22:50:24
När döden blir en del av livet.
Det finns en oändlig ovisshet i det här vi kallar livet. Man kan var frisk som en nötkärna (varför dom är så friska har jag dock aldrig förstått) den ena dagen och nästa dag har man fått en hjärtinfarkt, blivit påkörd av en rattfyllerist, eller satt en biggarå i halsen och kvävts till döds. Man kan få cancer, ramla nedför en byggnadsställning eller bli träffad av blixten. Det är därför livet känns så stort, eller åtminstone borde kännas så stort, just för att det är så skört. Men jag har en känsla av att vi lite till mans tar väldigt mycket av det vi har för givet.
En som kanske också tog livet för givet, åt, roade sig och inte hade en tanke på morgondagen var den spänstiga orangea mollyn Udo Dirkschneider. Nu finns han inte längre ibland oss.
Här ses Udos kvinna Angela Gossow ta ett sista farväl och till helgen har hon lovat komma över sorgen och hon har bett mig då gå ner till Torpets Zoo och hitta en ny man att trösta sig med. Han skall helst också vara orange och han får mer än gärna heta Michael Kiske.
Udo har nu fått en statsmannabegravning i det lilla badrummets toalett och jag har på den efterföljande likvakan ätit en mango.
Den smakade mycket friskt och gott och jag gillar konceptet med förpackningar om två ätmogna mangos, även om det är lite dyrt.
Så vila i frid Udo Dirkschneider, nu är det hög tid för mig att släcka ner i din tidigare hundraliters ocean och krypa ner i sängen. I morgon när den här bloggen postas är en annan dag och jag hoppas att vi alla och våra nära och kära får vara med då också.