Björns

2012-05-27
11:13:43

Snigelblogg med stora slemspår.

God morgon. Tydligen någon slags mors dag idag, något jag inte har några minnen av att vi firade när jag växte upp. Inte heller fars dag, halloween och andra dagar när något eller någon var mer speciell än någon annan. Däremot firade vi namnsdagar lite extra, i alla fall för mig och min bror. Då fick man vara mer speciell än någon annan. Vi brukade få välja vad vi skulle äta till middag när vi hade namnsdag och dessutom fick vi inte helt sällan ett Lucky Luke eller Asterix seriealbum. Nästan som en miniatyrfödelsedag, jag minns att jag älskade det. Särskilt de åtråvärda seriealbumen.

Hur som helst har ju Simon en mor som verkligen förtjänar att firas lite extra och även om vi så klart hade glömt att planera för det genom att köpa blommor eller choklad dagen innan, fixade Simon och jag lite frukost på sängen och Simon skrev ett kort med en massa hjärtan. Det var mysigt.


Men hey-ey-ey! säger ni. Vad fan har hänt med din jävla blogg senaste tiden? Icke en rad på en hel vecka nu ju! Jag vet, jag vet. Tanken från början var ju att jag som ett minimum skulle posta något varje dag, men när man måste jobba heltid och ta hand om resten av livet med allt vad det innebär i åtaganden blir tiden ibland för knapp. Dessutom har tillvaron infekterats av en hel del piss, skit, helvete, ångest och en massa annat skräp man gladeligen varit utan. När det händer går jag inte ut och slår sönder saker, jag tappar bara sugen och försöker gömma undan mig själv, från grannar, vänner , jobb och så vidare, vilket så klart nästan är omöjligt. Jag hatar verkligen att göra saker utan ett leende på läpparna.

I måndags lyckades i alla fall min bror övertala mig att jag borde vara med på korpmatchen mot Dasslocken från Henkan. Vi hade målvaktsbrist och jag som stått i mål i innebandy i en massa år snörde på mig ett par sprillans nya handskar och ställde mig mellan stolparna.

Hur det gick? Rätt hyfsat tror jag, jag gjorde några vilda utrusningar och skrapade sönder både brallor och knän, jag gjorde utsparkar, utkast, stod rätt och innan någon hajjat vad som hände hade vi vunnit med 1-0. Årets första seger, årets första match utan insläppt mål. Vad mer kan man begära? Ett kungligt gäng att spela gubbfotboll har man hamnat i hur som haver.

Jocke, Vasse, Jon, Roger, Claes, The real Jugge och en svartklädd El Nicko som tillhör lokalkonkurenten Prispressarna.

Resten av veckan är försvunnen i ett töcken av jobb. Massor med hål i den nya organisationen som läckt och på onsdagen fick jag i alla fall tid att sitta en stund med arbetsledarkollegorna och min chef och börja fila på förbättringar. Det vänder nog så småningom.

Så äntligen fredag. Och ledigt, som vanligt nuförtiden när det vankas Karneval i Orminge. Jag lämnade Simon i skolan och gick bort till Röda torget för att titta på Boos alla skolklasser som kom utklädda och sjungande till vibrerande kalypsotoner. Lika mäktigt varje år.

Jag åt lunchmatsäck ihop med Simon och hans klass i Centrala parken efter tåget. Det blev plättar och vattenmelon.

Efter det stämplade jag ut honom från skolan och vi gick bort till min bror och hängde på hans baksida. Strålande sol och barnen plaskade loss i den uppblåsbara poolen. Livet när det är som bäst! Kunde bara den jävla solen hålla sig framme varje dag i juni, juli och augusti som den gör vid medelhavet och man visste att det var tre månaders solgaranti varje år tror jag att försäljningen av serotoninhöjande medicin och sjukskrivningarna för depression skulle upphöra helt. Faktiskt.

Ormingekarnevalen har ju så klart också ett obligatoriskt rumänskt tivoli med diverse krimskramslotterier och åkatraktioner. Passar perfekt för barnen som gladeligen spenderar sina föräldrars surt förvärvade pengar där.

Varför hela tivolit är prytt med dåligt spraypaintade bikinibrudar när det vara är 7-10-åringar som åker där övergår mitt förstånd dock.

När eftermiddagen övergick till kväll kom Martin, Emilia och hennes grabb Igor ut till Orminge och vi fortsatte karnevalsfirandet på brorsans baksida, så som man alltid gör nu för tiden. Massor av vuxna som grillar och dricker vin, massor av barn som springer runt och leker tills mörkret sänker sig. We love it!

Dock är det jävligt trist att karnevalen numera helt exkluderar vuxna. Det anordnas liveartister för ungdomar över 13, men det är nolltolerans mot alkohol och i Folkets Hus har man inte ens längre någon ölförsäljning och något gammalt rockband på scen som förr i tiden. Den här hetsen att stoppa ungdomsfylleriet har verkligen stympat karnevalen. När jag själv växte upp satt vuxna på filtar i Centrala parken och åt grillad kyckling och drack vin, lyssnade på lokala band från rockföreningen Ormen på en stor scen mitt i parken medans barnen sprang runt och hade kul. Det får man inte göra längre så klart på grund av massa paragrafer om att dricka på allmän plats osv, men jag vet inte om den här hetsen är rätt väg att gå. Jag såg lika mycket fulla ungdomar som varje annan storhelg i Orminge, eller varje annan fredag eller lördag med för den delen i fredags. Vill gärna tro att det skulle vara mindre stök bland ungdomar om man hade mängder av vuxna i hela parken, fast några av dom druckit några öl.

När merparten av Claes baksidehängsgäster gått hem eller ner till Eddys Bar satt jag, Claes, Roger, Rogers svåger (Stefan? Pär?) och oblyga Lars kvar hemma i köket och tog oss ett sista glas medans vi diskuterade invandring, rasism och ungdomstider. Trevlig avslutning på fredagen.

Sen blev det lördag. Leia skulle vara konferencier på karnevalen under dagen och försvann tidigt iväg, medans jag och Simon tog en snabb förmiddagssväng till karnevalsområdet innan eftermiddagens fotbollsturering på Boovallen. Jag, Oskars pappa Roger och Adrians pappa Sebastian stod vid sidlinjen och skrek, hejjade, hurrade och high-five:ade fram våra söner till mäktiga 10-0 och 7-1 segrar! Vilka grabbar vi har!

Anfallarna Enzo, Samuel och backarna Felix och Simon.

Trots en 90g hamburgare och en kokt med rostad lök precis innan vi åkte till Boovallen krävdes en toast efter första matchen för att fylla på bränsledepåerna.

Efteråt blev det fika med laget och medaljutdelning. Tänk om man fått en euro för varje gång Simon frågat om det verkligen är "riktigt guld" i medaljen...

Efter Boovallen sinade energin och hela familjen säckade ihop hemma efter en god middag. Vi kollad början på melodifestivalen, men gav upp när vi tröttnat på juckande letter och skrynkliga ryska tanter. Tydligen gick det bra för Loreen och Sverige ändå. Kul för alla melodifantaster vi känner, men mest kanske för Simons kusiner Emma och Alva som jag antar lever i ett lyckorus nu.

Den här söndagen vill jag verkligen inte göra något annat än att sitta och titta ut över havet någonstans, kanske sträckläsa lite i Karl Ove Knausgårds Min Kamp del 2. Men jag antar att det blir en del välbehövlig städning och rensning av hemmet och lite tvättande i stället. Eller kanske också? Vi hörs.
2012-05-20
11:41:01

Siggesta Gård, Chelsea och när Leia ställer mig åter.

Ä fyfan! Det är söndag, det är sol, det är en jätteledigdag och jag vaknar av att jag har dött. I huvudet. Den här sortens huvudvärk man bara kan få av att dricka ett par extra öl kring 03.30, precis innan skiljevägen där man beslutar om man skall krascha i sin brors soffa, eller gå alla 500 metrarna hem. Jag fick hjälp av min bror som åtminstone frågade när jag började klippa med ögonlocken och jag gick faktiskt hem.

Det känns som att asaguden Tor hånflinar och svingar sin slägga varv, efter varv mot mitt kranium, men nu förstår ni ungefär vart jag är, så det räcker va? Jag vaknar av att Leia skall åka in till stan och jag behöver återuppstå. I köket finner jag Ipren och en annan receptbelagd medicin som innehåller kodein, mycket bra mot smärta, egentligen inte så bra för andra inre organ när man har alkohol i blodet, men huvudet dunkar och det är svårt att se något val. Jag ålar in i duschen och börjar spola varmvatten mot huvudet. Det är skönt, men det hjälper inte riktigt hela vägen fram, jag är fortfarande döende.

Då kommer Leia in, leende och viftar med en burk öl. Det kan vara på skämt, det kan vara på allvar och jag kräks nästan när jag ser den. Jag andas, tittar på den, spolar mer varmvatten på huvudet och sedan öppnar jag den. Dricker den i långa plågsamma klunkar och känner mig som Nicholas Cage i "Leaving Las Vegas" när han försöker supa ihjäl sig och dricker vodka/juice ur en plastdunk i duschen på hotellet. Det är gjort nu. Jag lever igen. Nu kommer berättelsen om mina senaste dagar.

Sist jag skrev var Jax på rymmen. Jag hade letat överallt, farfar hade letat överallt, Simon och hans kompisar hade letat och efter ett dygn var han tillbaka. Livrädd över alla andra hankatters revirpissande och inleder sin återkomst till fängelset på Edövägen med att bajsa flera kilo. Han har hållt sig i 22 timmar av ren rädsla och jag kan förstå känslan av befrielse. Sen var han nöjd igen. Och fin.

Jag jobbade klart den fredagen, inga sjuka på jobbet fast det annars kan vara standard med 3-4 sjukanmälnigar en klämdag och det blev en bra dag. Jag och min kollega Magnus han kika lite på bemanningen inför nästa vecka till och med. Underbart.

Leia skulle på konsert på kvällen, jag tittade på Hammarby-Assyriska och Simon var ute och lekte vattenkrig med grannbarnen. Han såg ut så här då:

Fotbollen var bedrövlig. Bajen stod inte att känna igen från säsongsinledningen och sög, hårt! Inga passningar gick fram och det var dassig markering i straffområdet vilket gjorde att Assyriska till slut ledde med 2-0. Rättvist. Då börjar retardsen i Bajenklacken kasta in grejer på plan och matchen bryts. Andra Hamarbyare vill få det hela till att polisen var dum och det är säkert sant att dom fattade några felbeslut när dom gick upp i klacken för att stävja, men faktum kvarstår. Det är från klacken saker kastas in.

Jag har varit på Söderstadion regelbundet och även ett otal bortamatcher med Hammarby sedan slutet av 80-talet och tidigare var det alltid dålig fotboll, men bra stämning på läktarplats. Alla drack öl och var glada oavsett hur det gick. Några år efter första SM-guldet byttes alla gamla glada bajare ut mot yngre, aggressivare individer som ville vara mer som Djurgården, Göteborg och AIK. Det blev hetsigt, argt och dåligt. Jag och mina bajenpolare slutade gå på matcherna. I år var jag på hemmapremiären, resten har jag sett från soffan och nu fortsätter det. Man tappar lusten att bränna 6-700 spänn på biljett, öl och korv för att det inte är kul att gå längre när man bara känner ilska och dålig attityd. Blä.

Lördag sedan. Vi lånade med oss Simons "bästis" Oliver och åkte ut till Siggesta Gård. Solen sken och vi körde äventyrsgolf, åt lunch, åt glass och bara myste. Bästa helgdagen i mannaminne!



När kvällen närmade sig var jag fortfarande osäker på om jag skulle träffa någon för att se Champions Leaguefinalen. Sista veckan har jag varit osugen på att umgås med andra än Leia och Simon, men jag bestämde mig ändå för att gå till min bror. Det blev najs, jag hade väntat mig att Bayern München skulle köra över Chelsea, jag spelade 4-0, 4-1 och 5-0. I stället var Bayern bleka och Chelsea taktiskt fantastiska och kunde vinna på straffar. Bollen är jävligt rund, man kan inte säga annat.

I gengäld vann jag 358 kronor på Lotto, bara en sån sak. Jag, min bror och hans fru Lina satt kvar länge efter matchen och pratade och lyssnade på Ola Magnell. Jävligt trevligt. Men också anledningen till att jag är ett vrak nu.

Solen skiner dock och jag skall försöka finna en väg ut i friska luften och den här otroligt soliga söndagen. Vi hörs.



2012-05-17
17:15:21

Kristi himmelfärdsdag.

Vaknar efter elva timmars sömn, fortfarande ont i halsen, forfarande fylld av slem, fortfarande grinig som en gammal gubbe som nyss tvingats sluta röka. Fy fan. Det blev en dag i hemmet och spela klart Bioshock.

I tisdags han jag hämta Simon på fritids 16.15, hem och ge honom mackor som han proppade i sig medans jag klädde på honom fotbollsgrejerna och ändå vara på plats på Boovallen 16.58, med två rejäla minuters marginal tills träningen började således.



När vi kom hem sen kände jag mig trött och risig med svullen hals och efter vi ätit däckade jag som en klubbad blåval. Tror klockan var 20.15 när Leia gick ner till Konsum för att handla någon tjejgrej och när hon kom tillbaka sov jag. På onsdagen vaknade jag utvilad och kände mig aningen bättre och åkte och jobbade, men hela dagen var det som att det fattades en växel i kroppen.

Jag hämtade Simon på fritids och det var inte en lite stolt grabb jag mötte där. Eftersom han var sjuk några dagar förra veckan missade han uttagningen till talangjakten, men hade som tröst blivit lovad att värma upp publiken med sitt bidrag som aldrig fick komma med. Tayo Cruz "Break yor heart". Ganska oblygt, men så klart med viss nervositet framförde han sången inte mindre än två gånger inför hela skolan! Hans två "bandkompisar" hade hoppat av eftersom dom inte vågade. Tänk om man själv hade det modet, killen är ju inte ens sju år. Det premierades så klart med den största glassen vi kunde hitta.

På onsdag kväll var det samma visa igen. Somnade tidigt med ont i halsen och nu sitter man här på den arbetsfria dagen och orkar inte ta sig för något. Tur att grannarna tog med sig Simon till Naturhistoriska Riksmuséet och Leia åkte in till stan för att strosa.

Ett litet ytterligare aber med den här dagen är att balkongdörren visst stått öppen medans jag badade förut och nu är vi en kisse kort här. Den okastrerade polaren Jax hade tagit chansen och rymt och jag har varit ute två svängar och letat utan resultat. Förmodligen har han kubbat iväg en bit och letat honkatter, sprängfylld och könsmogen som han är. Hoppas verkligen att han dyker upp igen framåt kvällen. Brorsan Opie börjar kännas sig lite orolig och ensam här. Över och ut.