19:52:00
Antiche Terre. Venete.
Det blev ytterligare en dag hemma i småsnörvlandets tecken för Simon, men sen får det fan räcka. Hade jag fortfarande varit arbetsledare hade han säkert varit i skolan idag och smittat ned sina klasskamrater, men med nuvarande världsordning och mina egna prioriteringar mer åt familj, liv och hälsa än åt samhällsekonomins och ett statligt storföretags bästa, blev det en extra kureringsdag. Better safe than sorry, ungefär. Och better Cypress Hill than sorry för den delen också: Cypress Hill featuring Tim Armstrong – What's Your Number? - Explicit Album Version . The Clash-sampling och världens bästa text om ombytlighet, fördomar och kvinnlig sexism.
Precis innan jag skulle börja skriva den här bloggen skedde en olycka av astronomiska mått här hemma vilken slutade med ungefär 5 meter gasbinda på Simons stortå. Det hela började med en lek som förmodligen uppstod för att jag av misstag hade råkat öppna en flaska italienskt, väldigt gott rödvin till aftonens pytt i panna, ursäktandes mig själv med att det var lillördag, sista vabdagen, samt att jag inte kunde springa eftersom jag var sliten från gårdagens löpning och inte kunde simma eftersom Leia skulle iväg och repa med sitt rockenrollband. Skyll helt i stil med Darwins "Survival of the thurstiest" från 1879.
Hur som helst, uppspelt av vinet till middagen började jag provocera Simon genom att gå fort runt lägenheten med långa, oregelbundna John Cleese-steg, snabbare och snabbare och till sist nappade han och började jaga mig. Jag flydde in i garderoben och stängde dörren medan han stod utanför och bultade och försökte få upp dörren. Jag släppte tyvärr dörrhandtaget exakt när han gjorde ett sista ursinningt ryck i handtaget, vapå han fick garderobsdörren både på och över stortån så att tårar uppstod. Han krävde bandage, jag föreslog SöS och eventuellt gips, men han genomskådade min ironi och vi nöjde oss med gasbinda.
Annars har vi spelat vidare i den moderna klassikern Kane & Lynch 2 - Dog Days, ett trevligt spel för alla åldrar i vilken man med en rad olika vapen kan bedriva affärsverksamhet av tvivelaktig sort, medans man motar bort lagens långa arm i Shangahis skumraskkvarter. Lite som Pettson & Findus eller Fragglarna.
När jag inspekterade hallgolvet för att se vad mina kollegor hade haft med sig till brevinkastet idag fann jag bland allehanda räkningar och fina erbjudanden från kreditlåneinstitut jag aldrig ens hört talas om även en direktadresserad broschyr till Simon. Det verkar vara ett företag som erbjuder barn att uppnå sin fulla potential genom att för 235 spänn i timmen komma och läsa läxor med dem. Jag vet inte, Simon är 8 bast och ännu så länge klarar jag och Leia av den biten (även om matten börjar bli väl svår för mig redan). Dessutom blir jag lite provocerad över konceptet eftersom de som kanske verkligen behöver hjälpen på grund av andra svårigheter i vardagen inom familjen förmodligen aldrig blir de som nappar på erbjudandet. Kanske en bra idé om kommunen gick in och köpte företagets tjänster till barn som har alkoholiserade, utbrända och analfabeta föräldrar, men det kändes inte som det var affärsidén. Och dessutom lutar jag mer och mer åt åsikten att läxor är ett jävla otyg och att barnens arbetsdag också borde ta slut när den slutar. Gör en skola som skapar trivsel och har resurser och förutsättningar att lära våra barn vad de behöver lära sig där. Fast det är klart, då har vi ju inte råd att sänka skatterna mer.
Och så till dagens väsentligheter. Jag läste idag ut boken "Drömbokhandeln" av Laurence Cosse (jag väljer att skriva titeln och författaren här, trots att det syns rätt bra på bilden här ovan, den med den psykiskt sjuka rörmokaren i bakgrunden, eftersom jag vill fylla ut bloggen med fler tecken). En riktigt fantastisk berättelse om några bokälskare som startar en bokhandel med bara "bra" böcker. Lite kontroversiellt eftersom de stora bokförlagen så klart är ute efter att sälja lättlästa storsäljare och det uppstår en hel del problem. Mycket fängslande och välskrivet och väldigt franskt. Hela boken är full av namedroppande av författare och boktitlar jag törstande letat efter på Adlibris och Bokus, men de flesta är inte ens översatta till svenska. Aldrig förut har jag varit ledsen över att inte kunna franska, men nu är jag det.
Själv är jag av den åsikten att all läsning är bra läsning och jag skiter rätt mycket i vad andra människor läser. Men. Det finns massor av fantastiska böcker som verkligen kan skaka om en i grunden och ge en helt nya persektiv på livet och tillvaron och som jag tycker att fler borde läsa i stället för något mer lättsmält. Ofta kan det vara en och annan trögläst tröskel att ta sig över i de böckerna, men om man är lite fokuserad (det kräver lite mer av läsaren, men alla kan!) blir man många gånger rikligt belönad. Kanske M. Agejevs tunna lilla mästerverk "Roman med kokain", Orhan Pamuks "Snö" eller Claes Hyllingers fantasifullla romantrilogi "Boken om det hemliga sällskapet". Eller allt av Haruki Murakami och John Irving som är lite behagligare.
Även jag som gillar att läsa mycket stöter på patrull ibland och har svårt att komma vidare i Robert Musils "Mannen utan egenskaper", James Joyce "Odysseus" (den kommer ingen igenom verkar det som) och Thomas Pynchons "Gravitationens regnbåge". Jag har dock kvar dessa tre och tänker att tiden mycket väl kan komma när jag är redo, ty de lovar gott inledningsvis, men tröskeln är hög.
Å andra sidan läser jag gärna mer lättsmälta böcker också, ibland är det skönt att få flyt i läsningen och bara glida med och sträckläsa, lite som att titta på en film eller tv-serie och det finns ju fler böcker där ute än vad man hinner läsa på en miljon livstider tyvärr. När jag kört fast och tappat läslusten är det lätt att få fart på den igen med Leif G.W Persson, Jo Nesbö eller Michael Connelly. Det är det vi har deckarna till.
Så, färdigorerat för idag och jag ber på förhand Erika om ursäkt för att bloggen idag inte handlade om kattmat jag skulle köpa. Jag kom aldrig iväg, men i morgon så! En hel blogg om när jag handlar torrfoder till våra katter, smaka på den du!