Björns

2014-03-31
20:02:00

Nämdö revisited.

Eftersom min helg på Nämdö var lite svajig vad gäller internet blev det väl mest en bilderblogg i all hast igår och jag känner att ämnet inte riktigt är uttömt ännu. Till att börja med måste jag i alla fall ära de som äras bör för att jag fick en så fin helg i den vackra skärgården. Mattias, eller kort och gott Modig dom han kallas i folkmun som var en av de som lyssnade till min vädjan om ett ställe där man i lugn och ro kunde skriva lite och kom att tänka på Nämdö där jag antar att han spenderat en och annan sommar. Sedan så klart Mattias far Gunnar som satt på själva upplåtelserätten till stugan och som jag träffat en del under åren då jag och Modig briljerade ihop i Orminge Innebandyklubb. Jag kan även passa på att sända ut ett tack till farbrodern Ingvar som per telefon lotsade mig fram till magin i att få tillgång till kranvatten så att jag slapp törsta ihjäl (sagt till de som verkligen inte kan tänka sig att jag hade en viss mängd vätska med mig i aluminiumburkform).
Nåväl, nu känner jag mig som jag precis hållit ett tacktal på Oscarsgalan och det efter att ha lyckats skriva ca 17 sidor mycket märklig och drömsk novell. Moving on. 
Nackdelen med en iPhone är att det inte finns ett stort objektiv som tillval och därför kan bara den med syn som självaste Stålmannen se att hela sju stycken hjortar flyr från en morgonpigg Ormingebo någonstans mellan tallen och den röda stugan. Det var en jäkligt häftig upplevelse för den som var på plats i alla fall.
Söndagspromenaden var precis lika fin som den på lördagen, även fast det var lite molnigare. När solen lyser på en åkerplätt i slutet av mars och man bara står där och andas och lyssnar på fågelkvittret och tänker att precis så här såg det säkert ut i början av 1700-talet också, det är härligt för själen. Allt var väl dock inte bara frid och fröjd på den tiden heller fast man gärna vill tro det, någonstans i den vevan kom ju ryssen i stora horder av småbåtar och brände ner det mesta av ön, men det kan vi ju låtsas som om det inte har hänt.
Jag gick ju längre på söndagen, totalt runt en mil har jag räknat ut i efterhand (fram och tillbaka menar jag, innan någon får för sig att skälla på mig för lögn och förtal), för att till slut komma fram till det där berömda Nämdö Böte som jag nämnde i gårdagens blogg. Men att promenera en tidig morgon med bra musik i hörlurar, varvat med promenad utan hörlurar och i stället lyssnandes till naturens egen musik är ingen plåga.
Vid det där bötet fanns ju ett schysst torn att bestiga för att få om möjligt ännu bättre utsikt. (Jag stannade på den första avsatsen och vilade och lagade lunch eftersom det var flera meter upp till toppen).
Någonting jag gillade med Nämdö var att det fanns historielektioner att ta del av så fort man kom fram till en för ön viktig punkt.
På vägen tillbaka och strax efter att jag mött en hurtig löpare på grusvägen brast jag ut i ett spontant skratt, väldigt högt. Jag vet inte varför, förmodligen av ren och skär lycka bara. Lycka och galenskap lär tydligen vara nära besläktade enligt den bulgariske designern och animatören Theodore Ushev. Eller jag vet inte om han har sagt det, men han KAN mycket väl ha tänkt det någon gång.
Resten av söndagen ägnade jag åt att skriva och diska undan det jag slabbat ned i tallriksväg, samt att jag avnjöt Fulham - Everton på en väldigt nyckfull stream som buffrade, laggade och frös bilden så till den grad att jag lyckades missa samtliga Evertons mål i realtid. Skitsamma, som den turgubbe jag är vann jag i alla fall 700 spänn på Evertonsegern, trots att jag ju inte spelar på fotboll längre.
 
Och idag var jag tillbaka i gruvan på Vattenverksvägen och kammade post och delade ut den. Det får inte bli för mycket av det goda brukar man säga, men jag har aldrig förstått varför det inte får det. Adjö. 
2014-03-30
09:31:00

Ansiktet.

Första morgonen här på Nämdö var isande kall, men också lika isande vacker. Jag hade ställt alarmet en halvtimme tidigare än jag visste att solen skulle gå upp eftersom jag hoppades få se en riktigt vacker soluppgång. Jag blev inte besviken där jag satt på klippan vid vattnet och drack mitt morgonkaffe och med kalla fingrar knäppte några bilder på när dagen tog sin början.
Båten jag åkte hit med hade tydligen sin rastplats och nattvila här vid Solvik och det såg lite kul ut att någon lagt till ett helt jäkla fartyg vid bryggan, på samma sätt man lägger till sin lilla eka eller motorbåt.
Huset.

Jag åt knäckebröd med ägg och kaviar eftersom det är min bild av en skärgårdsfrukost, vad vet jag egentligen som bara vid strötillfällen varit i skärgården, ibland får man helt enkelt gissa vad som passar sig. Det var gott i alla fall och jag drack en kopp kaffe till innan jag gav mig ut på promenad.

Precis i närheten ligger öns kyrka och trots att jag inte är något fan av religioner kan jag tycka att kyrkor (och de få moskeer jag sett) är fina, rent estetiskt. I det här morgonljuset hade i och för sig en rostig husvagn blivit vacker också, men ändå.
 
Ön visade sig vara mycket större än jag trodde och trots att jag gick rätt långt lyckades jag aldrig ta mig upp till den norra änden och Nämdö böte som ska vara öns högsta plats 44 meter ovanför havet.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det är något visst med att umgås med sig själv några dagar. Jag tycker att alla människor borde göra det ibland, särskilt människor som lever ihop med någon eller till och med har en hel familj. När man är helt ensam tänker man på ett annat sätt, lyssnar på sig själv och den man är på ett annat sätt och dessutom kommer man enligt mig närmare de man älskar när man får känna saknaden på riktigt.

Dagen innan jag åkte träffade jag en kille som jag gick i skolan med för över tjugofem år sedan och vi pratade lite om livet och jobb och i hans fall karriären, själv har jag ju lagt min i malpåse. När han hörde att jag skulle åka bort själv över helgen suckade han och sa drömskt att han så gärna skulle vilja stänga av telefonen och göra samma sak. Han var dock rädd att han hela tiden måste vara nåbar på jobbtelefonen för att få fortsatta jobb och han var helt säker på att den han levde ihop med aldrig skulle förstå eller låta honom göra det.

Den biten är konstig för mig. Att inte unna den man lever med att göra något man verkligen vill, på grund av svartsjuka, eller missunnsamhet. Rädsla kanske, det skräckinjagande okända eller oväntade.

Visst, jag är inte riktigt den fulländade eremiten och det är inget jag vill bli heller. Nu var täckningen för mitt internet rätt dålig här, men man kan alltid hitta luckor och jag kunde så klart inte låta bli att ladda upp lite fina bilder på Instagram så att jag kunde få er och andra människors bekräftelse på att jag faktiskt fanns fortfarande. Att jag låtit Leia byta lösenord till Facebook var dock riktigt bra eftersom jag har så svårt att låta bli att kommentera allt som skrivs där och sedan uppdatera, uppdatera, uppdatera och se vad man får för svar.

Det är inte bara jag och du som lever genom telefonen, på båten hit kom en dam i 60-årsåldern upp från båtens cafeteria med en flaska öl och en plastmugg. Hon hällde upp ölen och precis när jag trodde att hon skulle ta en stor klunk ställde hon i stället ölen och glaset i båtens fönster, tog fram telefonens kamera, arrangerade flaskan lite bättre och så klick! Upp på Facebook. Det är ju så vi visar varandra hur schyssta liv vi har. Jag med, jag är en av de flitigaste.

Men jag åkte inte bara för att prata med rösterna i mitt eget huvud den här gången, jag åkte ju också för att skriva lite och jag satt stora delar av gårdagen och skrev två berättelser, den ena om mannen på muggstolen på en kobbe i skärgården och en annan om den trångsynte Harald som blir konfronterad av universums väktare, budbärarna. Jag har precis läst igenom vad jag skrivit och är lite förvånad över hur skruvat det blev, jag kanske inte skulle börjat läsa biografin om Philip K Dick på vägen hit.
Det som gjorde att jag lyckades skriva mer än jag brukar kunna göra igår var att jag satsade på ett oavbrutet flow och bara hamrade ner orden och det finns mycket att förbättra i dem. Men det är ju den enkla delen. Har man bara en stomme kan man när som helst snygga till berättelsen och ta bort upprepningar, meningsbyggnadsfel och stavfel och min förhoppning är att lyckas klämma ur mig en berättelse till innan jag åker hem i eftermiddag. Lyckas jag dessutom förlänga dem lite så har jag snart fyra shortstories och början på en liten novellsamling. Innan jag dör kanske samlingen är klar och är det något man ska akta sig för att kalla mig är det produktiv. Jag önskar att det var lika lätt att skriva berättelser som det är att skriva blogg.
Sådärja! Nu fortsätter jag att skriva eftersom jag hittat en punkt på ön som det går att posta bloggen och bilder i från. Jag tog en ny promenad idag söndag och lyckades ta mig upp på Nämdö Böte.
Det är mycket fint och man har en sjuhelvetes utsikt härifrån.
 
Lite blåsigt är det dock och nu börjar fingrarna domna bort, så jag måste sluta skriva. Vi hörs. 
 
Eller som The Strokes sjunger i låten "Trying your luck": This life is on my side.
 
2014-03-28
22:30:37

#skrivliv

Jag börjar skriva den här bloggen utan att riktigt veta när den kan postas eftersom min telefonoperatör tydligen inte prioriterar täckning för skärgårdsbor. Det är egentligen bra och exakt vad jag är ute efter, att vara så isolerad och till och med så ouppkopplad att jag inte kan göra annat än att koka kaffe och skriva.
 
Resan hit förlöpte utan problem även om det tog en liten stund. När jag hoppade på den proppfulla bussen mot Stavsnäs lyckades jag faktiskt sikta ett så gott som ledigt säte längst bak, men med så gott som menar jag att damen som satt vid fönstret demonstrativt parkerat sin medelstora bruna handväska på den platsen.
Jag stånkade mig fram med ryggsäck, axelremsväska och laptopväska i famnen och sa lite lagom snällt och urskuldande "ursäkta mig?" Jag fick den där blicken som fryser helvetet till is tillbaka innan hon långsamt och mycket mödosamt flyttade upp sin väska i knät.
 
Jag är verkligen inte ute efter att göra livet surt för långpendlande tanter och hon såg ut att ha tillräckligt med surhet i sitt liv ändå, men att stå upp på bussen från Nacka Forum till Stavsnäs när det finns ett osuttet säte på bussen är mer än jag klarar att bjuda på.
Det var länge sedan jag åkte Waxholmsbåt och det är ju helt fantastiskt vackert att sakta kryssa fram mellan kobbar och skär i solnedgången efter en vacker vårdag samtidigt som man smuttar på en pappmugg med kaffe och äter en (förvånansvärt) god båtcafeteteriafralla i plast.
När båten la till vid bryggan där jag skulle av var det nästan beckmörkt ute, men som det orienteringsgeni jag ändå är lyckades jag faktiskt pricka stugan direkt och kunde lasta av mina saker och packa upp. Vilken fantastiskt mysig stuga jag fått låna! Jag har med åren lärt mig att börja packa i tid och har hållit på i två dagar hemma att lägga fram saker för att inte glömma något. När jag nu packade upp visade det sig att jag kommit nästan hela vägen i mål förutom att jag glömde smöret hemma (men knäckebröd är säkert gott helt naturellt till frukost också) och förutom att jag glömt alla former av handduk.  Nästan. Listig som jag är hade jag lindat in några  färdigkokta ägg i en diskhandduk, men jag tror inte jag ger mig på någon avancerad handtvätt av snusiga fingrar endast med hjälp av den inför byte av linser, dom får sitta i till på söndag helt enkelt.
Utan vidare slöseri av värdefull tid satte jag mig sedan för att skriva så fort jag bryggt en kopp kaffe (visst ja, jag hade tydligen glömt att ta med kaffefilter också, men det fanns här som jag kunde låna av). Jag hade inte direkt någon plan för vad jag skulle skriva och började på en berättelse om en man som vaknar upp sittande på en muggstol mitt ute på en kobbe i havet utan att ha en aning om hur han hamnat där. Jag är tveksam till att just den berättelsen räcker till en hel roman, men jag skriver på och ser vart det landar. Nu har jag två färdigskrivna sidor och berättelsen är i full gång, tyvärr kan jag inte säga detsamma om värmen i stugan. För att hålla mig varm har jag nu krupit ned i sängen med kläder och strumpor och funderar på att göra en tidig kväll och i morgon möta soluppgången över havet. Jag kan inte annat än citera mig själv; life is good.