Björns

2013-12-30
05:28:00

Taras Bulba - den sanna historien om allt falskt.

En del klämdagar försover man sig när man ska till jobbet, andra dagar vaknar man klockan fyra på morgonen och det är lite väl tidigt även med brevbärarmått mätt. Då får man gå upp och göra sig en rejäl skinksmörgås som man sköljer ner med Coca Cola (eftersom det ju är julens dryck) och avsluta med en kopp kaffe medan man skriver morgonblogg. 
 
Sedan vi pratade sist har livet fyllts av återseenden. Jag har efter en vecka fått tillbaka min telefon och kan således bli nådd och nås igen och jag har även funnit min borttappade bilnyckel med tillhörande garagegrindnycklar. Det innebär att jag inte ligger så fasligt mycket minus när det är dags att summera året 2013 (vilket jag ju lovade göra i bloggform nästa gång jag skrev, men vi skjuter på det någon dag) och det är bara att konstatera att det gamla brevbärarordspråket "Den som har tur får tillbaka mycket av det han tappat bort" stämmer bra fortfarande.
Ni har väl föresten läst den här boken för era barn? Ren allmänbildning och en manual till hela livet.
 
När årets sista Premier Leaguematch är spelad och exakt halva säsongen är avklarad ligger Everton fyra, fem poäng bakom ledande Arsenal. Det hade man inte trott när säsongen började utan Fellaini och med nya tränaren Martinez som åtminstone inte jag trodde särskilt mycket på. Everton är det lag som förlorat minst antal matcher så här lång, blott två. Bortatorsken mot Manchester City (men där förlorar ju alla lag) och den otroligt snöpliga och otippade första hemmaförlusten under hela 2013 på annandagen mot jumbon Sunderland (mot dom förlorar ju ingen trodde man).
Segermålet igår krutades in av Chelsealånet Lukaku som därmed avbröt sin längsta måltorka i karriären på fem matcher. Högerbacken Seamus Coleman i bakgrunden gjorde Evertons första mål och är nu uppe i 6 mål den här säsongen, förmodligen fler mål än de flesta ytterbackar gör under en hel karriär.
 
På de Evertonforum jag läste igår var det idel glädje över att vi avslutar året före Liverpool i tabellen, särskilt sedan de tappat sin ledning och skämt som "Have you heard who Liverpool are after i january? Everton", eller "I went to drink from a Liverpool mug just now, but it was impossible, it kept sliding down the table..."  haglade.
 
Nu är det snart dags att åka till jobbet för sista gången 2013 och eftersom jag lyckades få lite ledigt i slutet av veckan väntar en veckas ledighet efter det. Ärligt talat känns det redan som man vilat bort den värsta jobbstressen med julhelger och vanliga helger, att jobba enstaka klämdagar är inte så värst farligt faktiskt, men ey? Jag tar en arbetsfri vecka när som helst ändå om du tjatar. I morgon blir det ett gott nytt slut i Gnesta där vi firar mexikanskt nyår (ni kommer att dö av avundsjuka när ni ser bilderna därifrån) och sedan inleder vi 2014 rejält bakfulla med Stoke-Everton, avveckling av det vanskötta akvariet (ett ekologiskt fiasko av döda fiskar och alger) och en hel drös med löften om att springa och simma varje dag, bli vegetarian, sluta dricka, sluta snusa, sluta snarka, skriva böcker och allt sådant som man tror kommer att göra en till en bättre människa, men som aldrig kommer att förverkligas någon längre tid. Kanske är man redan så bra man kan bli helt enkelt.
 
 
2013-12-27
20:20:37

Om den dagen jag blev ett med Leif G.W Persson och den somaliska rapparen K'NAAN och dom blev ett med mig.

Allright my brother from another shoesize, nu åker vi ännu en gång! Det är dags för blogg med soundtrack igen eftersom det var så hysteriskt uppskattat förra gången. Eller ja, mest var det hysteriskt uppskattat från min kompis Sandra, men det väger nog så tungt. SÅ. Ni vet reglerna, om ni vill fortsätta läsa den här bloggen måste ni öppna ett nytt fönster i webläsaren och klicka på den här länken: http://www.youtube.com/watch?v=xM_srL1X8ck och sedan vrida upp volymen till en lagom, men lite för hög nivå. Ni blundar och ser framför er hur jag sitter i en brun cadilac som åker sakta genom Mogadishu, stoppar och startar tvärt oavbrutet, pumpgas, pumpbroms. Bredvid bilen springer glada hänförda barn och ger mig äpplen och mangofrukter medan jag sitter och skriver den här bloggen i det främre passagerarsätet. K'Naan kör bilen, med stor självklarhet, och i baksätet sitter Mos Def och Chali 2na med solglasögon på och armarna i kors. Vi äger världen, på ett ungefär.
 
Det var lite samma i morse faktiskt, det är otroligt viktigt med detaljerna ibland. Petnogrannhet är ingen dålig sak när det kommer till att skriva en blogg om nästan ingenting. Jag vaknade första gången 05.30 av larmet på Leias telefon eftersom min fortfarande befinner sig i Upplands Väsby, jag tittade på klockan och tänke: "Fekk! Är det redan morgon? Det gäller att gå upp direkt så att jag inte försover mig eftersom jag ska öppna på jobbet och inte har en aning om någon annan har nycklar." Sen vaknade jag en gång till när klockan var 06.45 och jag skulle varit på jobbet för en kvart sedan. "This goes not well" tänkte jag på utrikiska, sprang ut i badrummet och pillade in en lins i varje öga. Jag tog den med styrka -1,50 i höger öga och den med -1,25 i vänster öga, precis som vanligt, eftersom det var vad min optiker ordinerade för tre år sedan, sist jag orkade göra en synundersökning, klädde på mig min mörkblå uniform och sprang ut genom dörren efter att ha druckit exakt 0 koppar kaffe. 06.59 kliver jag in på kontoret, ursäktar mig och börjar göra det jag skulle gjort för ungefär tjugo minuter sedan. Jag dricker den första timmen 3 koppar kaffe och sorterar och kammar min post som en besatt och är färdig i ganska hyfsad tid för lunchrast. 
 
Det visar sig att vi har tappat en del folk på vägen, folk som oturligt nog blivit sjuka just när det är klämdag i julhelgen. Osis. Förr i tiden var det min huvudvärk, nu är det någon annans huvudvärk, men på frågan om någon kan tänka sig att köra ut lite extra utöver det skitmyckna, skittunga jobb vi redan har var och en svarar jag och en kille till ja. Jag bestämmer mig för att ta min lunchsmörgås i bilen mellan postkontoret och Sickla Strand eftersom jag ändå inte är sugen på att sitta ner. Jag delar ut post, 770 Nackaposten, samt 263 tjocka reklamlägg i Sickla Strand, Sickla Sjö, Nackanäs, Hästhagen och Hellasgården och är tillbaka på kontoret ungefär när jag borde sluta om man räknar bort luncherasten jag aldrig tog. Jag lastar ur, skriver avier på de stora brev jag inte kunde dela ut, plockar åt mig 170 hushåll till på Kantatvägen för att vara säker på att mina kompisar Anders och Mica ska få sina brev idag och åker ut igen. Det är tungt och det är jobbigt och kroppen tappar tempo, men så småningom är jag klar och tillbaka. Jag gör dagens eftersändningar samt skickar tillbaka brev som inte har någonstans att delas ut längre och stämplar ut 17.45 med 2 timmar och 45 minuters övertid. Nu när jag är som tröttast hittar jag också mina bil- och garagenycklar som varit försvuna i tre veckor och kallar filmen om den här dagen för "Slarverns återupprättelse".
 
Jag kommer hem och är hungrig som ett djur och faktiskt, som genom ett mirakel otroligt sugen på den enda mat som finns hemma - julmat. Leia och Simon åker finlandsbåt med Dennis, Gina och John så jag är något så sällsynt som gräsänkling. Jag värmer en rejäl bit Jansson, 5 julköttbullar, 3 prinskorvar, skivar upp 3 skinkskivor, men bjuder katterna Jax och Opie på en halva att dela på, lassar sen upp 4 bitar citronsill, tar fram havreknäckebröd, senap och smörgåsgurka och sätter mig till bords. Funderar ett ögonblick på att jag ibland dricker på tok för ofta, men häller ändå upp en mellanöl och äter maten med exakt 2½ sup Skåne till. Det är fantastiskt och jag blir varm i hela kroppen. Och väldigt mätt.
 
Jag tar med mig datorn in i badrummet och tappar upp ett varmt bad och brassar på Jussis Björlings - svenska favoriter eftersom min far hävdar att Jussi är större än Domingo, Caruso , Pavarotti och varenda jävel i operavärlden någonsin. Dessutom har jag läst att Leif G.W Persson brukar lyssna på opera jättehögt när han är full. Jag lyssnar i en halvtimme innan jag känner mig nöjd med operan och växlar över till K'naan, denna fenomenala etiopiske poet och rappare och slappnar av.
 
Det här kan mycket väl vara årets näst sista blogg. Nu börjar arbetet med opuset "Året som gick", en stor blogg om det bästa och det sämsta 2013, komplett med topplistor och hela faderullan. Ha det fint så länge.
 
2013-12-26
14:56:41

Annandagen, en helt annan dag än juldagen som är dagen efter julafton som också är dopparedagen. Men det var i förrgår.

Wazz up niggas! Jag kan säga så här, jag tror att jag slutligen fann lite julefrid igår genom att spendera en hel dag bara framför tv:n i total apati och slöhet. Tanken var att min bror och hans familj skulle koma över, men det förekom en del feber inom deras konstellation och en viss orolighet i den här bloggardiärens mage, så vi sköt på det.
 
I min förra blogg kan jag ha låtit lite pessimistisk angående julhelgen och det var inte min mening att förta något för alla er som älskar julen, jag tycker bara att allt är så hysteriskt med maträtter som bygger på uråldriga konserveringsmetoder och en stress att hinna med allt och hinna köpa så mycket saker att man inte riktigt får tid att komma ner i varv. Det allra värsta är att gå igenom ett stort köpcentrum veckorna innan jul och se hur butikskedjor och köpmannaföreningen har tagit patent på julen och överöser oss med idéer och förtäckta hot om dåligt samvete om vi inte hakar på. Att sedan tre av fyra byter eller säljer sina julklappar på Blocket enligt någon kvällstidning är ju bara deprimerande.
 
Skitsamma, det är trevligt med några dagars ledighet, även om just jag har nöjet att arbeta i morgon och på måndag igen. Åter till gårdagen som blev en orgie i slapphet och att inte behöva göra annat än att tillverka en och annan skinksmörgås. Jag inledde redan på förmiddagen med en katastroffilm som hette "Collision Earth".
Idén var helt ny och oprövad, ett stort objekt var på väg att träffa Jorden om inte ett fåtal hjältar till människor klurade ut en lösning.
Så här såg forskargenierna ut i den här filmen. Oturligt nog hade solen sprutat ut en kraftig magnetström som flyttat planeten Merkurius från dess bana runt solen och i full fart mot jorden. Allt av metall flög omkring i luften på jorden (mest i USA så klart, det är där det händer på film), bilar, lyktstolpar och hela faderullan och om man ska säga något annat om den här filmen är det nog att dataoranimeringarna av flygande bilar hade haft en knapp procent av budgeten som liknande filmer haft. Jag trodde ett tag att det var Simon som hade ritat bilarna som kastades upp i skyn runt Seattle. Jag tror dessutom Simon hade ritat blodet i mungipan på alla de som dog också när jag tänker efter. Har ni inte sett den här filmen, så ta med den på er "must see list". På plats 14567 ungefär.
Sen växlade jag över till den här badboyen. "Halo 4 - Forward unto dawn", bygger på det episka datorspelet Halo. Specialeffekterna var till skillnad från föregående film utomordentligt gjorda, men det är inte helt lätt att skriva ett filmmanus av ett datorspel, vilket även visade sig i längden på filmen. 1 timme och 20 minuter fick dom med nöd och näppe ihop och som alla kan förstå blev den missförstådda rebellen med en mycket coolare och hjältemodigare, tyvärr omkomna storebrorsa också hjälte på slutet i den här filmen. Det var ungefär vad den handlade om.
Moving on. På kvällen såg hela familjen "Arthur och julklappsjakten" tillsammans. Den var fint gjord och väldigt trevlig familjeunderhållning och ja - han som var liten och obetydlig i början blev allas hjälte även i den här filmen.
När Simon gått och lagt sig dammade jag och Leia av den här gamla klassikern med Eddie Murphy - "Snuten i Hollywood". Filmen har givetvis åldrats med stor värdighet på 29 år och var lika bra den 34:e gången man såg den. Stort plus för den lätt homosexuella assistenten Serges uttal av Axel: Achmed, Achwell...
När Leia somnat fortsatte jag med del 2 i dokumentären "Ökända fängelser". Det här avsnittet handlar om häktet i Las Vegas och deras dagliga kontakt med gängmedlemmar, mördare och fyllon. Mycket trevliga 43 minuter som verkligen belyser julens budskap om kärlek och omtanke.
 
Efter det somnade jag utmattad med bilder flimrandes förbi under ögonlocken och sov ända till klockan 10 i morse. Och idag mina vänner, idag såg man faktiskt lite blå himmel och det regnade inte för första gången på flera veckor. Det firade vi med att ta med oss grannbarnen till Hellasgården och grilla korv!
Jag och Leia är inga ökända friluftsmänniskor, men ibland är det lilla gott nog. Engångsgrill, korv, bröd, potatissallad och julmust utomhus kan vara ett äventyr nog så stort och det är med riktigt gott samvete jag nu bänkar mig framför Everton-Sunderland iförd matchtröja, halsduk och en kall öl. God fortsättning på er.