18:01:00
När ingen tvål kan rena oss för smutsen kommer inifrån.
Till mitt försvar måste jag säga att det här med att skriva en längre sammanhängande text är som ett heltidsjobb, fast mer dränerande och det är också anledningen till att jag avlastar mitt huvud med en ny bloggtext under en kort paus från det andra skrivandet. Att skriva i bloggen är lite som att gå till en psykolog och lätta på sitt hjärta, eller nej, det är mer som att bikta sig hos en katolsk präst i ett bås eftersom man inte ser ansiktet på sin biktfader. Själv vet jag inte vilka som läser det här, men det är ett par stycken som halkat in här sedan jag skrev igår kväll i alla fall. Det kan vara någons mamma eller morfar, min bror, eller en arbetskamrat från ett tidigare jobb, en ytlig bekant eller granne. Det är hur som helst höljt i dunkel och mycket spännande.
När jag sovit ut till halv nio i morse gick jag upp och skrev någon timme innan jag beslutade mig för en promenad bort till Lindhagensplans enorma Ica Maxi för att köpa en flaska diskmedel så att jag kan städa undan lite efter mig innan jag åker hem i morgon. På den översta bilden här i bloggen vilar jag vid vackra och för mig helt okända Hornsbergs Strand. Rymdskeppet i mitten av bilden precis under den vackra sommarhimlen är mitt huvudkontor. Det kallas för "Arken" i sann biblisk anda och det är där alla viktiga beslut inom Posten fattas. I boken jag skriver på handlar det mesta om Posten som jag nämnt tidigare, så det känns inte mer än rätt att jag har moderskeppet på bild.
Jag promenerade hem via Kristineberg och fina lekparker fyllda med stadsbarn och stadsföräldrar i komplicerade, mycket tajta jeans och neonfärgade tröjor och passerade sedan genom den här gångtunneln som grep mig med kärlek. Huliganerna Fyr & Dröm har lämnat sin signatur på betongväggen. Det gjorde dom rätt i.
När jag skrivit några timmar till bestämde jag mig för att inte ens en wannabeförfattare som jag kan leva enbart på burksoppa och salta kex, så jag tog på mig finskjortan och förärade en närliggande restaurang med ett besök.
Det var ingen lång kö och dörrvakten verkade vara ledig idag, så jag gick rakt in och satte mig vid ett bord. Vi var totalt tre besökare på restaurangen, alla ensamma män, alla vid var sitt bord med nästan total symetri vad gällde att samsas om lokalens yta samtidigt som vi satt så långt ifrån varandra det över huvudtaget var möjligt.
Jag älskar ju den här sortens ensamhet, men kan inte låta bli att betrakta mina medbesökare och undra om de hellre skulle vilja vara en del av ett sammmanhang? Det kanske de var, de kanske också hade tagit ledigt för att komma bort från sina familjer en stund, men om jag får vara fördomsfull såg de ut som om de fått ensamheten som följeslagare vare sig de ville eller inte där de satt med sina veckans öl, sina kvällstidningar och travbongar och tittade på V75 på väggtv:n, utan ljud för att det inte visste var de skulle ta vägen annars.
En av männen beställde in en tallrik pommes frites med ketchup och jag fick lite dåligt samvete när jag beställde förrätt, varmrätt, öl och påfyllning och hela bordet sprakade av min entrecôte med grillad chilipasta när den anlände på en varm stekhäll.
Efter en stund kom en ung tjej in som först såg ut som vem som helst, men hon pratade lite förvirrat och beställde sedan ett glas vin som hon svepte på några sekunder direkt vid bardisken, fick påfyllning och svepte även det glaset och gick sedan igen. Jag tänkte på de två psyksjuka damerna jag träffade igår och det slog mig att de här krokarna definitivt måste ligga precis bredvid en psykakut, St:Göran kanske? Eller så finns det ett hål i marken här någonstans som är en portal till den underjordiska värld där alla psykiskt sjuka människor bor sedan man reformerade om, eller ska vi kanske säga det rätta ordet; stängde ner all psykvård för ungefär 15 år sedan.
Det finns så mycket ensamhet i Stockholm. Jag älskar min ensamhet som sagt, men tror inte att alla gör det. Tiggaren utanför Pressbyrån vid tunnelbanan här malde på med sitt mantra om "please" och "snälla" och jag som hade en lång inre dialog igår om att jag hatar att tiggarna nu svämmar över gatorna och ger mig dåligt samvete när jag ska konsumera och aldrig har kontanter på mig att skänka bort, gick in och köpte en mugg kaffe till honom. Han såg uppriktigt glad ut när han fick den och man behöver inte alltid överarbeta situationen i sin strävan att rädda världen.
Maten på restaurangen var oväntat stark och god, men hon som skulle ta hand om sina tre kunder pratade oavbrutet med någon släkting i Thailand, att döma av den höga rösten via en burktelefon med ett snöre som var draget hela vägen till Bankok i stället för att se till att få lite fart på serveringen. När hon till slut la på började hon prata med min bordsgranne som tydligen hette Pelle. Hon undrade om han hade sett Ove på länge? Det hade han inte och nu vet ingen av oss vart Ove är.
Avslutningsvis vill jag bara flika in att First Aid Kits nya album "Stay Gold" är precis lika bra som allt annat de tidigare gjort.