Björns

2013-04-30
13:35:13

Eat my dust, you insensitive fuck.

Äntligen sitter man här i bloggstugan igen, laddad till max och vet knappt vart man skall börja. Är det något som kan få en inspirerad till orden så är det en laddning krögarpytt med ägg, rödbetor och päronsaft.
Och vad fan hände med LCHF frågar alla ni som har järnkoll på bloggadiärens kostvanor? Jag svarar, min kropp är mitt tempel och mitt tempel behöver i bland pyttipanna. Dessutom var det tråkigt efter ett tag och jag har ändå blivit av med åtta kilo sedan nyår och ligger rätt stadigt på 86-87 kilo nu. För övrigt ämnar jag snart, väldigt snart återuppta löparkarriären som bromsades in av ischias och revbensfrakturer.
 
Aha! Nu fick han in sina gamla revben igen, är han inte klar med den historian ännu? Gott folk, jag önskar att så vore fallet, men eftersom den där lilla tidningsartikeln lever i folks minne än går det inte en dag utan att jag pratar med halvt som halvt okända människor i Orminge Centrum om det. Vi tar bara dagens tre exempel:
 
Grannen från våningen ovanför, han i 70-årsåldern som röker som en masugn vilket fyller hela porten med röklukt, till hon den andra, lite mulliga tjejen som bor vägg i väggs förtret, hon som ställer upp porten på vid gavel klockan 05.50 på morgonen även när det är 15 minusgrader för att vädra, den grannen, honom träffade jag idag. Han pratar gammaldags söderslang tror jag och om jag inte hörde fel frågade han: "Hur är det med riskorgen?" Jag antog att det betydde bröstkorgen och vi snackade ett tag om den smärtan. Han hade själv pajjat revbenen någon gång på 60-talet och visste allt om vedermödorna.
 
Min föredetta kollega, den numera pensionerade Jehovas Vittnesfarbrorn, han som har en fru med en ögonsjukdom, han som alltid köper 7,2:or och starkare öl än så på Systembolaget, han. Han klev resolut fram till mig idag på Konsum när jag skulle köpa snus och tryckte min hand: "Låt mig TRYCKA din hand, jag läste allt i tidningen om din hemska olycka! Är det bättre nu?" Visst tänkte jag, jag har jobbat i tre veckor och spelat två korpfotbollsmatcher efter det, men när någon frågar vill man gärna krypa tillbaka in i offerrollen, för deras skull liksom. "Jodå, det blir bättre och bättre" svarade jag.
 
På Systembolaget, spejandes på mörk öl står jag när han pakistaniern som jobbar på Årsta brevterminal och bor i Röda Längan, han som prenumenerar på samtliga vänstertidsskrifter som ges ut i Sverige och hela jäkla Sydamerika, radikalen, arbetaren, han, kliver fram till mig: "Hej, jag läste om dig i tidningen. Det är för jävligt. Jag berättade om dig för mina kolegor på jobbet om din arbetsmoral. Så gör vi arbetare, får jobbet gjort till varje pris. Men det skulle knappast cheferna göra!" Jag nickar instämmande och plockar ner en Guinness på flaska i korgen.
 
Ni hör ju, tre människor bara idag, hur skall det gå för mig den dagen när lokalkändisskapets låga falnat? Jag vågar inte tänka på det.
Jag är ju hemma med Simon idag också, han är lite febrig och snorig fortfarande och vi roar oss med xbox och lite film i sängen.
Man kan aldrig få nog av Yoda.
Hur går det i akvariet då? Jovars, men en och annan molly fortsätter att stämpla ut och vilken dag som helst skall jag läsa lite fisksidor på INTERNET om vad det kan bero på. Dock är den enögda kardinaltetran still going strong. Ni kanske minns att jag var ute efter att avliva honom för några veckor sedan och råkade koka hans polare i stället av misstag.
Bra för Simon: Peter i Salt Lake City Social Club jobbar ju på Coca Cola och hade fixat en skön Coke Zeroflaska till Simon!
Dåligt för Simon: Jag noterade när jag hängde upp en av hans hoodies, en lila favvo, att det stod: "For girls" på. Jag fick ångest, men han har inte märkt något och ingen annan i skolan heller. Jag går och gräver ner den i skogen i kväll.
Elskåpen som har sett likadan ut i hela mitt liv verkar ha bytt skepnad. Jag är i chock, det är lite som när dom döpte om "Engelsk Kola" till "Rollo" en gång i tiden, eller som...nä. Skitsamma, elskåp har aldrig varit viktiga för mig.
 
Vi snackar Instagram i stället. På Instagram kan man hitta små genier man aldrig hade hört talas om annars. Jag följer särskilt tre för mig okända människor med konstnärlig talang:
Nattskiftet. Som jag hittade när jag Instagramstalkade Jonas, en gammal kompis till Leia och Ivan.
Malikthecat. Samma stuk, en annan stil. Härliga bilder, underbara texter.
Purkey. Manhattan-Instagramfotografen med underbara New Yorkbilder. Han har skitmånga följare, men tar sig alltid tid att gilla mina inte fullt lika konstnärliga bilder på svensk skärgård och badande mansben. Bara en sån sak.
Du säger Valborg! Jag håller med, vädret är definitivt där, regnstänk, kyla, moln. Jag firade inte ens Valborg när jag var tonåring. Jag drack i stället öl alla andra helger utom just Valborg och Lucia, men Valborg som något festligt? Nja. Vi har försökt några år "för Simons skull" att gå till någon brasa, men han är inte jätteimpad heller. Jag tror vi satsar på lite mys hemma bara med familjen i år igen. Leia skall äntligen göra laxpudding och vi har en flaska mousserande på kylning. Nu vet vi det.
2013-04-29
18:38:42

Vårtröttheten.

Fan här sitter man, endast tack vare en en och en halv timmes eftermiddagslur, en kopp kaffe och två sådana där burkar energidryck som kidsen dricker. Jag har varit tvungen att googla runt lite och försöka ta reda på varför jag sover och är trött hela tiden, om det kanske är leukemi, ALS, Parkinson eller något skit, men nu har jag diagnostiserat mig själv med vårtrötthet. "Hastigheten i dagslängdsförändringen nu gör att den biologiska klockan hos vissa inte hinner med." konstaterar sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt. Man tackar. Det är bara att försöka komma i kapp.
 
Det blev inget jobb idag, Simon hade fått något skit med halsen och feber igen och Leia hade möten med jobbet. När jag och Simon var uttråkade till bristningsgränsen och trötta på Svamp Bob, ni vet han den fyrkantiga tvättsvampen, gjorde vi en hit and run i Forum för att se om det fanns ett FIFA 13 billigt någonstans. Det fanns det och nu har vi spelat fotboll på xboxen hela dagen. Mitt sämsta minne från eftermiddagen är när jag förlorade med Everton mot Simons PSG med 7-2. Mitt bästa är Simons kucklande glädjeskratt när han gjorde 7-2.
 
Leia kom hem och stekte pannkakor till oss och nu skall hon iväg och repa med Salt Lake City Social Club. Själv skall jag göra mig en termos kaffe och försöka hålla mig vaken till klockan fyra i natt. Syftet med det är oklart, annat än att jag känner att jag måste ta igen lite tid i vaket tillstånd innan jag hunnit sova bort hela livet. Jag får skriva och läsa och örfila mig själv helt enkelt. Och kanske se avsnitt 5-8 som är de enda jag har kvar av säsong 5 av Breaking Bad. Det låter som en plan, inte den smartaste kanske, men en plan. Över och ut.
2013-04-28
11:29:39

Att vara Björn.

Jag känner mig inte helt klar i huvudet och har precis hällt upp en kopp kaffe som förhoppningsvis får mig att vakna till. Min plan för söndagen var att kliva upp vid sex-halv sju och skriva i kapp lite i bloggen, men jag sov som en stock ända till halv tio. Var den här tröttheten kommer i från har jag ingen aning om, men jag somnade en timme mitt på dagen på soffan igår, liksom i förrgår och jag somnar oavsett tid på dygnet varje gång jag tar ett bad. Kaffe verkar inte hjälpa mot plötsliga insomnanden eftersom jag konstant fyller på koffeinnivåerna i kroppen, men det hjälper i all fall för det mesta på morgonen för att skingra den värsta gröten i knoppen. Nåväl.
 
Kapitel 1: Kärleken.
 
I fredags var jag ju ledig från jobbet och eftersom Leia jobbade hemifrån smet vi iväg och åt lunch ute på Artipelag.
Vi skippade lunchserveringen som för all del verkade trevlig och tänkte att vi kunde unna oss mat från a la carte-menyn. Vi går sällan ut och äter middag tillsammans eftersom jag är en seg och oromantisk jävel, men nu gick vi lös på en riktigt trevlig lunch. Tydligen är någon från kocklandslaget inblandad i restaurangen på Artipelag fick vi höra senare och det var verkligen sagolik mat där! Vi åt örtöverbakad långa med ärtor och blåmusslor till varmrätt.
Man ville aldrig att det skulle ta slut och det var den överlägset godaste fisk jag ätit.
Till desert åt jag rabarberkompott med smulpajcrumble och vaniljglass, även det sagolikt.
 
Leia drack mousserande vin och jag drack mousserande vatten. Underbart var ordet.
Efter att vi ätit tittade vi på Björns holk.
Och pussades på takterassen.
Och promenerade i vårsolen längst vattnet och höll varandra i handen. Det var fint och man uppskattar att bara vara oss för en stund.
 
Kapitel 2: To be a judoplayer.
 
På lördagen var det dags för Simon att debutera i tävlingssamanhang i judo. Jag läste på lite innan och insåg att reglerna ändrats vad gäller poängskalan och sånt från min tid som aktiv, men den tog slut för över tjugofem år sedan och tiden står ju inte stilla. Simon var nervös och kändes sig ensam.
På min tid åkte hela klubben tillsammans och peppade varandra och tränarna agerade matchcoacher, men i individualismens tidevarv år 2013 var Simon den enda deltagaren från sin grupp i klubben och inga andra folk från Nacka Judoklubb syntes till. Jag försökte göra mitt bästa att förklara regler och vad han skulle göra och hur.
 
Som tur var var vi inte helt ensamma där eftersom min gamla barndomsvän Robban och hans Amanada dök upp med sin son Isak som också skulle tävla. Och så var farfar och Leia med.
(Fast barnet på bilden är Isaks brorsa Benjamin, som ännu inte är judoka.)
Den gemensamma uppvärmingen fick nog lite nervknutar att släppa hos Simon.
Och det blev dags för premiärmatch.
Simon och hans motståndare gick sakta runt varandra i två minuter och tittade blygt över axeln utan att knappt göra ett enda utfall och Simon blev bortdömd på passivitet i premiären.
Jag tog ett snack med honom om att han måste ha lite mer tempo och försöka lite mer i andra matchen och han gjorde en uppryckning, men förlorade även den och de tre följande matcherna. Han var förkrossad och tårarna sprutade medan vi försökte trösta honom.
 
Egentligen kanske han inte tekniskt sett var redo för tävling eftersom han inte hunnit lära sig så många olika tekniker ännu, men jag tror att det någonstans var bra att han fick testa på tävlingsatmosfären eftersom det i judo som i alla andra sporter för barn är roligast med match och tävling. Och dessutom, alla fick medalj.
Prisutdelning.
 Bronsmedaljör i 32-kilosklassen, SPIF Pokaljakten Open 1, 2013.
 
När Simon duschat och bytt om och kom ut i lördagssolen vid halv ett-tiden med medaljen kring halsen var alla sorger som bortblåsta. Jag och Leia försökte få igenom någon fancy lunch ute på Värmdö, men Simon lyckades med hjälp av farfar rösta ner oss till förmån för ett besök på kinarestaurangen i Orminge.
Och det var jättetrevligt och dessutom gott. Kinarestaurangen i Orminge är lite av en chansning eftersom det för det mesta är gott, men lite då och då en besvikelse gällande både smaken på maten och frekvensen av muggbesöken när man varit där. Men idag var det som sagt finemang.
 
Kapitel 3: The Dennis.
 
Eftermiddagen var ett oskrivet blad förutom att jag skulle se Everton-Fulham på tv när Dennis ringde. Han konstaterade att vi hade en grill och att han tänkte komma och grilla på den.
Så jag lade mig ner framför tv:n med en stout.
Leia och Dennis handlade och satte i gång i köket.
Och såg till att jag hade ordentligt med ädelostinlindad pruscotto till Evertons 1-0 seger.
Och så grillade dom vildsvin och fläskfilé.
Efter matchen kom jag ut och poserade och låtsades vara delaktig. Som klippta och skurna ur "En annan del av Köping".
Vi avrundade kvällen med lite sällskapsspel, Simons absoluta favoritsysselsättning: att spela något analogt spel ihop med vuxna.
Och när Simon somnat såg vi den högkvalitativa komedin Supersugen.
 
Sådärja, nu känns det som att jag suttit hos min övervakare och redogjort i detalj för mina förehavanden under helgen. Strax skall hela familjen på äventyr till Jula och köpa microvågsugnar till Leias jobb och i kväll skall jag betala räkningar. Kanske hinner man klämma in Arsenal-Manchester United där emellan för att också göra den här söndagen komplett. Auf wiedersehen.