Björns

2014-05-31
00:00:33

I skuggan av hjältar.

Jo visst är det fredagkväll. En riktigt bra fredagkväll dessutom måste jag säga, liksom hela dagen har varit. Eftersom Leia roar sig i Budapest började jag lite senare idag så att jag kunde få iväg Simon till fritids. Jag bad honom om två saker innan jag gick hemifrån. Lås dörren och ställ in mjölken i kylskåpet. Han lyckades med 50% och jag fick ta en liten genomgång om att diskbänken och kylskåpet inte riktigt är samma sak sen, men jag antar att man får vara glad över att det bara var det han glömde så att inte hela lägenheten var full av knarkare och uteliggare när jag kom hem.
 
En mamma till en av hans klasskompisar ringde mig på förmiddagen och frågade om dom fick sno Simon från fritids och åka till simhallen. Jackpot för en förälder som har dåligt samvete när ens barn måste vara på fritids en klämdag och Simon blev glad.
 
När jag jobbat klart åkte vi och köpte en ny trick-kickbike för de pengar Simon lagt på hög de senaste månaderna. Han ville gärna ha en sån, men var lite orolig över hur det skulle gå för honom i Grekland i sommar när han bränt sina fickpengar. Jag lovade att de nog skulle ordna sig. 
 
När vi avnjutit en enkel middag bestående av biff, stekt potatis och rödvinssås hade vi tänkt kolla någon film, men hittade ingen vi var sugen på, så vi spelade FIFA14 på xboxen resten av kvällen i stället. 
Nyss blev det godnattsaga och de rister till i hela kroppen varje gång (typ varje sida) det står om negerungar, negerkungar och negerlerhyddor i Pippiboken, men nu har vi snackat så mycket om det att inte ens Simon tror att Astrid Lindgren är Sverigedemokrat. 
Och ja, jag trivs fortfarande bäst själv hemma, men skilnaden från den senaste månaden är att jag sedan några dagar tillbaka mår bra av/trots min folkskygghet. Att jag inte längre kan min egen inlogg till Facebook är fortfarande fantastiskt och jag tror att det är mycket tack vare att jag skippat den distraktionen jag kommit igång att skriva igen. Romanen om Posten skrider vidare och jag läste just igenom de lite drygt 20 sidor jag skrivit och blev förvånad över att jag fortfarande tyckte det var bra. Hoppas på en ännu större islossning nästa helg när jag ska skriva i Sandras studio vid Thorildsplan i tre dagar. Mäktigt. 
Opie i en kickbikekartong. Efter att ha känt katter i över 30 år är jag fortfarande lika fascinerad över katters tvångstankar om att krypa in i alldeles för trånga utrymmen. Jag älskar det.
En distraktion jag fortfarande har kvar är Instagram, men det är betydligt mindre distraherande än Facebook och får fungera för social kontakt i form av likes på andras bilder och forum för att länka till bloggen. Om man gillar det vackra, coola och ogripbara ska man göra som 1 200 000 andra Instagramanvändare och följa NASA. Underbara bilder från olika teleskop i ett stadigt tempo. 
Jag fick en gammal Fantomen av en jobbarpolare förra veckan. Jag var inte den som läste Fantomen ens när jag var yngre, men just det här numret var häftigt eftersom det utspelade sig i Stockholm och det gamla botanistesset Carl von Linné var med i episoden. 
I morse fick jag via Svenska Akademiens manager Gillis reda på att det släppts ett nytt hiphopalbum. Parham heter snubben från Göteborg och skivan lär väl hamna i skuggan av Timbuktus nyligen släppta skiva i den genren, MEN. Den här skivan "Pojk" är så sjuuuuukt bra. Feta beats, grymma texter. Mycket hopp och kärlek, mycket sorg om hur det är att växa upp som invandrare i Sverige. Alla borde lyssna. Det finns två videos på Youtube av Parham också om man är lagd åt det hållet:
 
http://www.youtube.com/watch?v=iCygWsQTqe8
 
http://www.youtube.com/watch?v=HwmtWZaC0ro
 
Bra skit. 
Igår fortsatte jag kolla på Carin Mannheimers 70-talsepos om den svenska skolan. Otroligt bra. Skådespelaren med glasögon på bilden, en ung version av legendaren Sten Ljunggren är dessutom en gammal kollega till mig. Jag var statist i rollen som yuppie i en informationsfilm om stress i arbetslivetlen en gång i min ungdom och Sten spelade mannen som spydde av magsåret han fått av stressen. Tack för det obetalda giget Felix, tack vare det har jag kunnat vråla att jag "känner" Sten Ljunggren varje gång han är på tv. Bara en sån sak.
2014-05-29
10:29:00

Äpa troll.

Nu är det söndag, fast det är torsdag, som är en som en söndag. På en torsdag. Leia har precis åkt iväg på en weekendresa till Budapest med sin bästis, så jag och Simon är solo ett par dagar och har redan hunnit med två fotbollsmatcher på xboxen. Resten av dagen är ograverad och lär gå i latmaskens tecken. 
I förrgår fick jag provbo i Sandras studio där jag ska tillbringa nästa helg för att skriva. Fantastiskt skönt att vara på okänd mark och ort igen, både för att vila huvudet och för att koncentrera sig på skrivande. Förhoppningsvis kan jag få lite av den varan gjord även nu i helgen medan Simon leker med kompisar. Jag har för säkerhets skull låtit Leia byta mitt lösenord till Facebook och ta med sig det nya till Ungern för att minimera distraktionerna.
Lite kul att okänd ort för en gångs skull inte innebär en stuga i obyggden, utan i en del av Stockholm jag bara inte varit så mycket i och omkring.
 
När jag åkte innerstadsbuss igår klev en rätt ung kille på med cigg i mungipan och otvättat yttre och satte sig snett bakom mig. Omedelbart kom en doft som fick mig att nästan kräkas och en efter en flydde medresenärerna längre fram i bussen eller rent av ut från den. Jag klurade på om det var bajs i mannens kläder, eller bara doften av dålig andedräkt, fotsvamp och otvättade kläder, men kom efter en stund fram till att det var doften av lik och föruttnelse.
 
Jag har ju rengjort ett och annat liggsår i mina dagar som vårdbiträde och det här var otvivelaktigt doften av en kropp i föruttnelse. Även jag flydde längre fram i bussen, oartigt, omänskligt, jag vet, men jag har aldrig mått så illa av en lukt förut och då har jag ändå besökt Baja-Major den åttonde natten i Roskilde, varit på surströmmingsskivor samt delat ut expressbrev med dåligt förpackade matvaror som färdats en vecka från Asien. Stackars mannen, stackars oss andra.
Vi sticker mellan med en bild från gårdagens morgon när jag närmade mig jobbet och det bara doftade av dagg och fågelkvitter.
Eftersom min vän Peter efterlyst de tidigare så uppskattade smygtagna bilderna på kändisar i bloggen är jag glad att kunna leverera dylika igen. Här har vi självaste rymdmannen själv, multifreaket Thomas Di Leva på promenad i Nacka Strand. 
Men vi nöjer oss inte där, utan klämmer även in en bild på supermålvakten Rami Shaban med ett förflutet i Djurgården, Arsenal, Hammarby och landslaget, här i rulltrappan i Nacka Forum.
 
Så, det var en liten uppdatering av livet och bjorns.blogg.se. Du som fortfarande har ett lösenord till Facebook får gärna dela blogglänken där om du tror att fler skulle må bra av att se lite kändisar och läsa om liggsår. Hej.
2014-05-27
20:43:00

Spara min nuvarande position - Berättelsen om Dempa Dräggel och Bosse Brutals återkomst.

 
Jag klarade inte av att gå till jobbet den morgonen den här berättelsen börjar, jag var rädd för de där molnen som bredde ut sig på himlen ovanför den gamla övergivna teatern där jag oftast sover på nätterna. Moln i sig är inte farliga, jag vet, men jag vet också att det är skilnad på moln och moln. De här molnen förebådar dåliga tider eftersom de är ett omen om den snara ankomsten av de två getryttarna - Dempa Dräggel och Bosse Brutal. Två av Satans favorithantlangare. Jag har aldrig mött dem personligen, men jag har sett dem på ett gammalt fotografi som fanns hemma hos min farmor.
 
 
Dempa Dräggel föddes i lastrummet på en oceanångare för över 100 år sedan av en slavkvinna från Eritrea, som efter att ha blivit ofrivilligt befruktad av en kaffeplantageägare i sin hemby, smugit sig ombord på det stora fartyget med samma dröm som alla andra: ett annat liv i Amerika eller i Orminge. Dempas mor kom dock aldrig fram till vare sig Amerika eller Orminge eftersom hon fick strupen avbiten av sin nyfödda son i samma sekund han stack fram sitt fula tryne för första gången i det där lastrummet. Ända sedan dess har Dempa Dräggel outtröttligt vandrat fram och tillbaka bland alla mer tvivelaktiga krogar och tvingat i oskyldiga männsikor sprit tills de helt tappat omdömet och sedan har han helt enkelt bitit strupen av dem på samma sätt han gjorde med sin mor på sin första födelsedag.
 
Bosse Brutal är inte många snäpp bättre. Han är faktiskt inte ens född  så vitt någon känner till, han uppstod mellan våra tre dimensioner i ett moln av svavel och tavelkritedamm under amerikanska inbördeskrigets sista dagar och sägs enligt sägnen ha supit ett helt kompani under befäl av General Custer bortom all vett och sans innan han kvävde dem med deras egna spyor. Bosse och Dempa möttes under en motdemonstartion mot de som demonstrerade mot löntagarfonder den 4:e oktober någon gång på 80-talet. Sedan dess har de två getryttarna varit oskiljaktiga och spridit död, förstörelse och bakfylla omkring sig varenda vaken minut.
 
Och nu varslade molnen om deras ankomst. Jag var knappast den enda som darrade. 
 
Enligt sägnen hade de den tillfälliga stolpe 16 som mötesplats. 
 
 
Men jag var ganska säker på att de klev upp ur någon av gravarna på den judiska kyrkogården där de ibland hade skymtats på kvällarna. 
 
 
Jag är inte på något sätt någon hjälte och jag har ingen aning om hur man stoppar två sådana bestar, men jag lätt mig guidas av min egen intuition som drog mig mot källaren där jag hade låst in mitt alterego - som också hette Björn -  men var betydligt mer aggressiv än jag var. Den Björn jag hade i källaren var mer död än levande, men besatt också helt andra styrkor än de jag själv hade. Det var en ilsken, whiskeydoftande galning jag sedan länge hade tappat kontrollen över, men som det var dags att släppa lös nu. Var det någon som kunde möta Dempa Dräggel och Bosse Brutal på någorlunda lika villkor så var det han.
 
 
När jag låste upp dörren och fick se Björns ansikte var jag tvungen att svälja min egen spya som jag överraskades av. Han var inte glad, han luktade inte gott och han verkade ha fått någon låsning i käken, kanske från den gången jag sparkade ner honom för trappan och låste in honom i källaren. Jag tvekade. Var det rätt att släppa loss ett sådant vidunder, ens i självförsvar? 
 
 
Jag låste upp porten ut mot gränden utan att tänka, lät Björn lukta på ett par kalsonger jag visste att både Bosse Brutal och Dempa Dräggel haft på sig och innan jag visste ordet av hade han fått vittring och försvann ylande iväg.
 
 
Jag stod kvar i dörren, rädd och osäker på om jag gjort rätt, men nu spelade det inte längre någon roll. Tiden fick utvisa vilka skador som eventuellt skulle komma av det här infallet.
.
 
Gatorna utanför var helt tömda på människor, som om alla hade låst in sig hemma för att de visste att en djävulsk strid skulle komma att stå den här dagen. Alla utom den mystiska mannen borta vid rödlyset.
 
 
Jag gömde mig i en buske med utsikt mot Västerbron, inte för att jag trodde att jag skulle se något av striden därifrån, men för att jag alltid gömmer mig i buskar när jag blir osäker. Jag låg där i busken i säkert en vecka utan att sova och på vad som måste varit den åttonde dagen såg jag plötsligt två män och ett litet barn vid vattnet som matade fåglarna. Jag tog mod till mig och kröp fram för att ta reda på om de hört något om den stora striden. 
 
 
Varken de två männen eller det lilla barnet kunde prata. När de öppnade munnarna och försökte säga något var det enda som hördes ett väsande ljud, men de pekade samtidigt bort mot toaletten där människor ibland samlas för att lägga ut sina snusprillor. Jag förstod det som att jag kunde få svar där och satte mig på huk och böjde mig över och ställde min fråga igen.
 
Ur de upplösta snusprillorna fick jag sedan höra om den sista striden och jag hade önskat att jag hade fått några bilder också så att det hade blivit en bättre avslutning på berättelsen, men det fanns helt enkelt inga bilder från uppgörelsen mellan Björn, Bosse och Dempa. Björn hade lyckats spåra upp Dempa Dräggel och Bosse Brutal på kvarterskrogen Dovas vid S:t Eriksplan där de var ifärd med att slita strupen av medvetslösa hipsterungdomar som de supit under bordet med litervis av veckans billigaste öl. Björn hade flugit på dem bakifrån och slagit ihop deras huvud med en så kraftig smäll att takpannorna på hela Kungsholmen hade lossnat och i samma sekund var de alla försvunna. 
 
 
Dagen därpå hade ett av NASAs teleskop hittat resterna av de tre bestarna i en nebulosa i utkanten av Vintergatan och fångat dem på den här bilden. Om ni tittar riktigt noga ser ni kanske en skärva av Dempa Dräggels blodiga tänder, en partikel av Bosse Brutals hånflin och en vindpust av Björns hemska andedräkt? Jag ser i alla fall allt det där, men vill inte titta på bilden mer. Jag är bara glad att det är över nu och de borde också du vara.