Björns

2012-09-30
22:26:00

Vilse i pannkakan.

Det här är en sådan kväll när jag inte mäktar med att vara människa. Jag borde vara i sängen bredvid Leia, redo för en ny arbetsvecka, vakna lite för trött och sedan trampa på. Som vanligt. Men nu går det inte. Jag älskar att må bra och att leva Svenssonlivet med jobb och nästan inga sjukdagar, skjutsa till Simons aktiviteter och allt det där, men ibland tar det stopp.
 
Jag som alla andra har bagage, vissa dagar, veckor och månader skjuter man det åt sidan och sätter upp gladansiktet, men då och då kommer verkligheten i kapp. Man börjar tänka, fundera, får ett oväntat mail, ett oväntat telefonsamtal, en oväntad tanke, hamnar ur rytm.
 
Allt det där.
 
Jag har fixat så att jag inte behöver jobba i morgon, bra för mig, dåligt för staten. Tur att jag har så mycket komptid att ta ut, jag måste sortera livet lite. Det här är ingen fyrtioårskris, det här är bara en människa som tar chansen att hitta människan i sig igen, om det så måste ske på en dag.
 
I morgon kör vi, letar efter gnistan, förenklar livet genom omtanke om den egna framtiden.
 
På tisdag snurrar ekorrhjulet vidare igen.
 
Respit är dagens ledord.
2012-09-30
22:09:29

En dikt som jag skrev för länge sedan. Och sen gjorde om, senast idag.

IX.

 

Det krossade glaset breder ut sig

som mosaik

över hela vårt köksgolv.

 

Vi ligger mitt i det

och letar efter den där varma känslan

medan ljudet av nattbussarna

når oss

genom det öppna fönstret.

 

Hela vår omgivning

är byggd i betong

eller uthuggen ur sten

men vi erkänner det inte

och tycker att

den visst kan bölja

som Italiens olivlundar

eller medelhavets höga vågor.

 

De är avlägsna nu när det skymmer

och blir mer vinter,

vi är utanför och har ojämn värme

i våra element.

 

Och i tunnelbanan gråter man utan en min.

2012-09-30
19:39:00

Söndagkväll, facebook d-tox.

Ålrajt. Skall försöka bemästra mina tillkortakommanden vad gäller självdisciplin och ge fan i facebook ett tag fram över. Det kommer naturligtvis att få en negativ inverkan på min tillströmning av folk till bloggen som i princip lever i symbios med facebook, med några få undantag; Malins mamma, Lena från saltis och några andra, men vad fan, kör i vind.
 
Facebook är ju förutom ett socialt forum där alla visar hur bra dom är med sina barn, hur god mat man lagar och hur långt man motionerat, jag är inget undantag också ett forum för mig och vad jag lyssnar på för musik efter ett par glas öl. Prövar att posta texten här till en av världens vackraste, och kanske mest deprimerande låtar, samt en youtubelänk för den som vill lyssna på låten i sig. Kombinationen är fantastisk. Lyssna, läs med. Sorgesamt, vackert och bäst:
 
http://www.youtube.com/watch?v=K1_wfUTpc18
 
Staring at the sea
Will she come?
Is there hope for me
After all is said and done
Anything at any price
All of this for you
All the spoils of a wasted life
All of this for you
All the world has closed her eyes
Tired faith all worn and thin
For all we could have done
And all that could have been

Ocean pulls me close
And whispers in my ear
The destiny I've chose
All becoming clear
The currents have their say
The time is drawing near
Washes me away
Makes me disappear

And I descend from grace
In arms of undertow
I will take my place
In the great below

I can still feel you
Even so far away
 
Så, nu skall jag lägga mig i ett varmt bad och svälja en burk sömntabletter och sjutusen rakblad. Närå. See you soon folks!