Björns

2014-02-28
15:08:00

Är Emilio Estevez och Charlie Sheen verkligen bröder på riktigt?

Varje dag kan ju inte vara en enda lång orgie i äventyrsbadsbesök och Noréndraman i frukt och grönsaksdisken, men hav förtröstan, ty idag ska jag ta er med på ett äventyr som är minst lika trollbindande och fascinerande; den helt vanliga sista dagen av sportlovet på Edövägen i Orminge.
 
Jag vaknade runt åtta på morgonen av att Leia höll på att kladda ner hela mitt ansikte med hejdåpussar innan hon skulle till jobbet, en slags terror som förvisso är lätt att stå ut med. Några minuter efter att hon gått kom Simon in i vårt sovrum och frågade om vi kunde titta på film och mysa tillsammans. Det kunde vi sa jag och vi letade fram det episka mästerverket "Asterix och Obelix möter Caesar".  
Efter de inledande, svårt dubbade minuterna var jag tvungen att avbryta filmen och ta ett snack med Simon om att jag börjar tycka det är viktigt att han tränar på att läsa text på film i stället eftersom det är smått outhärdligt med Johan Ulvesson som en ränksmidande romares röst. Vi pratade också lite allmänt om olika barnfilmer och konstaterade att varken Bert eller Sunefilmerna är dubbade och att det faktiskt är människorna i filmerna som låter så, men att Jessica Alba i "Spy Kids 4" som vi såg igår egentligen inte pratar någon vidare svenska. Tror jag.
Efter filmen lyssnade jag på en hårdrockslåt som Peter postat på min Facebooksida. Jag tycker alltid att man bör sträva efter att få sig en skopa hårdrock innan frukost och det lite extra trevliga med den här låten är att jag nog inte hade hört varken den, eller hört talas om bandet tidigare. 
Och apropå band så skrattade jag samtidigt ganska mycket åt länken till Sweden Rocks hemsida som samma Peter postat, med en bild på den här snubben under rubriken: "The downside of picking up a metal band from the Airport". 
Jag var egentligen jävligt sugen på att springa för fjärde gången den här veckan, men hejdade mig för att inte bli offer för den ack så farliga överdriften. Dessutom hade jag fått en liten spricka under foten som gjorde rätt ont och behövde behandling. Jag gjorde som så att jag klämde ut lite hälsprickekkräm i handen och applicerade det på nämnda spricka med roterande, mjuka rörelser. 
Jag lagade och serverade lunch till Simon och hans kompis. Makaroner och köttbullar, eftersom ni undrar.
 
 
 
Sen tittade jag på olika och slumpvis utvalda Instagrambilder jag inte begrep någonting av och fantiserade lite om vad som eventuellt stod i kommentarerna.
 
 
När jag var klar med mitt Instagramsnokande tittade jag lite på besöksstatistiken på bloggen under året. Den är ganska lik en sån där hjärtmonitor som de har i läkartvserier och man kan tydligt notera att om man gör en årskrönika med mycket bilder, skriver om att man ska gifta sig eller gör en hel blogg om missbruk och våld bland morötter, apelsiner och gurkor skjuter besöksantalet i höjden. Dessutom får besöksstatistiken så klart hjälp av att en och annan delar blogglänken i bland på Facebook och dylikt och apropå det hade jag ju lovat fina priser till de tappra som delade jubileumsbloggen för någon vecka sedan. Marie, Robert och Rita kan se fram emot morotsjuice med posten under början på nästa vecka, samt även Linda som drog folk till bloggen igår med en fin Facebookboost.  
Jag matade fiskarna också, även denna dag. Jag är lite oroad över den kraftiga algbildningen i min lilla lagun och ska vid tillfälle försöka lära mig något om akvarievård. 
Ett tag funderade jag på att ta en frukt, men ångrade mig. 
I stället gjorde jag rent på diskbänken och kontrollerade att alla tillbehör till kvällens tacomiddag var på plats.  
 
Alldeles nyss när det var klart ringde samma okända nummer jag tryckte bort igår. När jag sökte på det numret stod det att det var en konstnär från Nederländerna boende i Strängnäs som försökte ringa mig. Jag har under natten klurat lite på det och kom att tänka på att vi faktiskt körde förbi Strängnäs när vi var och badade i Örebro i onsdags och att det kanske var någon ur lokalbefolkningen som hade tagit mitt regnummer på bilen och som ville skälla på mig för att jag hade kört för fort. En avhyvling sitter ju aldrig fel tänkte jag när samma nummer ringde igen och tänk om jag, gud förbjude, kört på någons katt utan att märka det. Så jag svarade.
Det skulle jag så klart aldrig ha gjort eftersom jag numera tydligen prenumererar på National Geografic och kommer att få ett jättefint knivset för bara 69 spänn hemskickat vilken dag som helst. Till mitt försvar måste jag säga att han den unge mannen som ringde pratade en otroligt trevlig och förtroendeingivande skånska, samt att jag under samtalets gång flyktigt hann tänka på alla stackare ute på landsbygden som försöker hanka sig fram på annat sätt än med hjälp av bidragen som vi skattebetalare i storstan finansierar.
 
Nu orkar vi väl knappast mer vardagsspänning idag och ni har min tillåtelse att återgå till det ni höll på med. Tack för visat intresse.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: