Björns

 

På havet utanför en ö i någon skärgård såg jag en gång en svan springa över ytan med vattnet plaskande under de klumpiga fötterna för att sedan lyfta med beslutsamma vingslag i den hårda vinden.

 

Jag minns det som Orust eller kanske var det utanför Värmdö? Jag har aldrig kunnat minnas alla detaljer.

 

Jag minns också hur havet bredde ut sig och att det kändes så kallt där. Och så ensamt. Om man lyssnade till kustens ljud som också var nattens eget ljud, var det ett slags tystnad. Men en levande tystnad.

 

Jag bestämde mig då för att också jag kunde få leva, skulle leva mer, måste leva klart mitt liv. Leva livet fullt ut.

 

Men efter bara fyra dagar i det nya livet vreds kniven om i mitten av hjärtat. Jag hade glömt det första hugget eftersom det var så länge sedan, men känslan jag hade då kom tillbaka med full kraft och smärtan var som en flodvåg. Saknad.

 

Jag blev liggande skadad och det kändes som jag var döende. Inuti. Det är alltid svårt att uthärda tomrummen eller tåla de vassa knivarna, men jag använder dig då som ett instrument att operera bort känslor av smärta med. Mer vågar jag inte säga.

 

Jag blir rädd när du är naiv eftersom det också alltid gör mig naiv.

 

Sedan gick jag på jakt efter de lite högre platserna, knöliga toppar i geografin, men fortfarande med ryggen mot stugornas skorstenar och min hungriga blick mot havet.

 

Jag tog mig längre ut och bortåt, så att det andra skulle stanna av. Men kanske också stanna kvar. Vattnet var så starkt när det kastade sig som ett rytande sjöodjur mot klipporna. En sådan envishet. Det kändes som evig envishet.

 

Jag ville känna det, havet och envisheten, äta det, som en trut äter musslor som spolas i land precis nedanför. Till sist kom flykten i form av skrik och dova vingslag som sänkte sig nedåt längre bort. Havsfåglarna.

 

Då härmade jag språket med samma skräniga viskningar och saknade det duggande regnet du alltid pratar om som något magiskt. Regnet man kan släcka törsten med.

 

Den här färgen som jag känner att du är ibland bränner mina fingrar som om det vore lava när jag tar på den. Men jag är heller aldrig så lycklig som när natten sänker sig över vår lilla värld och jag är ensam med dig.

 

Du är trettiosju grader hud på knottriga armar och ben när jag sjunker in i dig och du bekräftar att jag är hos dig. Allvarlig, men fylld av lust.

 

Jag längtar att få sova ännu en natt bredvid dig, drömlös som i barndomen, utan törst. Du har en doft som den från fästena i barken vilken syrenens blommor utgår från.

 

Jag sätter dig varligt i en vas. Du är den enda blomman jag någonsin tyckt om.