Björns

2014-02-28
15:08:00

Är Emilio Estevez och Charlie Sheen verkligen bröder på riktigt?

Varje dag kan ju inte vara en enda lång orgie i äventyrsbadsbesök och Noréndraman i frukt och grönsaksdisken, men hav förtröstan, ty idag ska jag ta er med på ett äventyr som är minst lika trollbindande och fascinerande; den helt vanliga sista dagen av sportlovet på Edövägen i Orminge.
 
Jag vaknade runt åtta på morgonen av att Leia höll på att kladda ner hela mitt ansikte med hejdåpussar innan hon skulle till jobbet, en slags terror som förvisso är lätt att stå ut med. Några minuter efter att hon gått kom Simon in i vårt sovrum och frågade om vi kunde titta på film och mysa tillsammans. Det kunde vi sa jag och vi letade fram det episka mästerverket "Asterix och Obelix möter Caesar".  
Efter de inledande, svårt dubbade minuterna var jag tvungen att avbryta filmen och ta ett snack med Simon om att jag börjar tycka det är viktigt att han tränar på att läsa text på film i stället eftersom det är smått outhärdligt med Johan Ulvesson som en ränksmidande romares röst. Vi pratade också lite allmänt om olika barnfilmer och konstaterade att varken Bert eller Sunefilmerna är dubbade och att det faktiskt är människorna i filmerna som låter så, men att Jessica Alba i "Spy Kids 4" som vi såg igår egentligen inte pratar någon vidare svenska. Tror jag.
Efter filmen lyssnade jag på en hårdrockslåt som Peter postat på min Facebooksida. Jag tycker alltid att man bör sträva efter att få sig en skopa hårdrock innan frukost och det lite extra trevliga med den här låten är att jag nog inte hade hört varken den, eller hört talas om bandet tidigare. 
Och apropå band så skrattade jag samtidigt ganska mycket åt länken till Sweden Rocks hemsida som samma Peter postat, med en bild på den här snubben under rubriken: "The downside of picking up a metal band from the Airport". 
Jag var egentligen jävligt sugen på att springa för fjärde gången den här veckan, men hejdade mig för att inte bli offer för den ack så farliga överdriften. Dessutom hade jag fått en liten spricka under foten som gjorde rätt ont och behövde behandling. Jag gjorde som så att jag klämde ut lite hälsprickekkräm i handen och applicerade det på nämnda spricka med roterande, mjuka rörelser. 
Jag lagade och serverade lunch till Simon och hans kompis. Makaroner och köttbullar, eftersom ni undrar.
 
 
 
Sen tittade jag på olika och slumpvis utvalda Instagrambilder jag inte begrep någonting av och fantiserade lite om vad som eventuellt stod i kommentarerna.
 
 
När jag var klar med mitt Instagramsnokande tittade jag lite på besöksstatistiken på bloggen under året. Den är ganska lik en sån där hjärtmonitor som de har i läkartvserier och man kan tydligt notera att om man gör en årskrönika med mycket bilder, skriver om att man ska gifta sig eller gör en hel blogg om missbruk och våld bland morötter, apelsiner och gurkor skjuter besöksantalet i höjden. Dessutom får besöksstatistiken så klart hjälp av att en och annan delar blogglänken i bland på Facebook och dylikt och apropå det hade jag ju lovat fina priser till de tappra som delade jubileumsbloggen för någon vecka sedan. Marie, Robert och Rita kan se fram emot morotsjuice med posten under början på nästa vecka, samt även Linda som drog folk till bloggen igår med en fin Facebookboost.  
Jag matade fiskarna också, även denna dag. Jag är lite oroad över den kraftiga algbildningen i min lilla lagun och ska vid tillfälle försöka lära mig något om akvarievård. 
Ett tag funderade jag på att ta en frukt, men ångrade mig. 
I stället gjorde jag rent på diskbänken och kontrollerade att alla tillbehör till kvällens tacomiddag var på plats.  
 
Alldeles nyss när det var klart ringde samma okända nummer jag tryckte bort igår. När jag sökte på det numret stod det att det var en konstnär från Nederländerna boende i Strängnäs som försökte ringa mig. Jag har under natten klurat lite på det och kom att tänka på att vi faktiskt körde förbi Strängnäs när vi var och badade i Örebro i onsdags och att det kanske var någon ur lokalbefolkningen som hade tagit mitt regnummer på bilen och som ville skälla på mig för att jag hade kört för fort. En avhyvling sitter ju aldrig fel tänkte jag när samma nummer ringde igen och tänk om jag, gud förbjude, kört på någons katt utan att märka det. Så jag svarade.
Det skulle jag så klart aldrig ha gjort eftersom jag numera tydligen prenumererar på National Geografic och kommer att få ett jättefint knivset för bara 69 spänn hemskickat vilken dag som helst. Till mitt försvar måste jag säga att han den unge mannen som ringde pratade en otroligt trevlig och förtroendeingivande skånska, samt att jag under samtalets gång flyktigt hann tänka på alla stackare ute på landsbygden som försöker hanka sig fram på annat sätt än med hjälp av bidragen som vi skattebetalare i storstan finansierar.
 
Nu orkar vi väl knappast mer vardagsspänning idag och ni har min tillåtelse att återgå till det ni höll på med. Tack för visat intresse.
2014-02-27
12:03:00

Fucka alltid upp långsamma cash.

Tjena, det här är Moe Route, en livsbejakande och genomsnäll snubbe från Oklahoma som lever på royalties från ett formulär för snabbansökning av skilsmässor i Nevada och Las Vegas, med åberopande av 16:e tillägget; "Jag var full och minns inte ett skit." Moe har aldrig varit gift själv och vet inte ens om han dras till morötter av samma kön, han har helt enkelt alltid kännt sig lite könlös och inte särskilt intresserad av det som sker bakom fördragna åkrar och nedsläckta rabatter. Det enda han vet är att han gillar att hänga med den föredetta gängmedlemmen och rapartisten Grapehead.
Moe och Grapehead brukar ofta dra till köksbordet på Edövägen och bowla och dricka flädersaft och alltid när Grapehead fått i sig två eller tre glas kommer tårarna i ögonen och allt prat om det som varit. 
 
- Du vet Moe, jag hade en jäkla hit med "Fruit & vegetables before hoes" 1989, den spelades på ALLA radiostationer. Fan, jag kunde blitt nått ju!
 
- Jaja, svarar alltid Moe överseende, men du lever ju i alla fall och har hälsan. De flesta morötter som fått en vindruva dittransplanterad i stället för ett vanligt morotshuvud klarar sig inte en månad. Och så har du ju mig, jag är din sugarcarrot, jag betalar ju alltid för både bowling och flädersaft.
 
- Jag vet Moe, jag vet. Det hade bara varit så schysst att stå på egna rötter. 
I andra änden av stan sitter Abbe Elsin och dricker gin och äter habanero. Ensam som alltid. Och arg. Abbe får aldrig vara med när Moe och Grapehead spelar bowling eftersom Abbe alltid förstör spelet när han förlorar. Abbe gillar inte att förlora, det har han gjort i hela sitt liv utan att någonsin vänja sig vid det. Först förlorade han sin pappa som rymde med en ung clementin och lämnade Abbe och Abbes morsa själva i den förfallna apelsinlunden i Kalifornien. Sedan förlorade Abbe även sin mamma som en dag blev inkastad i en skåpbil och hittades först flera dagar senare i en stor sejdel Coca Cola på en resturang på den grekiska ön Sakynthos. Skuren i skivor och sedan kastad i en sophink på en bakgård. Sedan dess har Abbe krökat och varit arg. 
I samma ände av stan sitter turken Gurkhan. Gurkhan är inte så klipsk eftersom han snortat kola sedan han bara var en liten pickelsgurka och av gurkcellerna är det inte många kvar. Gurkhan är inte lika arg som Abbe, men han är helt likgiltig inför allt. Allt utom kokainet, som driver honom ur sängen på morgnarna på jakt efter mer och mer och mer. Gurkhan har inte sovit många timmar i sitt liv och har därför aldrig hunnit drömma om hur det skulle vara att dela sina dagar med någon, en vän, eller en snygg liten gurkinna. 
Av en slump ragglar plötsligt Abbe in genom dörren till Gurkhans lägenhet, full som en apelsin och fullkomligt stinkande av gin. Gurkhan som är så väck på kolan att han knappt vet vart han är bjuder Abbe på en lina och får själv slatten av Abbes gin. När de pratat en stund, sluddrigt och osammanhängande, men ändå lyckats förstå varandra rätt väl föreslår Abbe att de ska ta bort allt det roliga för någon som är glad.
 
- Jag hatar glad! väser Abbe.
 
- Visst, säger Gurkhan tillbaka utan varken entusiasm eller egentligt ointresse, medan han försöker plocka bort en osynlig tråd som kliar något överjävligt i ansiktet. De tar med sig en blå kökskniv och en sax från IKEA och ger sig ut att leta upp någon som har för mycket gladhet. 
Det blir tyvärr stackars Moe och Grapehead som råkar komma i de två rotfruktsföraktande missbrukarnas väg. Några korta skrik och ljudet av välta glas senare ligger våra bowlingälskande grönsakskompisar i slamsor. 
Varken Abbe eller Gurkhan känner ånger, men tyvärr inte hellre någon lättnad eller glädje. De betraktar sina offer en stund under tystnad innan Abbe mumlar:
 
- Fan, jag blir inte kvitt känslan av att det finns mer glad här i världen. Det här räcker inte.
 
Gurkhan som sett en del Criminal Minds-avsnitt på Tv Gurka Extra Film föreslår att de ska fortsätta. 
 
- Om jag nu ändå ska göra NÅGONTING fast det knappt intresserar mig vill jag bli seriegrönsaksmördare.
 
Abbe lyser upp.
 
- Exakt! Vi fortsätter tills allt det glada är borta!
 
 
Epilog:
 
Vi vet nu att det mörka finns överallt, även i grönsakernas och frukternas värld och att bara vara glad inte är någon garanti för ett lyckligt liv. Man måste alltid ha ett vakande öga mot kylskåpsdörren och dessutom vara extra försiktig om man plötsligt hör hasande steg av gurkfötter och känner en svag doft av gin i rummet. För så vitt jag vet är Abbe Elsin och Gurkhan fortfarande där ute, på fri fot och med ett förakt för omvärlden som inte stoppar för någonting.
 
Författarens tack:
 
Titeln till bloggen har jag delvis stulit av Peter Emanuelsson och Simon Gärtner är arkitketen och konstnären bakom karaktären Grapehead.
2014-02-26
22:36:00

Hhhhhggg

Gin & tonic är egentligen inte min dryck of choice en onsdag, trots att det är sportlov och nu när jag precis varit nykter en lång period, men nackdelen med att lägga bärsen åt sidan ett tag är att man glömmer att köpa hem när man väl tillåter sig lite extravaganser under sin välförtjänta ledighet. Just nu känner jag mig dessutom lite extra välförtjänt efter att ha klivit in i rollen som den roliga pappan och spenderat exakt hela dagen på Europaväg 20 och i äventyrsbadet Gustavsvik i Örebro. Vem fan åker 20 mil enkel resa för att bada? Jag gör. Simon gör. Adrian gör.
 
För vi gillar att bada och vi letar ständigt nya och bättre vattenrutschbanor, likt fågelskådare som åker i ilfart över halva landet för att de fått ett sms om att en trögnäbbad albatrosssparv skymtats i Torsby, eller som en gourmand som hört att årets spettekaka vid Brösarps backar är något utöver det vanliga. Nu hade ryktet nått oss om att man badar ingenstans så kungligt som man gör i Örebro och vi packade omgående in det ständigt startklara akutbadkittet bestående av badbyxor, handdukar, hänglås och duschtvål för vuxna män i farten i Forden och lämnade Edövägen med en rivstart och gruset sprutande över den gula väggen av korrugerad plåt som utgör fasaden på vår tvättstuga.
Den är en speciell sorts lyckokänsla som uppstår i min kropp när man pressar Fiestan till det yttersta för att den ska orka ta sig över uppförslutningarna på E20 mellan Strängnäs och Eskilstuna och radion spelar Rocky Marcianos Anthem, Survivors "Eye of the tiger", medan Simon och Adrian lite osynkroniserat fortfarande sjunger på den tidigare reklamjingeln "Lendo, Lendo, sparar du tuuuuusentals spääääänn på..." i baksätet och man nästan kan ta på uppspeltheten över det roliga som komma skall. Ibland tror jag att det är den lyckokänslan jag är beroende av, heroin, dvärgporr och Uno i Rederiet, släng dig i väggen.
 
Vi ska ha en sak jävligt klart för oss och det är att alla äventyrsbad ser betydligt fräschare ut på bilderna på internet som förmodligen är tagna på invigningsdagen, innan kakelplattorna blivit kantstötta och innan metallskarvarna fått sina första rostbeläggningar och vi ska ha lika klart för oss att en nachotallrik för 93 spänn som ser ut som om gud fader själv lagat och lagt upp den på fatet på bilden ovanför kafeterian är betydligt mindre imponerande i verkligheten.  Men så ser ju värden ut idag, det vet vi ju. Vafan, vi retusherar ju till och med våra profilbilder på Facebook med olika filter, eller lägger upp bilder på kontaktannonssidorna som är 20 år gamla och från innan vi fick dubbelhakor och gäddhäng. Kosmetikan och vi lever i en härlig symbios 2014. Oj, jag svävade visst iväg lite där. Jävla gin. Vi går vidare.
150-grammare som inte såg ut som på bilden men var mycket uppskattad.
Nachotallriken som enligt utsago från barnamun var GRYM, trots att den inte såg ut att vara det.
 
När vi haft ovanstående stycke klart för oss precis som jag skrev att vi skulle, återstår då det som verkligen möter oss när vi kliver in genom vändkorsen. Och det är rejält bra grejer. Tre väldigt varierade vattenrutschbanor som både Simon och Adrian får och vågar åka, en benknäckande upplevelse i etage som kallades Vildforssen, en rejäl vågmaskin som kastade oss åt alla håll varje hel timme i stora poolen, en utomhuspool med sprutande fontäner, grottor med toaletter som gömd skatt, hopptorn i alla nivåer från 1 till 10 meter som faktiskt var öppna och tillgängliga för allmänheten, samt en otroligt avslappnad motionsbassäng där ingen rynkade på ögonbrynen när två smågrabbar övade ryggcrawl för glatta livet.
 
Utöver alla dessa positiva överraskningar var det en del, men inte väldigt mycket andra badgäster, så köerna till rutschbanorna var överkomliga, antalet badvakter var satt till ett minimum vilket ökade trivselkänslan om man jämför med till exempel Eriksdalsbadet som har i snitt två aggressiva tonåringar i blå pikétröjor, flip-flops och walkie talkie per badande och på skylten till Vildforssen stod det att man BÖR (inte MÅSTE) vara 12 år, vilket i praktiken betyder att ett spädbarn som knappt blivit av med förlossningsgulsoten kan åka. Själv.
 
(Här kom jag precis på att jag glömt att köpa gula ärtor och lägga i blöt inför soppkoket i morgon när vi får hedersgästen och tillika Simons farfar Lars Runo Lette på besök, samt att den kooperativa lanthandeln i Orminge Centrum stängde för tre minuter sedan. Ganska obra, men jag får se till att ha riktigt bra vatten när jag blötlägger ärtorna 08.07 i morgon i stället.)
 
Simon och Adrian blir nog inga pionjärer till varken Mars eller någon outforskad del av Amazonas djungler när de blir stora och jag var tvungen att åka allt innan för att utvärdera läskighetsfaktorn och ge mitt omdöme innan det var deras tur. Bäst var när jag tjatat och till slut mutat med valfri glass (jag hade tur att de valde en billig för att de inte har så bra koll på priser) och till slut fick iväg dem i en kana som mynnade ut i en enorm muggskål så att det kändes som om man spolades ner i toaletten och Adrian kommer upp ur vattnet, kastar sig uppför trappan för att åka igen och ropar åt mig: "Kom igen, vi åker igen! Är du feg eller!?" till mig. Jag älskar övervunnen rädsla och nyfunnen förtjusning.
De röda badbrallorna på streckgubben framför hopptornet är Adrian som skuttar ut för tremeterssvikten.
Den suddiga, avslappnade duden här är inte David Hasselhoff som man först kan tro, det är Simon som nyss crawlat några längder, utan att varken hitta eller komma i kapp Pamela Anderson.
 
Min enda invändning har jag mot badlivet i stort nu för tiden. När jag var liten minns jag att det alltid fanns arga farbröder som läste lusen av en om man inte duschade och bastade utan badbyxor, men den etikettsregeln är lika bortsopad som att använda blinkers vid filbyte år 2014. Jag har funderat på om jag själv kanske ska bli den arga gubben, men det vore ett heltidsjobb när ungdomsgäng, pensionärer och fäder med sina barn glatt tvättar sig och bastar med hela badutstyrseln på. Jag kanske har dålig koll och det numera är så att avtvättad smuts och tvålvatten inte längre (som genom ett mirakel) stannar och fastnar i badkläderna, eller så är det helt enkelt så att badhusen femtiodubblat klorhalten i poolerna? Man kan lära människor att noppa ögonbryn, smörja in ansiktet med tolv sorters krämer och sedan rulla sig i deodorant, men man kan inte få människor att tvätta av sig smutsen innan man badar i ett gemensamt kar. Kräksjuka, flatlöss, eller bara lite good old hudavlagringar anyone?
I Arboga tankade vi bilen och våra tröttkörda kroppar innan vi åkte hemåt igen.
Nöjd som ett klonat får på vårbete slog jag av och på helljusen som ett stroboskop, beroende på mötande trafik hela vägen hem och gav betyget 3 av 5 till Gustavsiksbadet i mina inre noteringar. Va? Det lät ju skitgrymt tyckte du nu? Jajjemen, men 3 är det högsta betyget av de äventyrsbad som ännu är byggda, 4:orna och 5:orna ska jag bygga själv när jag blivit ekonomiskt oberoende av att skriva blogg för 80 läsare om dagen och att dela ut brev. Hej så länge.