Björns

2015-03-20
19:48:00

Mot bitterhet och pest, i en värld där tomma tunnor skramlar mest.

 
Ja vafan säger man? Jag bloggar inte mycket dessa dagar, jag instagrammar och facebookar inte mycket heller och alla dessa saker mår jag bra av att hålla mig i från. Det är roligt att man som svårt lidande av brist på självkontroll faktiskt kan uppbåda just lite självkontroll, men idag vill jag skriva av mig lite. Huvudsyftet med att ha mindre distraktioner i livet är som jag tidigare nämnt, att jag vill kunna skriva annat utan att fladdra iväg (på inga sätt meningslösa, men) tidskrävande sidospår. När man packade ihop IKEA-människan "Björn" glömde man att stoppa ner fokus, självkontroll och viljestyrka, vilket jag så klart reklamerat, dock utan att ännu få någon kompensation.
 
Med det andra skrivandet går det lite sådär får jag väl erkänna, jag får fantastiska idéer och inspiration under dagarna när jag fullastad som Alexander den stores stridselefanter delar ut post, reklam och paket i på allt större rundor i dessa effekiviseringarnas tidevarv, men mycket hinner tappas bort i fysisk och psykisk trötthet på vägen hem. Att jag tycker att det är väldigt skevt att bolagisera och införa vinstintressen i precis allt på arbetsmarknaden har inte ändrats och jag har svårt att se den långsiktiga vinningen med att de som jobbar jobbar sig sjuka och att de som inte jobbar i princip inte kan få ett jobb. Men det är så vi vill ha det, det visar vi i varje val till riksdagen och genom att aldrig komma på tanken att göra revolution. Skitsamma, jag har så mycket komptimmar nu att ni alla kan ta ledigt nästa vecka. Ge alla en iPad och några appar, ett par tusingar tillbaka på skatten och sen kör vi. 
 
Men jag är inte bitter, det är jag sällan. Jag är faktiskt glad att jag inte är död, för det är många som är det också. Då har jag sagt det.
 
Eftersom både jag och min vackra fru arbetar heltid har vi råd att äta mat. När det är fredag vill jag alltid äta kött från kossor, vilket de flesta gånger innebär nachotallrik eller tacos sedan jag fick barn, men idag bestämde jag. Tyvärr måste jag säga att oavsett vilket kött man köper nu för tiden, smakar det nästan ingenting. I alla fall om man handlar i sin lokala mataffär. Jag betvivlar att det är så mycket bättre om man handlar i köttbutiker, men innan jag gör det här till en protest mot alldeles för snabbt uppvuxna djur i en storindustri vill jag flika in att det faktiskt mycket väl kan ha med min ålder och mitt dalande smaksinne att göra. Dessutom finns ju bearnaisesås och vitlök.
 
När jag inte försöker skriva eller jobbar jättelånga dagar läser jag böcker. En av de senaste jag läste var den här som var en riktigt fin och drömsk berättelse om inre demoner. Det jättepretantiösa efterordet om processen när boken blev till kan ni skippa eftersom vi alla redan vet att vi alla är den som lider och kämpar mest, så även bokens författare så klart. Boken var dock välskriven och fängslande och värd sina timmar.
 
Och apropå att läsa. Igår var jag på föräldramöte i Simons skola och alla barn hade beskrivit sina föräldrar och vi skulle försöka lista ut vilken beskrivning som var oss själva. På många stod det något i stil med "Han tycker om öl och fotboll" och det var där jag började leta av naturliga orsaker. Min grabb hade dock tagit fasta på mina andra egenskaper, som att jag är en läsande far som kan göra potatisgratäng. Det där med att jag skulle vräka i mig godis i tid och otid är naturligtvis en myt.
 
Igår kväll var jag på det fascionabla etablissemanget "Landet" vid Telefonplan för att se frugan dominera scenen. Förband till huvudakten var "The Lancaster Orchestra", en orkester som verkade bestå av en stor, skäggig man som upplevt mycket kärleksolycka. Han sjöng makalöst bra och hade jag varit en skivbolagskille eller suttit i en jury för ännu ett talangprogram hade jag utbrustit att han hade en internationell röst. Han var faktsikt jävligt bra.
 
Han var så bra att jag bestämde mig för att köpa hans cd. Det visade sig dock att han bara hade vinylplattor, så jag fick köpa en sådan i stället. När jag uppspelt visade mitt köp för Leia konstaterade hon torrt (och hörde jag lite spydighet?) att vi inte har någon vinylspelare. Jag anser det vara ett världsligt problem eftersom allt går i cirklar och innan man vet ordet av är det vinyl som gäller igen och folk hånskrattar när man namedroppar Spotify och streaming..
 
Så till huvudakten. Det visade sig att min fru var gammal kompis med Sylvester som trummade i poporkestern "The Ark" och som nu kör som soloartist, Han var med i melodifestivalen förra året med låten "Bygdens son" som inte imponerade så mycket på mig, men jävlar vad bra han var live on stage och med andra låtar! Scenen var full av stjärnor som basisten Mange från "Melody Club" och trombonisten Viktor som lirat med "Monster" och "Moneybrother", men en stjärna lös så klart lite klarare än alla andra. Leia, eller "Titti Tång" från "Svenska Akademien" kom upp och levererade en nyskriven raptext till öronbedövande jubel och stal så klart hela showen. För hundratolfte gången var jag stoltast i världen när vi lämnade Telefonplan och alla trånande snubbar med bitterhet och avund i blicken såg mig stänga taxidörren efter oss innan vi for iväg mot soluppgången.
 
Ungefär så ser mitt liv ut idag. Jag är glad att det är helg och jag är glad att ni som läser det här finns eftersom det betyder att även jag finns i någon mån. Nu ska jag bygga lego med Simon, så vi får talas vid mer en annan gång.
 
 
2015-03-07
17:23:36

Havet. Öarna. Vi.

 

På havet utanför en ö i någon skärgård såg jag en gång en svan springa över ytan med vattnet plaskande under de klumpiga fötterna för att sedan lyfta med beslutsamma vingslag i den hårda vinden.

 

Jag minns det som Orust eller kanske var det utanför Värmdö? Jag har aldrig kunnat minnas alla detaljer.

 

Jag minns också hur havet bredde ut sig och att det kändes så kallt där. Och så ensamt. Om man lyssnade till kustens ljud som också var nattens eget ljud, var det ett slags tystnad. Men en levande tystnad.

 

Jag bestämde mig då för att också jag kunde få leva, skulle leva mer, måste leva klart mitt liv. Leva livet fullt ut.

 

Men efter bara fyra dagar i det nya livet vreds kniven om i mitten av hjärtat. Jag hade glömt det första hugget eftersom det var så länge sedan, men känslan jag hade då kom tillbaka med full kraft och smärtan var som en flodvåg. Saknad.

 

Jag blev liggande skadad och det kändes som jag var döende. Inuti. Det är alltid svårt att uthärda tomrummen eller tåla de vassa knivarna, men jag använder dig då som ett instrument att operera bort känslor av smärta med. Mer vågar jag inte säga.

 

Jag blir rädd när du är naiv eftersom det också alltid gör mig naiv.

 

Sedan gick jag på jakt efter de lite högre platserna, knöliga toppar i geografin, men fortfarande med ryggen mot stugornas skorstenar och min hungriga blick mot havet.

 

Jag tog mig längre ut och bortåt, så att det andra skulle stanna av. Men kanske också stanna kvar. Vattnet var så starkt när det kastade sig som ett rytande sjöodjur mot klipporna. En sådan envishet. Det kändes som evig envishet.

 

Jag ville känna det, havet och envisheten, äta det, som en trut äter musslor som spolas i land precis nedanför. Till sist kom flykten i form av skrik och dova vingslag som sänkte sig nedåt längre bort. Havsfåglarna.

 

Då härmade jag språket med samma skräniga viskningar och saknade det duggande regnet du alltid pratar om som något magiskt. Regnet man kan släcka törsten med.

 

Den här färgen som jag känner att du är ibland bränner mina fingrar som om det vore lava när jag tar på den. Men jag är heller aldrig så lycklig som när natten sänker sig över vår lilla värld och jag är ensam med dig.

 

Du är trettiosju grader hud på knottriga armar och ben när jag sjunker in i dig och du bekräftar att jag är hos dig. Allvarlig, men fylld av lust.

 

Jag längtar att få sova ännu en natt bredvid dig, drömlös som i barndomen, utan törst. Du har en doft som den från fästena i barken vilken syrenens blommor utgår från.

 

Jag sätter dig varligt i en vas. Du är den enda blomman jag någonsin tyckt om.