Björns

2015-10-12
15:25:00

Gubbe, gubbarna och gubben - Malmö tur och retur.

(Med en shitPhone 2b tar man varken bloggbilder, eller emot mms och länkar till internet. Men man kan ringa från den.)
 
Jag övergav den här bloggen för ett bra tag sedan. Anledningarna jag gav mig själv varierade, men mest handlade det om att den redan fyllt sitt syfte för mig. Ett par års nästan dagliga övningar gjorde att någonting lossnade gällande skrivandet för mig. Jag upptäckte att bloggen gett mig den skjuts jag behövt för att skriva annat, men att den nu även tog den tid jag ville ha för att göra det. Visserligen var många inlägg mest av dagbokskaraktär med bilder, men ändå. En hel del ord blev det också.
 
Senaste månaderna har jag pulat med en lång berättelse som i min värld till och med kan bli en roman så småningom. Jag har nämnt det tidigare. Och jag vet, det går inte fort, jag har rätt stora exekutiva problem i allt jag gör. Nästan 100 sidor av hyfsad kvalité låg i alla fall nu sparade på min fina HP-laptop efter att jag förrförra veckan fått låna min kompis Sandras studio för skrivande en vecka. Sista natten där gjorde jag naturligtvis en Björn, eftersom jag är en sådan och kosmiska händelselagar gör det oundvikligt. Framåt 03.30 natten mellan fredagen och lördagen, mitt i ett kapitel om den knepiga konstnären Clive somnade jag. Med datorn på magen. På ett loft. Tre meter ovanför ett golv av sten, granit, kryptonit och titan. Bredvid sängen på loftet fanns även en glipa, precis så smal att en laptop kunde passera igenom. Så det gjorde den ju.
 
De flesta människor skulle bli lätt uppjagade över att ha förstört en bra dator, suckat och gått vidare. Själv fick jag lite svårare att andas, eftersom jag insåg att jag hade allt jag skrivit senaste 15 åren på den burken. Romanen, ett tjugotal noveller och en livstids patetiska poesiförsök. Allt viktigt för mig så klart. Jag mindes att både en och annan sagt åt mig att man ska ha backuper på det som är viktigt och jag håller med. Det slog mig att jag hade tillgång till ett slags moln via Office-paketet, där man kunde spara saker i rymden. Jag loggade in från Leias dator, hoppfull så klart. Det visade sig dock att det enda jag fört över dit var ett recept på kladdmuffins och en selfie när jag dricker öl. Oklart varför, då internet är nedlusat av båda delarna och knappast svåra att ersätta. Men jag är inte så listig när det kommer till teknik, det vet vi ju.
 
Nu har jag tack och lov fått hjälp av en datorkunnig Magnus att hitta allt jag behövde ur den gamla hårddisken. Barnlek för en, ett mirakel för en annan. Och en ny laptop, om än lite klenare än den förra eftersom det är dyrt att konstant ha en massa datorer och telefoner i parallella avbetalningar år efter år. Slutet gott alltså, eller åtminstone som vanligt. Nu över till den egentliga anledningen till dagens bloggande.
 
Del två
 
Helgen som passerade nyss var jag på äventyr i Malmö. Sedan länge inköpta biljeter till Bob Dylans spelning i nybyggda konserthuset Malmö Live skulle äntligen förbrukas. Det var tänkt att det skulle bli en långhelg med hela familjen, men då svaret på min ledighetsansökan för fredagen och måndagen drog ut på tiden fick jag köpa tågbiljeter och åka ner själv i stället. När jag gjort det fick jag ledigt naturligtvis, men då var det ju för sent.
 
Förkyld och jävlig som jag hade hunnit bli satte jag mig i en gammaldags kupé och tog snälltåget ner mot Malmö. Gott om plats, men för den som glömt sina hörlurar en aning stimmigt när de veckopendlande arbetskamraterna intill pratade och snarkade om vart annat och den långa svartklädda emo-killen mittemot åt sitt lösgodis under ljudligt smaskande. När mina krypningar höll på att kulminera i vansinne gick jag till restaurangvagnen och köpte botemedel i form av öl och jägermeister. Efter det kunde jag både läsa och skriva lite.
 
Leias bror Pelle, min blivande konsertbroder hämtade mig på Centralstationen och innan jag hann blinka satt jag och åt parisare på viltkött och sköljde undan förkylningen med whiskey. Efter en god natts sömn och lite fria aktiviteter på förmiddagen där tippande och hästspelande avklarades släppte Pelles fru Birgit av oss i Malmö. Eftersom konserten skulle starta 19.30 var vi tvugna att åka in redan vid 14.00 för att hinna förbereda oss. Vi rivstartade med lunch på anrika Bullen. 
Ett fantastiskt ställe med atmosfär. Glada kompisgäng med en medelålder på 75 blandat med mödrar och söner på helglunch, en och annan turist. Och så vi.
 
Menyn var rejält klassisk och vi bestämde oss för en sillatallrik till förrätt. Och några snapsar Skåne till det naturligtvis. God tjeckisk öl lunchen igenom och Pelle åt en helstekt spätta stor stor som ett brunnslock med brynt smör och champinioner. Själv nöjde jag mig med confit på anklår med friterad lök, ankrilette, rödvinsås och potatispuré eftersom sillatallriken i sig kunde varit lunch nog. Efter det mellanlandning på Bishops Arms, nyfiken och gedigen ölprovning och bourbonavsmakning och formen inför konserten började bli god.
 
Del tre
 
Malmö Live är ett helt nybyggd konserthus och majoriteten av besökarna var mer av teater/operakaraktär än man vanligen förväntar sig. Fast kanske ändå inte, Bob Dylan är 74 bast nu och hans fans åldras ju med honom. Så även jag.
Medan vi väntade på insläpp varvade vi ner med ett glas vin, då en reporter och en fotograf från Sydsvenskan dök upp och bönade och bad om några väl valda ord och en bild på oss. Vi biföll efter viss tvekan.
 
Konserten vi fick uppleva sedan var faktiskt helt fantastisk. Jag har sett Dylan massor av gånger. Utomhus och inomhus i Stockholm, i Göteborg, i Karlstad och på Roskilde. Den ena gången är sällan den andra lik och ibland är det rent uselt. Inte denna gång dock. En konsertlokal passar den gamle mannen perfekt, ljudet var helt otroligt och man hörde varenda gitarrsträng, varenda smekning av trumskinnet och framför allt i andra set när han sjungit upp sig, Dylans röst.
 
Den som förväntat sig en hitkavalkad fick gå hem besviken, den som är mer luttrad och inte förväntar sig något alls, desto gladare. Mängder med Sinatracovers, mycket blues och boogiewoogie. Eftersom jag är en större fan av Bob själv än av Frank Sinatra var det ändå versioner av hans egna låtar jag gillade bäst. Duquesne Whistle, High Water (for Charley Patton) och avslutande Love sick till exempel. 
 
Jag har inget annat val än att ge både konserten och helgen som helhet 5 sillatallrikar av 5. 
 

 

 
2015-07-14
01:28:14

Den försupne Bengt på lagret och den tafatte Rickard i charken.

 
Det är förbaskat trevligt att inte arbeta och jag önskar att jag kunde låta bli att göra det i mycket större utsträckning än idag. Tyvärr får jag, inte helt olikt många andra, hålla tillgodo med fem veckors semester under den period när landet jag bor i, under en mycket kort period förväntas vara fritt från snö, is mörker och kyla. Just det här året blev man snuvad även på det känns det som, men om jag ska vara ärlig skiter jag faktiskt i det. Första gången jag gick med min son till stranden och det faktiskt var sol den här semestern slog det mig att jag slutligen blivit så gammal att det inte är lönt längre. De år jag kämpat för att få den där lite brunare nyansen mina gener förvägrat mig har det allt som oftast visat sig att den fina färgen släpper från huden ungefär samtidigt som man tar morgonduschen inför första arbetsdagen i augusti. Missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande värmen som mjukar upp mina stela leder, men hädanefter finner ni mig under ett träd eller ett parasoll även de hetaste dagarna, nöjd med en bok och en skuggvarm persika, mellan tänderna.
Och blir det inte sol och bad och äventyr och sonen roar sig kungligt med sina polare L och O, får man ta till nya grepp. Därför lekte jag och min fru den nya leken podcast. Det började som ett skämtsamt förslag från Leia om att vi skulle spela in en egen podcast och till både hennes och min förvåning gick jag med på det. Det första avsnittet blev 40 minuter långt och kommer förmodligen följa oss i graven utan att någon annan hört det, men jäklar vad kul det var! Jag misstänker att vi kommer att fortsätta leka och larva oss på det här sättet ibland då och då och om det mot förmodan av våra egna kritiska öron någon gång känns den minsta gnutta intressant för någon utomstående kanske det hamnar någonstans där andra kan lyssna på det. Men det ska nog övas rätt mycket till och vägen fram är ett fantastiskt sätt att umgås med varandra.
Det här är bara jag och några vildsvin.
Och det här är en bild på en fågel som en gång i tiden inte var död.
Och det här är ett väldigt blått hus som Marc Chagall målade för länge sen när han levde och som numera hänger på ett museum i Belgien.
Men nu till väsentligheterna.
 
Några av er har tidigare hört att jag av en slump snubblade över en låt med en artist som kallar sig Emancipator och gör fantastiskt vacker elektronisk musik. Som vanligt när jag upptäckt något nytt blev jag ivrig och uppspelt och letade upp Emancipators hemsida för att beställa en tröja. Så jag beställde tröjan man ser på bilden här ovan eftersom jag tyckte den var det coolaste jag sett sedan Karate Kids flickvän satte krokben på hela Cobra Kai på skolfesten när de var väldigt gramse på Daniel för att han hade sprutat vatten på Johnny när han rullade en joint på muggen i smyg. Tröjan jag fick i min brevlåda var inte alls lika cool eftersom det var den här.
Då gjorde jag något som var väldigt olikt mig. Jag hävdade min rätt. Efter att ha uppbådat all min blygsamma kunskap i utrikiska språk mailade jag faktiskt Emancipator och hans crew och det såg ut som följer:

"Dear Emancipator store.

Today I recieved the package with my eagerly awaited Emancipator Tree t-shirt, size Large. However I was somewhat surprised when I opened it and found a hiddeous NKOTB shirt, size medium inside. Of course I laughed a lot, since it's a really good joke, and the intern or stoner who was the masterbrain behind it should get all the cred he deserves. However, I can't imagine that neither me, nor any of my friends will ever getting away with wearing it, so it would be nice if you could send me the t-shirt I actually ordered and payed 34.60 $ for.

Sincereley Björn Lette"
 
Det dröjde rätt lång tid och jag såg mina dollars som förlorade innan jag faktiskt fick ett standardiserat mail i retur om att de skickat tröjan på nytt. Mina raljerande försök till brevbärarhumor berördes inte med en stavelse, men idag anlände slutligen tröja nummer två, den jag faktiskt ville ha.
 
Det här kan ju inte få någon annan följd än att New kids on the block-tröjan lottas ut till en lycklig bloggläsare. Vi säger väl att den 4:e som klickar på Facebooks like-knapp vid länken till den här bloggen blir vinnare. Men det räcker inte med det.
Det kan också ha varit så att jag blev så tagen efter att ha läst Kristian Lundbergs oerhört fina och oerhört samhällskritiska textsamling om fattigdom och utsatthet i vårt eget land att jag beställde några extra exemplar av den. Visst, jag kanske hade druckit något litet glas öl när jag gjorde det, men det är en mäktig bok bredvid den förvirrade handlingen. Så jag får helt enkelt lotta ut några ex av den också. Samma premisser som för NKOTB-tischan, men like-klick nummer 1, 6 och 9 gäller.

Auf wiederschön!
 
Björn
2015-07-07
15:31:00

Min nuvarande position.

Den andra semesterveckan för året inleddes med en redig käftsmäll i form av regn och kyla som under natten till tisdagen följdes upp av kraftiga stormvindar som gjorde kaos med både en och annan balkongkruka i grannskapet. Bland de drabbade fanns även undertecknad som varsamt fick plocka upp en av chiliplantorna, vilken till stor glädje för både sig själv och andra klarade sig så gott som oskadd. Men när skadan nu nästan var skedd kändes det lika bra att uppgradera chilisarna till nya krukor och ny jord.
Följande blogg kommer kanske att uppfattas som ett traktat från Lantmännen eller krukodlarföreningen, alternativt en bilderdagbok för klass 1B:s frö-experiment och det senare kanske är närmast sanningen. Sedan i våras är det inte många kärnor från frukt och grönsaker här hemma som inte får en utvidgad tillvaro i en blomkruka i mitt fönster.
Den här naiva odlingshetsen är egentligen min kompis Peter-Ardrockarens fel, eftersom jag och Leia fick tre ståtliga chiliplantor av honom. Som ni ser ger de redan en avsevärd mängd chilis vilket i sin tur innebär att det numer är få maträtter här hemma man kan äta utan att helt domna bort i käften.
Jag brukar alltid försöka passa på att plantera om saker när min fru inte är hemma eftersom hon lätt kan må dåligt vid åsynen av min ekologiska arbetsplats. Hon säger det inte rakt ut, men jag anar mellan hyperventilerandet, frustandet och skrapandet med tårna i golvet likt ett vildsvin inträngd i ett omklädningsskåp, att köket i allmänhet och diskbänken i synnerhet kunde behandlas med lite mer respekt.
Det här är ett morotsland säger jag. Fan heller säger du, det är några krukor på en lägenhetsbalkong ju. På sätt och vis har vi båda rätt, men glöm inte att synupplevelsen eller förnimmelsen av omvärlden i stort alltid är öppen för tolkning.
Och visst borde jag ha gallrat lite i landet för att ge mer växtutrymme och visst borde jag väntat lite innan jag provskördade, men visst fan är det morötter? Om än kanske inte de största du sett, men ändå.
I sovrummet frodas citron och mango. Jag hyser inga illusioner om att mangon kommer att ge frukt här på isbjörnars och rimfrosten i skäggets breddgrader, men det blir nog en fin liten växt i alla fall. Det lustiga med citronerna är dock att de jag skickat på prov till naturvårdsverket visat sig innehålla stora mängder acidofilus-bakterier som man normalt bara hittar i drickyoghurt och filmjölk. Det är väldigt märkligt och borde falla på sin egen orimlighet vilket det också gör eftersom det bara är båg.
När man ska odla mango finns det två tillvägagångssätt. Antingen chansar man, eller så läser man på internet hur folk som faktiskt lyckats tidigare gått till väga. Här är jag kluven. Jag tycker om att se vårt universum som en stor lekplats där det är tillåtet att upprepa samma misstag gång på gång utan att lära sig ett skit, då empirisk kunskap alltid är just empirisk kunskap och som sådan ovärderlig, för att inte säga nödvändig för att berättiga sin egen existens. Se bara hur miskolotterna och farbrugéerna gjorde i årtionden innan polletten slutligen trillade ner. Å andra sidan är jag väldigt svag för manualer av allehanda sorter, trots att jag ännu ej begripit mig på någon själv. Men bara tanken på att någon lagt ner möda på att hjälpa andra att förstå det obegripliga i något enkelt är fin, varm och på flera sätt solidarisk.
 
Hur som helst skrubbade jag mangokärnan ren från fruktkött, la den i rumstempererat vatten i fem dagar tills den öppnade sig själv lite och planterade den sedan i jord med öppningen där man kunde skönja grodden uppåt. Ovanpå krukan satte jag sedan gladpack som jag gjorde små lufthål i. Detta hade jag naturligtvis aldrig gissat mig till själv.
Är det något jag också kultiverat fram helt på egen hand, så är det paprika i två färger, samt habanero. Ingen av dessa kommer förmodligen bära frukt i år, men som skrothandlaren i Molkom sa till sin andra fru: trägen vinner.
Vår katt Jax kan ibland få nog av mitt tjat om växter och blomjord och då unnar han sig en siesta. Det gör han faktiskt rätt i.
Och även om jag är väldigt förtjust i siestor själv kopplar jag hellre av från planterandet med en skål rostade pumpafrön och Hugh Howeys synnerligen otrevliga zombiesaga där vi får uppleva hur det känns att vara inne i huvudet på zombiesarna i stället för tvärtom som brukligt är. Dessutom verkar hela berättelsen vara en allegori på mänskligheten och olika ageranden i samband med att flygplanen kraschade i de där tornen i New York den 11 september för några år sedan. Och det kan ju också vara tänkvärt.
Nu får man emellertid konstatera att nog får vara sagt. Som avslutning vill jag bara tillägga att jag inte helt och fullt anser att Cartago bör förgöras. Möjligen ruskas om en smula.