Björns

Nu kände jag att jag hade ont i huvudet också och att tungan kändes torr och tjock. Det var svårt att svälja och jag hade där och då kunnat döda för en klunk vatten. Om jag bara hade kunnat ta mig loss. Jag fortsatte att dra armarna fram och tillbaka i flera minuter och försökte lirka mig ur repen jag var bunden med, men det var hopplöst. Vem det än var som slagit de här knoparna på repet så kunde han sin sak. Eller hon för den delen, jag hade ju ingen aning om hur det kom sig att jag satt här. Fastsurrad på en toalettstol mitt i natten och mitt ute på en liten kobbe på havet. Jag försökte minnas vad jag gjort, men övermannades av en så stark huvudvärk att jag tuppade av.

I drömmen var allt mycket ljusare och jag hade inte ont någonstans. Jag stod i kön till säkerhetskontrollen på en flygplats, var vet jag inte, jag kände inte igen mig. Jag brukar inte flyga särskilt ofta och har inte så många flygplatser att jämföra med, men här hade jag nog aldrig varit i alla fall. Min gissning var att det var en ganska stor flygplats, inte en av de största, men ganska stor. När det blev min tur följde jag lydigt alla instruktioner och lade mina värdesaker och mitt bälte i den fyrkantiga plastbehållaren som åker på ett band genom röntgenapparaten och gick själv genom den stora ramen med metalldetektorn som inte gav något utslag. När jag stoppat på mig min plånbok och min klocka och hade trätt på mig bältet igen gick jag vidare ut i taxfreeområdet.

Vid en av barerna satt en kvinna och vinkade ivrigt åt mitt håll, men hon verkade inte bekant så jag vände mig reflexmässigt om för att se om hon vinkade åt någon annan. Då ställde sig kvinnan upp och ropade mitt namn: ”Flemming!” medan hon fortsatte att vinka lika ivrigt. Jag stannade upp och pekade mot mig själv och hon nickade så jag gick fram till hennes bord.

”Flemming, såg du mig inte?”

”Jo, men jag är rädd att jag inte riktigt vet vem du är?”

”Det är ju jag som är Julia? Från ekonomiavdelningen? Vi ska på samma konferens, det är bara vi två från företaget som ska dit.”

Jag vaknade till med ett ryck när jag fick något blött på kinden. Ett stänk från vågorna eller spillning från någon av måsarna? Det kunde kvitta, den där drömmen var det tråkigaste jag någonsin drömt och den kunde jag gott vara utan. Vad betydde den ens? Jag har aldrig jobbat på något företag där man åker på konferenser, jag har jobbat som brevbärare i hela mitt liv. Jag var om möjligt ännu törstigare nu och det var fortfarande becksvart ute. Först nu märkte jag också hur kallt det var och att jag nästan tappat känseln i fingrarna. Trots det kunde jag komma åt själva knuten med pekfingerspetsarna och efter vad som kan ha varit både en halvtimme eller tio minuter kände jag hur knuten löstes upp och jag fick loss armar och händer. Jag reste på mig, men kände att jag var alldeles för svag i benen och satte mig direkt igen och började massera händerna medan jag blåste varm utandningsluft i dem. Fan vad törstig jag är, jag kommer att dö om jag inte får något att dricka tänkte jag.

Jag prövade att resa mig igen, men bestämde snabbt att det var bättre att utforska den lilla kobben krypandes på alla fyra. Efter bara två tre små steg var jag framme vid kanten på kobben och händerna blev blöta av havsvattnet. Hur var det nu, varför säger dom att man inte kan dricka havsvatten nu igen? Jag tog lite vatten i min kupade hand och förde den mot munnen. Det sved till i mina spruckna läppar, men jag hällde in vattnet i munnen och svalde snabbt. Det kändes som om jag skulle kräkas, men den lilla klunken havsvatten stannade mirakulöst nog kvar. Jag vågade dock inte försöka dricka mer och fortsatte krypa längs kanten på kobben och satte plötsligt handen på något halt, kanske sjögräs, och när armen gled åt sidan, gled också hela jag åt sidan och slog i huvudet.

Jag var tillbaka i drömmen och stod på ett hustak med Julia och rökte. Framför oss och under oss sträckte en enorm stad ut sig och långt där nere var ett myller av bilar och människor.

”Visst är Singapore en mäktig stad?” frågade Julia.

Singapore, tänkte jag, undrar vad det är för konferens jag är på i Singapore?

”Jo, jag antar det.” svarade jag och letade efter någonting att slänga cigarettstumpen i, men hittade ingen askkopp och stoppade den i byxfickan.

”Jag kan inte tro att Steve lät oss åka på den här konferensen, det måste kostat skjortan för företaget.” sa Julia.

”Jag antar det.” svarade jag utan att veta vem Steve var, eller fortfarande veta vilket företag jag antogs jobba på. Jag plockade upp fimpen ur byxfickan igen och knäppte iväg den ut över kanten på hustaket.

”Nedskräpning är olagligt i Singapore.” sa Julia med ett leende. ”Men jag lovar, jag ska inte skvallra för polisen. Kom, vi letar upp någonstans att äta.”

Julia började gå mot glasdörren som ledde in till hissarna och jag följde efter. Vad annat kunde jag göra? Det bästa med den här konstiga drömmen där jag tydligen befann mig i Singapore var att jag inte var törstig längre. Hissen var lika pampig och prålig som ett rum på ett slott och hade dessutom en hisspojke som tryckte på knapparna åt en så att man slapp bemöda sig med det själv. Som brevbärare har man hunnit åka en del hiss tänkte jag, men jag tror aldrig att jag delat post i ett hus som har hiss med hisspojke.

Nästan omärkligt i början, men snart allt starkare hörde jag ett pysande ljud. Jag såg mig om för att se om Julia eller hisspojken också hade uppfattat ljudet, men Julia var upptagen med att bättra på färgen på sina ögonfransar med en lite borste vänd mot spegeln och hisspojken var rena stenansiktet och stirrade rakt fram som om han såg något åtminstone lite intressant på andra sidan väggen. Jag tittade upp och såg en tunn rök välla in i hissen, det var tydligen därifrån pysljudet kom. Jag började känna mig yr och plötsligt vek sig mina ben.

Hur länge jag legat på marken bredvid toalettstolen den här gången hade jag ingen aning om, men det var fortfarande mörkt ute. Jag tog med handen mot det ställe på huvudet som ömmade mest och kände att jag hade en lite skorpa av vad som måste vara levrat blod där. Jag satte mig upp på knä. Får jag inget att dricka nu så är det verkligen ute med mig tänkte jag och kände hur paniken växte inom mig. Då slog det mig att det enda jag hade här på kobben var en toalettstol och att i sådana finns det ju vatten! Ivrigt vräkte jag upp plastlocket och sitsen och tittade ner. Inget vatten, bara ett hål. Jag tittade närmare. Ett avgrundsdjupt hål verkade det som. Jag ropade ner i stolen ”Hallå!” Mitt rop försvann ner i djupet utan att ge något eko tillbaka. Hålet måste ju ta vägen någonstans tänkte jag och började rycka i toalettstolen med båda händerna. Den satt fast, men ändå, rörde den sig inte lite? Jag tog i av alla de krafter jag hade kvar och även om det inte var mycket kände jag hur stolen ruckades i sidled mer och mer för varje knuff. Med en rejäl kraftansträngning kastade jag mig mot sidan av stolen som gav ifrån sig först ett knak och sedan ett klonkande ljud när porslinsstolen välte på sidan mot berget. Jag tittade på hålet, först lite förvånat på avstånd och sedan böjde jag mig närmare över. Varm luft blåste upp ur hålet som inte var särskilt brett, men var det kanske brett nog att ta sig ned i?

Vid det här laget var jag inte längre i stånd att fatta några rationella och genomtänkta beslut, jag frös, skallen värkte och jag var nästan halvdöd av törst, så jag började pressa ned först fötterna och sedan resten av mig själv i hålet tills jag bara hade huvudet och mina uppåtsträckta armar ovanför. Jag kände inget under mina fötter som dinglade så fritt ett par fötter kan dingla i ett väldigt trångt utrymme och jag blåste ut luften jag hade i lungorna för att bröstkorgen skulle bli mindre. En sekund senare föll jag genom mörkret.

”Flemming, visst är det skönt?” sa Julia som låg på britsen bredvid min och fick massage av en ung man i vita kläder och turban. Har man turban i Singapore? tänkte jag, samtidigt som ett par kraftiga händer klämde till strax under mina skulderblad. Och visst var det skönt att bli masserad. Det är en lyx man som brevbärare normalt inte har råd att unna sig, men tydligen hade jag det nu i alla fall. Som konferensdeltagare, med någon Julia från någon ekonomiavdelning, på något företag jag inte kände till och som jag verkade jobba för. I Singapore.

”Ja, det är det verkligen.” sa jag, lite modigare och självsäkrare nu. Jag är inte van vid att ta kontrollen över händelser, jag är mer den avvaktande typen, men nu kände jag att eftersom jag ändå drömde kunde jag försöka vara lite mer djärv än jag normalt är.

”Visst har dagen varit givande?” försökte jag fortsätta konversationen utan att ha en aning om vad vi gjort, hur mycket klockan var eller om den innehållit något som varit givande.

”Haha” skrattade Julia, ”Det är en underdrift som heter duga. Vad karismatisk han var Dr Ronson. Jag känner att jag tagit ett stort steg mot Cambarosa defloiant redan!”

”Jag med!” svarade jag utan att ha en aning om vad hon pratade om. Den här ständiga förvirringen besvärade mig mindre nu och jag vände mig mot Julia. ”Det skulle vara gott med något att dricka, kanske?”

Hon grävde med handen under handduken som bara delvis täckte hennes kropp och tog fram en liten flaska. Jag hade väntat mig en urholkad frukt med sugrör och tomtebloss på ett silverfat eller liknande med tanke på den lyxiga miljön vi verkade befinna oss i, men när Julia räckte en liten grön päronformad glasflaska mot mig kändes det som det självklara svaret på min fråga. Jag tog emot flaskan och bet loss korken med tänderna.

”Jag känner mig som en sjörövare.” sa jag och skrattade. Mitt skratt lät otvunget, mer självsäkert än jag egentligen kände mig och efter att hastigt ha sniffat i buteljen som var helt doftlös tog jag en försiktig klunk. Surret som från en bil som tar kurvorna på en leksaksbilbana for igenom min kropp när Julia, massören och rummet vi befann oss i bara försvann.

Jag vet inte hur länge jag föll genom luften, hålet jag pressat mig genom kändes inte bredare eller större än det först gjort när jag började falla, men jag slog aldrig mot några kanter, jag bara föll nedåt, spikrakt och utan suget man kan få i magen när man åker bergochdalbana eller hoppar bungyjump. Det var som att ta bussen till jobbet, fast allt omkring var svart och att jag någonstans visste att jag föll med väldigt hög hastighet.

”ÄRKEBERG! SLUTSTATION!” ropade en högtalarröst i samma stund jag slutade falla. Jag hade fast mark under fötterna och framför mig fanns en plåtdörr med en liten kortläsare vid dörrhandtaget. Jag kände efter i fickan fast jag redan visste att jag inte hade något passerkort på mig. Ingenting. Jag böjde mig närmare kortläsaren och hoppade till när högtalarrösten ropade:

”LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Läppsynkronisering, vad är det? Jag vände mig runt ett varv, men dörren med kortläsaren verkade vara den enda vägen ut från hålet jag stod på botten av. När jag tittade närmare på kortläsaren såg jag att den format sig som ett par läppar, en pussmun.

”LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!” ropade högtalarrösten igen. Vad gör man, tänkte jag? Lite osäkert formade jag läpparna som om jag skulle kyssa en gammal faster, blundade och tryckte dem mot pussmunnen på kortläsaren. En liten grön lampa tändes och dörren gled upp med ett godkännande metalliskt buzzande och jag tog snabbt ett kliv ut. Dörren bakom mig stängdes och jag hörde applåder när jag tog ett steg framåt. En man i kostym vinkade ivrigt att jag skulle komma närmare podiet där han stod, applåderna som kom från den fullsatta konferenssalen fortsatte taktfast medan jag sakta gick framåt.

”Låt mig presentera mannen som egentligen inte behöver någon närmare presentation, en varm applåd fööööör FLEMMING!” Applåderna ökade till nästan öronbedövande nivåer när jag ganska bryskt knuffades upp i talarstolen av mannen i kostym. Det måste ha varit flera tusen människor i åhörarbänkarna, men jag hade fått syn på en flaska mineralvatten på podiet och vred snabbt av kapsylen och tömde den i snabba klunkar fast det både gjorde ont i mina spruckna läppar och i halsen när jag svalde. Applåderna började sakta avta. När applåderna tystnat helt i salen och det enda man kunde höra var ett förväntansfullt sorl såg jag mig omkring och knackade lätt med pekfingret på mikrofonen och harklade mig.

”Är du vaken?” Det var Julias röst. Jag låg inlindad i vad som kändes som hotellakan, sådana som är mjuka och lite hala samtidigt. Solen strålade in genom ett stort fönster och bredvid mig under lakanen låg Julia.

”Jo.” svarade jag kort och försökte orientera mig. Visst ja, det är den här drömmen igen tänkte jag.

”Vi kanske inte borde gjort det här?” frågade Julia, både sig själv och mig lät det som. ”Men jag blev så överrumplat, du var så påstridig. Och väldigt charmig. Du kan vara jäkligt charmig när du sätter den sidan till.” Julia log osäkert.

”Det kan jag säkert.” Svarade jag. ”Men faktum är att jag faktiskt börjar tröttna på det här. Jag minns knappt någonting av någonting som händer eller har hänt. Det är en flygplats här och ett hustak där, sedan ett massageställe och nu är jag här? Det är frustrerande och jag vet inte ens varför jag är här, vart tror du att jag jobbar, vem tror du att jag är?” Medan jag pratade hade jag rest mig upp och ställt mig vid fönstret. Jag andades häftigt och tittade ner på gatan. Det såg i alla fall fortfarande ut som jag var i Singapore och inga fler överraskningar rent geografiskt i alla fall. Jag fick inget svar från Julia och vände mig om mot sängen men den var tom.

”Julia?” Ropade jag utan att förvänta mig något svar. Jag fick inget heller. Bredvid sängen låg mina kläder i en hög. Eller åtminstone vad jag antog var mina kläder i drömmen åtminstone, en mörkblå kostym, en vit skjorta och ett par skor som såg väldigt dyra ut. Fattas väl bara att det ligger en slips där någonstans också tänkte jag och petade i klädhögen med foten. Och visst fanns det en slips också. Kostym och slips, kläder jag använt kanske tio gånger i mitt liv, på bröllop och begravningar bara. Jag tog upp byxorna och trädde på dom. Det låg något hårt i fickan och jag tog upp den lilla gröna flaskan som var det sista jag mindes från massagen igår. Eller om det var förra veckan eller för tio år sedan, vad vet jag? I drömmen är ju allt väldigt relativt. Utan att jag egentligen ville det, eller ens tänkte på vad jag gjorde öppnade jag flaskan och innan jag visste ordet av hade jag druckit ur den. Igen.

Föreläsningssalen verkade förväntansfull. Hur det kom sig att jag stod här, halvt ihjältörstad och med svullna läppar och blöta kläder och varför verkade ingen reagera på det? Plötsligt höjde jag rösten och pratade in i mikrofonen.

”Jag har gått en väldigt lång sträcka idag.” hörde jag mig själv säga. ”Men jag hade ingen Runmaster påslagen på min mobiltelefon så jag vet inte HUR långt. Kanske har jag inte gått alls då eftersom det inte finns dokumenterat kanske en del skulle påstå? Men det har jag. Jag har också sett vårens första tussilago, men jag tog ingen bild av den och laddade upp på Instakilo, så det är samma där enligt en del av er kanske. Jag såg ingen tussilago va? Men jag hävdar bestämt att jag gjorde det. Anledningen till att jag blivit hitbjuden för att tala idag är två saker. Dels har vi det första, det som jag nyss sa till er. Att det vi gör utan våra mobiltelefoner och alla appar vi använder också finns och händer.” Det gick ett sus genom publiken. ”Det händer, det har hänt!” Förstärkte jag med högre röst. Någon hade ställt fram en ny flaska mineralvatten vid podiet utan att jag märkt något och jag drack snabbt några klunkar direkt ur flaskan.

”Det andra.” Fortsatte jag ”Är att vi måste ta hand om djuren. Vi tränger undan och dödar djuren, äter dem, eller bara avlivar dem för vårt eget nöjes skull. Vi märker inga negativa effekter av det ännu, men det blir en obalans i hela kosmos som det till slut inte går att återställa.” hörde jag mig själv säga. Vad ÄR det jag säger? Något djurrättsaktivistflum? Men publiken gillade vad de hörde och det som först var ett sorl, sedan livliga diskussioner och utrop bänkgrannar emellan blev till slut en rungande applåd som aldrig verkade vilja ta slut.

Jag vände mig om och mannen med kostymen som knuffat upp mig på podiet klappade händer ivrigast av alla. ”Ursäkta mig.” sa jag och trängde mig förbi honom ”Jag mår illa, jag måste till en toalett, fort!”

”Men du kan inte gå nu!” utbrast kostymmannen.

”Det är bråttom, det är viktigt, jag kommer tillbaka så fort jag kan, jag lovar!” ljög jag.

”Dörren där borta till höger.” svarade han, inte med samma glada leende längre innan han skyndade upp i podiet och förklarade att jag behövde ta en kort paus men snart skulle vara tillbaka.

Jag öppnade dörren som ledde in i en hiss. Det fanns bara en knapp att välja på, så jag tryckte in den så fort dörren hade stängts.

När jag öppnade ögonen igen satt jag på kobben, på samma toalettstol där jag började den här berättelsen, men det var ljust ute nu. Fiskmåsarna cirkulerade ovanför med sitt vanliga skrikande och det blåste inte lika hårt som tidigare. När jag tittade åt sidan såg jag en man som såg exakt ut som mig, som faktiskt var jag och som också satt på en toalettstol.

”Flemming!” utbrast vi båda i mun på varandra.

”Jag hade en så märklig dröm, sa jag till mitt andra Flemming.”

”Jag med svarade jag mig själv, det var skönt att vakna upp igen. Nu gäller det bara att vi listar ut ett sätt att ta mig härifrån.”

”Du kan inte ta dig härifrån.” hördes två röster samtidigt bakom oss. Vi vred sakta på huvudena fast jag redan innan visste vilka som stod där. Julia och mannen med kostymen. De såg uttråkade ut.