19:50:35
Observatory - the new Halloween.
När jag kom fram till det gamla observatoriet var det ingen där. Jag knackade på porten med kanten av min monokel, tre korta, en lång, en kort, en kort till, två korta, fyra långa, två långa, två korta och tre långa. Vår hemliga signal, "Hästen har tydligen fått rännskita, se upp för bövelen!" som knackningarna tydligen betyder enligt knattarna och Gröngölingarnas scoutbok. Och det gäller att alltid vara redo, så jag är redo!
När von Vinkel inte ville komma och öppna trots att vi avtalat tid blev jag både bestört, vankelmodig och lätt diagnostisk. Jag är inte alls van vid att vänta, eller att bli lurad, eller ens få den enklaste fotmassage. Så jag gick, i vredesmod och lungödém, bort mot kanten där ingenting börjar och allt har ett slut.
Jag blickade ut över det svartvita Saltsjöbaden, sjukhuset, hotellet, fjärden som har ett namn, himmeln som alltid är både arg och lyckosam. Vad kan man göra? En enkel baldakin, ett intermezzo utan samvete, en laktosilliterat, en som är mer du än vi, men aldrig jag.
Jag funderade. Varför ser jag ut som en engelsman med väldigt lite hopp kvar, varför står jag och blickar ut över New Orleans, varför tog jag inte med mig glögg och slutligen: vem fan är DU? En välfylld burk med frågor, ett förstoppat timglas nästan helt utan svar.
THE END
Är det någon gång man ska få dåligt samvete och känna sig som en skitstövel, så är det lite då och då och även när det är Halloween och Påsk. Simon vill vara påskkärring, Simon vill trick or treata och jag är världens tråkigaste farsa:
"Äh, jäkla tiggeri, Halloween finns inte ens EGENTLIGEN, liksom fars dag, mors dag, kanelbullens jävla dag och fan och hans moster! Hör du det unge!"
Och när jag säger till Simon att han kan få skitmycket godis av mig i stället utan att klä ut sig och att han kan få en moppe om han ger fan i att konfirmera sig nöjer han sig med det, men hans ögon säger att det inte är samma sak.
Idag kom hans klasskompisar Samuel och Adrian och ringde på och frågade om vi ville ha bus eller ge godis, och samtidigt frågade dom om Simon kanske ville följa med dom vidare? Simon frågade mig och sa att han visste att han egentligen inte fick och jag kände mig så rutten, så jag sa att visst fick han. Leia sminkade snabbt lite blod i ansiktet på honom och han sprang lyckligt iväg. Det var två timmar sen och klockan drar iväg, förhoppningsvis kommer han tillbaka lagom till läggdags, sockerstinn och ser lika glad ut som han gjorde när jag sa att han fick göra som alla andra den här dagen.
Så, lite bildersaga, lite nyhelgsreflektion och allt emellan som är vanlig hederlig blogg. Får jag ödmjukast be om en sak av dig kära läsare? Någon gång ibland, skriv en kommentar till bloggen, säg att ämnet var kul, läsken jag hyllar är skitäcklig, skriv med stora BOKSTÄVER, skrik att jag ska sluta prata om Everton, säg att jag borde recensera dambindor, hata mig, älska mig!
Utan Facebook är min respons på bloggen obefintlig och eftersom jag drivs av uppmärksamhet och respons enbart behöver jag dina ord tillbaka då och då, så att jag vet att jag finns :-)