11:29:39
Att vara Björn.
Jag känner mig inte helt klar i huvudet och har precis hällt upp en kopp kaffe som förhoppningsvis får mig att vakna till. Min plan för söndagen var att kliva upp vid sex-halv sju och skriva i kapp lite i bloggen, men jag sov som en stock ända till halv tio. Var den här tröttheten kommer i från har jag ingen aning om, men jag somnade en timme mitt på dagen på soffan igår, liksom i förrgår och jag somnar oavsett tid på dygnet varje gång jag tar ett bad. Kaffe verkar inte hjälpa mot plötsliga insomnanden eftersom jag konstant fyller på koffeinnivåerna i kroppen, men det hjälper i all fall för det mesta på morgonen för att skingra den värsta gröten i knoppen. Nåväl.
Kapitel 1: Kärleken.
I fredags var jag ju ledig från jobbet och eftersom Leia jobbade hemifrån smet vi iväg och åt lunch ute på Artipelag.
Vi skippade lunchserveringen som för all del verkade trevlig och tänkte att vi kunde unna oss mat från a la carte-menyn. Vi går sällan ut och äter middag tillsammans eftersom jag är en seg och oromantisk jävel, men nu gick vi lös på en riktigt trevlig lunch. Tydligen är någon från kocklandslaget inblandad i restaurangen på Artipelag fick vi höra senare och det var verkligen sagolik mat där! Vi åt örtöverbakad långa med ärtor och blåmusslor till varmrätt.
Man ville aldrig att det skulle ta slut och det var den överlägset godaste fisk jag ätit.
Till desert åt jag rabarberkompott med smulpajcrumble och vaniljglass, även det sagolikt.
Leia drack mousserande vin och jag drack mousserande vatten. Underbart var ordet.
Efter att vi ätit tittade vi på Björns holk.
Och pussades på takterassen.
Och promenerade i vårsolen längst vattnet och höll varandra i handen. Det var fint och man uppskattar att bara vara oss för en stund.
Kapitel 2: To be a judoplayer.
På lördagen var det dags för Simon att debutera i tävlingssamanhang i judo. Jag läste på lite innan och insåg att reglerna ändrats vad gäller poängskalan och sånt från min tid som aktiv, men den tog slut för över tjugofem år sedan och tiden står ju inte stilla. Simon var nervös och kändes sig ensam.
På min tid åkte hela klubben tillsammans och peppade varandra och tränarna agerade matchcoacher, men i individualismens tidevarv år 2013 var Simon den enda deltagaren från sin grupp i klubben och inga andra folk från Nacka Judoklubb syntes till. Jag försökte göra mitt bästa att förklara regler och vad han skulle göra och hur.
Som tur var var vi inte helt ensamma där eftersom min gamla barndomsvän Robban och hans Amanada dök upp med sin son Isak som också skulle tävla. Och så var farfar och Leia med.
(Fast barnet på bilden är Isaks brorsa Benjamin, som ännu inte är judoka.)
Den gemensamma uppvärmingen fick nog lite nervknutar att släppa hos Simon.
Och det blev dags för premiärmatch.
Simon och hans motståndare gick sakta runt varandra i två minuter och tittade blygt över axeln utan att knappt göra ett enda utfall och Simon blev bortdömd på passivitet i premiären.
Jag tog ett snack med honom om att han måste ha lite mer tempo och försöka lite mer i andra matchen och han gjorde en uppryckning, men förlorade även den och de tre följande matcherna. Han var förkrossad och tårarna sprutade medan vi försökte trösta honom.
Egentligen kanske han inte tekniskt sett var redo för tävling eftersom han inte hunnit lära sig så många olika tekniker ännu, men jag tror att det någonstans var bra att han fick testa på tävlingsatmosfären eftersom det i judo som i alla andra sporter för barn är roligast med match och tävling. Och dessutom, alla fick medalj.
Prisutdelning.
Bronsmedaljör i 32-kilosklassen, SPIF Pokaljakten Open 1, 2013.
När Simon duschat och bytt om och kom ut i lördagssolen vid halv ett-tiden med medaljen kring halsen var alla sorger som bortblåsta. Jag och Leia försökte få igenom någon fancy lunch ute på Värmdö, men Simon lyckades med hjälp av farfar rösta ner oss till förmån för ett besök på kinarestaurangen i Orminge.
Och det var jättetrevligt och dessutom gott. Kinarestaurangen i Orminge är lite av en chansning eftersom det för det mesta är gott, men lite då och då en besvikelse gällande både smaken på maten och frekvensen av muggbesöken när man varit där. Men idag var det som sagt finemang.
Kapitel 3: The Dennis.
Eftermiddagen var ett oskrivet blad förutom att jag skulle se Everton-Fulham på tv när Dennis ringde. Han konstaterade att vi hade en grill och att han tänkte komma och grilla på den.
Så jag lade mig ner framför tv:n med en stout.
Leia och Dennis handlade och satte i gång i köket.
Och såg till att jag hade ordentligt med ädelostinlindad pruscotto till Evertons 1-0 seger.
Och så grillade dom vildsvin och fläskfilé.
Efter matchen kom jag ut och poserade och låtsades vara delaktig. Som klippta och skurna ur "En annan del av Köping".
Vi avrundade kvällen med lite sällskapsspel, Simons absoluta favoritsysselsättning: att spela något analogt spel ihop med vuxna.
Och när Simon somnat såg vi den högkvalitativa komedin Supersugen.
Sådärja, nu känns det som att jag suttit hos min övervakare och redogjort i detalj för mina förehavanden under helgen. Strax skall hela familjen på äventyr till Jula och köpa microvågsugnar till Leias jobb och i kväll skall jag betala räkningar. Kanske hinner man klämma in Arsenal-Manchester United där emellan för att också göra den här söndagen komplett. Auf wiedersehen.