Björns

2014-08-31
19:23:00

Tant Gröns fjärde rockad.

Söndagar är bra dagar. Man är fortfarande arbetsfri ett dygn och man har väldigt sällan några måsten om man inte är valkampanjarbetare eller fotbollsförälder. Dagen kan tas som den kommer och i ungefär den takt man själv önskar. 
 
Jag och min pöjk rivstartade med en promenad på 6,3 kilometer i 1 timme 28 minuter och 35 sekunder under vilken jag brände 468 kalorier, allt enligt den allvetande mobiltelefonapplikationen Runkeeper. Simon fick för första gången bevittna den vackra utsikten från utkiksberget snett ovanför Danmarks ängar och var synnerligen nöjd med den inte helt spikraka väg nedför bergets sida där vi stundtals riskerade liv och lårbenshalsar. När vi kom hem hade Leia styrt upp en braunsch av stora mått med bacon, vita bönor och ägg och om det inte är så man startar en söndag så vet jag inte.
 
Eller jo, jag vet visst hur man kan starta den på ett annat sätt. Jag fick den stora äran att hämta upp min bror Claes och hans fru Lina, samt Dennis och Erica som hade övernattat på en konferensanlägning där det varit fest. Claes och Dennis såg mycket nöjda ut efter att ha champagnefrukosterat, morgonbärsat, samt hoppat bomben i spa-anläggningens pool. Så kan man också starta en söndag.
 
Efter det fortsatte jag skriva på en novell jag haft på gång sedan i våras och den håller på att spåra ur på ett riktigt bra sätt och jag har för avsikt att publicera den i sin helhet här på bloggen när den är färdig. Lyllos er.
 
Efter att ha lagat en enkel middag bestående av fläskfilé med potatisgratäng kom jag på att jag saknade snus. Eller, nja. Jag har ju en stock portionssnus i kylen, men det är ju inte riktigt samma sak som the real deal, så jag och Simon begav oss mot Pressbyrån på jakt efter Ettan lös, efter löfte om att han skulle få en glass om han gjorde mig sällskap.
 
Vi hade inte hunnit längre nedför gatan än till balkongen där han den äldre artiga herren som jag alltid trott var irakier och muslim bor, när han ropade in mig och en annan granne som är en stor före detta amerikansk fotbollsspelare. Han ville bjuda på sprit. Jag och den stora fotbollsspelaren fick var sitt dricksglas Baccardi Gold som balkonginnehavaren intygade var "micket dyr, micket bra" och vi fick skåla med hans son och lite andra släktingar. Jag frågade trevande om de firade något särskilt, men dom viftade helt enkelt undan det med att "Vi har fest varje dag och idag ville jag bjuda till min son lite Baccardi". Vi blev även trakterade någon nötmix som var å stark att det rök ur öronen medan Simon fick helt vanligt svenskt lösgodis från Karamellkungen.
 
Eftersom jag är en nyfiken jävel letade jag efter att vi gått, runt lite på Instagram tills jag hittade sonens dotter och konstaterade att de var Afghaner och förmodligen inte muslimer. Åtminstone inte särskilt rätttrogna i alla fall.
 
På väg hem från Orminge Centrum märkte jag att jag fick långa blickar från ungdomsgängen utanför Videorullen och kunde inte begripa varför. Jag som är så cool? När jag kom hem och tittade mig i spegeln såg jag att min skämtmustasch jag lämnat kvar för att reta min fru satt kvar på läppen och att jag faktiskt såg ut som en nazist, vilket förmodligen inte är ett plus när man bor i en förort samma helg som landet nedlusats av nazistdemonstrationer.  
Så nu ska jag raka mig innan jag skriver vidare på berättelsen om Harald, budbärarna och tegelhuset. Över och ut.
2014-08-29
16:27:00

I femhundratrettionio hushåll på mitt distrikt bor det rasister.

Livet är ibland som en jättetjock lian av sötlakrits inoljad i valspäck, förföriskt gott, men inte alltid så lätt att få grepp om. Och det finns två sorters människor: de som skriver blogg och de som inte gör det. Själv har jag under ganska lång tid sällat mig till den skara bestående av de flesta av er som läser min blogg ibland, men som inte själva skriver någon blogg. Idag gör jag en liten comeback eftersom jag har fått skrivkramp när jag försöker skriva annat och bloggandet brukar vara ett bra sätt att få orden att rinna igen. Och dessutom har ni väl undrat halvt ihjäl er vad jag sysslat med sedan innan sommaren nu när jag dessutom tvångsförflyttat mig själv från både Facebook, Instagram och det mesta av livet i övrigt också. Men sån är ju jag och det vet ni. Så vad har jag att förtälja nu när vi alla samlats denna fredageftermiddag framför den sprakande sensommarbrasa som ju bjorns.blogg.se är?
Jag har ju så klart gift mig lite grann. Eller inte så lite om man ska vara petnoga, det känns som att jag faktiskt har gift mig utav bara helvete. Inte bara jag för den delen heller, utan även Leia har gift sig. Med mig. Det var en på alla sätt fantastisk och solig dag vid Stockholms Stadshus med efterföljande middag på anrika Gyldene Freden i Gamla Stan tillsammans med släkt och de närmsta vännerna.
Nöjdaste nygifta snubben på hela Sheraton rundar av aftonen med lite kåmplimenatry bubbel från hotellet och en prilla marginellt mindre än delstaten Dakota i USA innan det är dags att fullborda äktenskapet.
Efter det åkte vi på smekvecka med Dennis till Gotland och njöt av det goda livet en vecka.
Somriga frukostar som fick hela internet och halva Astrid Lindgren att bli gröna av avund.
Besök i Lummelundagrottorna som Simon för all del tyckte var roligt, men framför allt blev jag själv så uppspelt att jag funderar på att gå med i Sveriges Speleologförbund och viga mitt liv åt grottforskning. Nästa sommar blir det semester i Jämtland och besök i Sveriges längsta grotta Korallgrottan, om jag får bestämma. Den risken känns förvisso minimal, men jag har ett år på mig att bedriva semesterlobbyverksamhet hemma vid middagsbordet.
Och naturligtvis bad i vattenfyllda kalkbrott där man kan skymta en och annan bedårande sjöjungfru om man har tur.
Har man samma tur som vi har kan man även få se Dennis släkting manövrera en livs levande potatiskanon som skickar iväg en potatis 200 meter in i skogen över trädtopparna med hjälp av gasen i en burk hårspray och någon slags tändanordning. Det handlar om tryck tror jag, eller kanske övertryck närmare bestämt. Om ni skulle råka hitta en ihjälslagen och halvt förmultnad bärplockare i skogarna utanför Kapellshamn med en potatis inkilad i kraniet är det Per-Yngve som bär skuld till det.
Själv passade jag på att extraknäcka lite på Postanstalten i Kapellshamn på vardagar mellan 9.30-11, 12.30-14.30 samt 18.15-18.45.
Man kan inte annat än säga att Gotland verkligen levererade en semester i världsklass och trots att det finns många fina minnen därifrån är nog det finaste...
...dagen när vi bilade till Hemse och Ljugarn och jag och Dennis turades om att smyga på varandras rövvärme så många gånger att den drabbade till slut slutade vråla då hela upphetsningssystemet helt enkelt kolapsade och tvärdog.
 
När vi kom hem från Gotland hade vi hela 14 timmar på oss att tvätta kläder och packa om inför nästa anhalt.
En vecka på Rhodos. Simon var så laddad att han knappt visste var han skulle ta vägen eftersom vi inte varit på solcharter sedan han var en så liten plutt att han inte minns något från det.
Det blev en grym vecka med allt som en familj kan önska sig. Massor med tid för de vuxna att bara ligga på en solstol och dricka drinkar och läsa deckare och massor med lek för Simon med benägen hjälp av de 19-åriga italienska aktivitetsfascisterna som hotellet tillhandahöll och som varje jämn timme kom och hämtade barnen till nya lekar och upptåg.
 
Det enda mysteriet med resan var alla de ryssar som var i majoritet på hotellet. Alla såg ut som att de hade begått något brott hemma i moderlandet och som straff blivit skickade på en veckas all inclusive i Grekland av Putin. Det värsta tänkbara straffet tydligen och jag kan uppriktigt säga att jag aldrig såg ett ryskt leende på sju dagar, men att jag desto fler gånger fick uppleva en korthårig snubbe med ölmage och stora armar, eller en kvinna med för kort och för tajt 60-talsklänning och tånaglarna målade i neonrosa med bister uppsyn skära in precis framför mig i buffékön och som om inget fel hade begåtts börja lassa upp 37 bitar vattenmelon på sin tallrik. Jag kom efter ett par dagars funderande fram till att vattenmelon nog är hårdvaluta i St Petersburg och Moskva och att bankerna har enorma kassavalv där man kan sätta in sina surt förvärvade meloner.
Eftersom jag helt saknar stil och klass har jag inget emot att stötta den tröga grekiska ekonomin med inköp av diverse turistkläder. Jag var mycket nöjd med min grekiska tröja ända till första tvätten då trycket började visa tecken på mediokert hantverk, men det är sånt man får räkna med här i livet. Dessutom har jag svårt att tänka mig själv iförd just den här tröjan någon dag under den svenska hösten då jag gör ett numera sällsynt besök utanför lägenheten på Edövägen. Den gör sig bättre på en hotellbalkong i Fahliraki med ett glas ouzo i näven. 
Allt det här semestrandet känns avlägset nu när regnet smattrar mot rutan och man redan gjort sin tredje arbetsvecka. Jag är glad att jag haft en fantastisk sommar och jag är lika glad åt att jag dragit i min sedvanliga handbroms nu när hösten kommer. Det blir inte mycket av interaktion med människor, men desto mer av mysiga hemmakällar och näsan i böcker och fingrar på laptopen. Jag vill bara avsluta med en sedvanlig liten resumé av vad ni borde se, lyssna på och läsa.
Jag fick tips av en snubbe på Akademibokhandeln i Nacka Forum om en författare som heter Jonathan Tropper. Han skriver stundtals väldigt roligt och dråpligt och med mycket relationsrealism. Lite väl mycket sexuellt prat för en pryd snubbe som mig, men det går ner ändå. Jag slök alla fyra jag kunde hitta i svensk översättning på knappt en vecka och kan särskilt rekomendera "Boken om Joe".
Snackar vi tv-serier så snackar vi "Brottet" som sedan gjordes om av jänkarna till "The killing" eftersom det är helt otänkbart för amerikaner att se en film eller en serie som inte bara har amerikanska skådisar. Hela storyn, alla miljöer och alla karaktärer är nästan identiska, men danska är ju ett trevligare språk att lyssna på. Jag minns att jag hatade "The killing" (som förövrigt har svensken Joel kinnaman i en av rollerna) eftersom den var  sjuuuuukt seg och tempofattig. "Brottet" är också det, men nu framåt avsnitt 14 börjar det bli lite spännande...
Eftersom de tyska hårdrockarna i Accept precis släppt en ny platta kan jag inte annat än att lägga ett gott ord för "Blind rage". Helt i samma klass som "Blood of the nations" och "Stalingrad" och mycket hög hjältefaktor på hårdrockskörerna i bland annat "Dying breed" och "From the ashes we rise". Att jag dessutom köpt plåtar för att med min god vän Hårdrocks-Peter få avnjuta dessa herrar live på Debaser Medis nästa månad gör ju inte saken sämre. Jag avslutar bloggen definitivt med ett urdrag ur den tänkvärda hyllningstexten till alla hårdrockare där ute:
 
Once upon a midnight, the metal flag was raised
Long ago a sabbath black cut through the purple haze
Upon a silver mountain a message loud and clear
Screaming with a vengeance that we will forever hear

They're the pride of our ages
In their anthems we trust
Like denim and leather
And diamonds and rust

Here's to...the rocking warriors
Here's to...our heroes and friends
And those who've gone before us
We're loyal straight 'til the end
 
They're The Last of a Dying Breed
And we salute you
The Last of a Dying Breed
 
Jag tror det var det hela. Puss.
 
 
P.S
 
Nu ska jag bara försöka klura ut hur jag får några läsare tillbaka till bloggen eftersom jag glömt koden till mitt inaktiverade Facebookkonto där jag annars brukar länka till bloggen och Facebook inte kan skicka mig ett nytt lösenord eftersom min angivna mailadress hos dom är den numera hädangångna klassiska storstiftet@hotmail.com. May it rest in pieces.