspresent från Leia - en ny nästrimmer.
Jag har länge behövt en eftersom jag är så gammal att det gärna växer ut stora kvastar ur näsborrarna på mig och det är så sjukt jobbigt att rycka dom med pincett. Ett hårstrå, sedan fyra vansinnesnysningar, ett hårstrå, nya vansinnesnysningar, osv. Nu är det bara att låta tekniken ha sin gång. Dessutom hoppas jag att den även kommer att ge mig lika vita tänder och en så förförisk blick som snubben på förpackningen har.