Björns

2012-06-29
23:05:11

Om min kärlek till musik på svenska.

Jag älskar musik. Jag har alltid älskat musik, ända sedan min dagmammas son Ulrik som var ett år äldre spelade in ett kasettband med The Boppers på till mig. Jag var sju år och vi gick runt i Östra Orminge och spelade musiken och hoppades att folk skulle tycka vi var coola. Sen sparade jag pengar länge och min far sköt till lite på slutet så att jag kunde köpa en liten bandspelare med två(!) högtalare, en på varje sida (det fanns faktiskt små monobandspelare på den tiden också). Mäktigt. Med den kunde jag sitta och lyssna på tracks-listan, beredd med play/rec och spela in mina favvolåtar.
 
I begynnelsen var det mest Alphavilles "Forever young" och Europes "The final countdown" som jag minns det. Jag fastnade snart i reggae via min klasspolare Robert, Oi! via min polares storebrorsa Bosse, som var lite skinnhuvudwannabe och hårdrock i dess mjukaste form via en högstadiepolare som hette Thomas Larsson, typ Whitesnake, Great White, Gary Moore och sånt lull-lull. Hiphopen kom till mig när jag var fjorton, en sommar när vi hängde vid glasan, Tordan hade en fet bandare som pumpade Mantronix och Eric B & Rakim. Jag gled samtidigt in i tyngre hårdrock som Iron Maiden och Helloween, vilket eskalerade via Thomas Larssons polare, jag tror han hette Johan, som var två år äldre, tunnhårig och kammade sig en gång i minuten genom det stripiga håret. Han lossade det tunga artilleriet: Megadeath, Anthrax, Sodom, Assasins, D.R.I, musik som man nästan inte vågade ta till sig för att det var så hårt. Samtidigt fanns hiphopen parallelt med Scholly D, E.P.M.D, ICE-T och allt det fantastiska som följde, Big Daddy Kane, Jungle Brothers och så småning om de mer sofistikerade A tribe called quest med myspyslåten "I left my wallet in el segundo".
 
I gymnasiet var det rena kakafonin av musikinfluenser, Depeche Mode, The Cure, The Pogues, The Clash, The Mission, ja alla band som hade ett "the" före. Undantaget; Renegade Soundwave. Jag försökte lyssna på dom härom veckan, jag minns att jag älskade dom! Fan vad dom sög 23 år senare. Och. Explosionen. Manchesterscenen. Först The Stone Roses (som jag stolt kan säga att jag såg på Fryshuset 1989), Happy Mondays, The Charlatans, James, Inspiral Carpets, ALLT som kom från Manchester var bra. Bob Dylan tar jag inte ens upp här, jag kan skriva en egen roman om min kärlek till honom i en senare blogg.
 
Men nu har jag spårat ur. Jag skulle bara skriva om The Boppers egentligen, min inkörsport till musiken. Resten skulle handla om varför jag älskar musik framförd på svenska så mycket. De flesta jag känner höjer inte på ögonbrynen av någon musik där sången är svenska, för mig är det tvärtom. Visst, Tomas Ledin och Vikingarna är inte min påse chips, men det finns så otroligt många bra artister som skriver underbara texter, små berättelser, gripande öden, ja hela baletten, på mitt eget modersmål. Jag antar att min kärlek till de texterna är kopplade till mitt extrema intresse för litteratur och svenska författare. Det som blir sagt blir sagt till mig på mitt språk, inga barriärer, bara ord, rakt in i själen. Jag radar upp giganterna här.
 
Stefan Sundström. Han, hippien med gummistövlar och sitt röda hjärta. Oj vad jag har njutit av hans texter om barndomen i Farsta, jakten på Sabina och häcklandet av Harald Treutiger och den första upplagan av Robinson. Samhällskritik och kärlek i ett.  Och sen hans underbara tolkningar av en annan gigant;
 
Allan Edwall, Skalle-Pär från Ronja Rövardotter, eller Madickens killpolares försupna farsa. Allan är en av de grymmaste textförfattarna på svenska någonsin. Sök på spotify: "Årstider". Man dör.
 
Lars Demian. Alkoholromantikens fader. "Dagen efter igår", "Pank" om den djupaste fattigdomen, "Stjärnan och karriären" om det inbillat flärdfulla livet som manlig porrskådespelare. Underbart!  
 
Sverige. Spin-offen från Just D med Gurra och Pedda Pedd i rollen som svenska country/vissångare. Helt jävla amazing. "Dagar utan färg" om långtradarchauffören som suttit inne för dubbelmord, "Greve Casilleros öden och äventyr" om den homosexuella, spanska adelsmannasonen som flyr till Sverige och blir pizzabagare, "Spriten ger och spriten tar". Om... ja, sprit. Liksom en annan klassiker, "Brännvin special". Tror inte någon någonsin kunnat göra bättre reklam för denna budgetsprit och få den att låta som ett amaronevin.
 
Cornelis Vreeswiik. Holländaren som blev en gigant på någon annans modersmål. Lite som Theodor Kalifatides. Två grabbar som behärskat och behärskar svenska språket bättre än nästan alla, inklusive dig och mig. "Polaren Pär är kärlekskrank", "Hönan Agda" och en drös klassiker. Och min favorit "Personliga Persson". Den är så jävla svart, det är så raffinerat, så bra.
 
Lars Winnerbäck. Ni tänker folkpark, Ulf Lundell-kopia? Fan heller, hans texter. Varje låt är en novell, en del en roman. Kan tänka mig att han inte tilltalar tjejer och kvinnor på samma sätt, han är så jävla svårmodigt grabbig, men det får man vara om man kan skriva som han gör i "Det blåser genom hallen", komplett med lite irländskt stuk på musiken, exilen i Danmark i "Söndermarken" och den låt som stulit mitt hjärta nästan på samma nivå som Leia: "Elegi". Det vackraste jag hört. Leia och min bror Claes vet att det varit min "begravningslåt" i många år nu, vi får se om någon bräcker den.
 
Dan Berglund. Den rödaste av alla röda arbetarsångare. "Arbetarnas fria republik". Jag som är uppvuxen i ett borgerligt hem, komplett med pro-löntagarfonder och Boomerangtröjor får ändå gåshud av kampstämman i sången som inleds med orden "Den här är tillängnad dem som årligen omkommer i industrierna". Tungt! Egentligen för politiskt, men ändå så sjukt jävla bra att man inte kan låta bli att älska och känna orden.
 
Fred Åkerström. Cornelis antagonist som jag ändå håller högre. I fryntlighet är de båda stora, men Freds bas är så jävla bäst! Dessutom gladare än Dan Berglund. "Kapitalismen", "Den gamle skärsliparen" och framför allt sången om massakern vid någon strejk på Irland samma år jag föddes "Den trettionde i första sjuttiotvå". Jag kan gråta när jag hör den, fyrtio år senare. Åh, Fred.Och Fred. Åkerström.
 
Svenska Akademien. Jag vet, jag är part i målet, jag fick barn med hon som sjöng, blev kompis med en av de andra sångarna, Sture, och sveriges bästa reggaetrummis Kenneth. Ändå. När Svenska Akademien var som bäst, när Sture, Generalen och Leia kompletterade varandra och växlade verser som bäst som i "CTRL+ALT+DEL", "Framåt" och "Lär av dom lärda", det finns inte mycket som slår det. Framför allt live, på scenen, den showen. Wow.
 
Mange Myt/Mange Hellberg. Leias gamla polare och dude som flyttade till Sundsvall och kämpade på med det han trodde på. Sin egen svenska hiphop, underbara liknelser, samhällskritik och den rakryggade kritiken mot kvinnoförtryck. "Mexitegel heaven", jag vet inte hut många gånger jag lyssnat på den, eller "Var dig själv" om att tro på sig själv, den mörka "Idag" med Organism 12 och "Känd för Sven", som tyvärr inte finns på Spotify, en skam! Och så idag, nya singeln under det nya aliaset. Mange Myt är dumpad och ersatt av Mange Hellberg och låten heter "Simma eller sjunk". Jag blev så glad när jag hörde hur välproducerad den var och hur mycket Manges röst utvecklats. Jag lyssnar på den nu för femtonde gången i kvällen. Mange, i löööve you!
 
Det finns ett gäng till, men klockan tickar iväg och jag går direkt på the grand finale.
 
Ola Magnell. Den största och det största som hänt musik-Sverige i mina ögon.Hans självutlämnande texter om ångest, utanförskap, olycklig kärlek och svårigheten att passa in. Så bräcklig. Så begåvad. Så verbal. Har sett honom ett gäng gånger spela på den gamla ångbåten M/S Blidösund där han gör ett par spelningar varje år. Senast i tisdags, men det krockade med Sverige-Frankrike. Jag vet att han lirar igen i september och oktober. Han brukar ha en ung sidekick som spelar gudomlig gitarr med sig. Olas röst är mycket sjuttiotal, men den lever vidare och frodas ännu idag och jag kan rabbla upp alla hans låtar, men om ni skall lyssna på fem låtar välj då: "Damen i svart", "Hos kuratorn", "Odd", "Höstkänning" och "Anemonen". Välj sedan fem till, "Min häst har blivit sjuk", "På snespår", "Tidsdåren", "En vän i viken" och "Bruten vinge". Lyssna sedan på resten och köp en biljett till nästa avgång med M/S Blidösund. Ni kommer av båten med nya ögon, ny kärlek och som nya människor, jag lovar.
 
Det finns så mycket mer jag skulle vilja säga om musik och om svensk musik, men någon jävla gång måste man få vila pekfingrarna från den här bloggvalsen och lägga sig på soffan med en kall öl. Det är ju trots allt semester från och med nu och i 38 dagar framåt. Puss.
 
 
 
2012-06-29
17:45:15

Semesterfiraren.

Sista arbetsdagen blev en av de skönaste på länge. Gott om personal och massor med tid över, så att jag helt slapp dela post till och med och i stället kunde gå igenom personalplaneringen för sommaren och ända fram till vecka 41, det kändes jäääävligt bra! Hoppas jag inte missat något nu, men vad fan, jag har redan stängt av tjänstetelefonen, så det får gå som det går.
 
Nu finns det förhoppningsvis möjlighet att sova ut lite och kanske tid att skriva lite mer genomarbetade och bättre bloggar. Eller som Simon sa här om dagen: Pappa, du bloggar å mycket att du aldrig hinner leka med mig längre! Den satt där den skulle, även om jag inte håller med helt. Oftast försöker jag sätta mig och skriva lite direkt efter middagen när Simon kollar på barnprogram, ibland blir det lite senare och då är det läggdags för honom rätt var det är. Timmarna räcker inte alltid till, trots att det oftast är från nattsömnen tiden nallas.
 
Jag bytte om till civila kläder redan på jobbet för att riktigt känna friheten 14:35 när jag slutade. Och skall sluta enligt schemat, det blir inte så i verkligheten särskilt ofta. Oftast stressar man till fritids iförd postuniformen, men man känner sig aldrig riktigt ledig förrän man bytt om och det kan ibland dröja till efter middagen. Helt sjukt egentligen, skulle ni vilja sitta och äta middag med en orakad kille i blå postkläder? Måste fan sluta med det nu när jag ser det i klartext.
 
In på fritids där jag hoppades att Simon skulle kasta sig över mig för att jag kom tidigt och för att det var dags för sommarlov, men icke. Han slog ned blicken och såg så där besviken ut som barn kan göra när dom måste avbryta den roligaste leken i förtid. Jag fick snällt sätta mig och facebooka på telefonen en kvart innan vi kunde stämpla ut.
 
Vi diskuterade vad vi skulle ha till middag och Simon föreslog fruktsallad. Nja, tänkte jag och kontrade med: Vad säger du om en stooor köttbit och lite pommes frites? Nja, sa Simon, vi kan ta spagetti och köttfärssås: Det var flera månader sedan! Inte alls sant, vi brukar äta det en gång i veckan, men vafan, jag var hungrig och det lät lite matigare än lite frukt. När vi kom hem och jag packade upp kassen innehållandes bland annat ett paket spagetti kunde jag ganska snart konstatera att jag redan hade fem öppnade paket hemma. Jag måste snart lära mig att inventera skafferiet innan jag handlar.
 
Nä, nu skall jag fokusera på att hitta det rätta djupet i köttfärssåsen, tror det behövs en halv buljongtärning till och en skvätt vin. Det brukar ordna sig till slut. Leia är inte hemma och blir kanske kvar i stan i kväll. Då blir det mera bloggande, jag känner mig upprymd och fantastisk!
2012-06-27
19:57:00

Kändisspotting.

Vissa dagar händer det inte så mycket. Idag hände det två saker, men jag har glömt den ena. Eller...fast nu kom jag på den andra också. Det första jag tänkte nämna är min extrema kändisspottingstreak jag är på nu. Igår var det ju Bolibompa-Markus och idag ingen mindre än Kjell-Olof Feldt, den gamla sossefinansministern som styrde över rikets finanser för lääääänge sedan. Och blev känd för sitt rim om löntagarfonder på ett kladdpapper i riksdagssalen.
 
Idag backade hur som helst Kjelle-O ut sin jättestora, svarta BMW från uppfarten och i passagerarsätet satt förmodligen hans fru, hon Von Otter. Om det inte var hans fru är det djupt tragiskt om Ann-Sofie letar sig fram till bjorns.blogg.se och till sin fasa får reda på hans snedsteg. Dessutom körde han bara 30 meter innan han stannade vid en pappersåtervinningsgrej och gjorde sin plikt i kampen mot skövling av den norrländska granskogen.
 
På eftermiddagen var det dags igen när jag och Simon satt i det lilla fiket på COOP Orminge och lassade in kulglass (bubbelgum, päron och choklad för Simon och hallonsorbet, bubbelgum för mig). Kånkandes på en jättestor sån där reklamskylt som ser ut som en ihopfällbar stege, fast utfälld så att den kan stå stadigt för sig själv och innehållandes en reklamaffish om någon teater i Nacka kom ingen mindre än Eva Röse. Tror jag. Hon blev i alla fall besvärad när jag tittade länge på henne för att hon såg bekant ut. Å andra sidan är det inget ovanligt att kvinnor känner sig besvärade när jag tittar på dom.
 
Nu är jag inte HELT hundra på att det verkligen VAR Eva Röse, jag har nämligen förväxlat Siv Malmkvist och Lill Lindfors en gång på Kos när jag var 17 år, hade druckit baccardi och skulle köpa cigaretter mitt på dagen. Jag ser en kvinna komma gående med en cigarett i handen och frågar artigt (jag är nästan alltid artig) om jag kan få en cigarett? Hon flinar och frågar om jag verkligen tycker att hon skall ge mig en. Jag tittar upp, känner igen henne och brölar över halva ön:
 
- MEN DET ÄR JU DU! DU ÄR JU LILL LINDFORS!
- Nja (kanske lite sårad), jag är Siv Malmkvist.
 
Men det gick bra, det visade sig att hon bodde i hotellrummet bredvid vårt med sin son Baffe. Dom kom över på direkten och hängde med mig, Peter och Felix och jag blandade en stadig 90-10 grogg vodka/juice till Sivan medans vi lärde känna varandra alla fem.
 
Nu hinner jag inte skriva det andra jag tänkte på som hade med smält ost och kastruller att göra, för nu är det semifinal i EM. Hoppas att Ronaldo gör kaos med Spanien, om inte annat bara för att.
 
P.S Sivan rörde knappt groggen, den otacksamma gamla skatan.