23:45:00
Umberto
Nu hade jag ju lovat att det inte skulle bli någon mer blogg den här veckan eftersom jag skulle fokusera på att skriva annat, men löften är ju som bekant till för att brytas och ni trogna fåtal läsare som ändå förhoppningsfullt kikar in här dagligen är väl värda den underhållning som jag hoppas att bloggen ger er.
Igår kväll la min iPhone av. Den blev plötsligt kolsvart och dog, trots att jag kan svära på att den hade 18% kvar av batteriet, det hela var mycket förbryllande. Jag som avverkat smarta telefoner i ett nästan industriellt förbrukningstempo hade nu tydligen tagit det hela så långt att jag inte ens fysiskt och på grund av slarv och oaktsamhet hade sönder telefoner längre och tänkte så att det förmodligen var en akt av gudomligt ingripande för att jag skulle ge fan i att vara uppkopplad och bara koncentrera mig på romanbygget om brevbäraren Bellman.
Jag letade i morse som en besatt efter laddsladden till min lilla nödtelefon av osmart karaktär, men kunde inte finna den heller och konstaterade att Leia och Simon helt enkelt fick använda sig av brevduvor och röksignaler om de skulle kunna komma i kontakt med mig när jag nu skulle resa bort, inte till en smäktande skärgårdsö, men väl till en smäktande studio i närheten av semesterparadiset Thorildsplan längst med tunnelbanans gröna linje i Stockholm.
Lite förvånad blev jag när telefonen ändå helt plötsligt slog på sig själv igen.
Som sagt, jag har nu lämnat min kära lilla familj för ett par dagar för att på allvar få tid att skriva. Om jag får säga det själv har jag redan denna första dag fått lika mycket gjort som hela helgen på Nämdö, även om jag då var mycket nöjd med bland annat novellen "Kobben" och den novell jag påbörjade med inte riktigt kom i mål med; "Harald". Det jag skriver på nu är vad jag hoppas ska bli till en hel roman så småningom. Det är berättelsen om den högst fiktiva karaktären Bellman som förvisso uppvisar skrämmande likheter med mig själv och hans vedermödor, uppgång och fall som chef och arbetsledare på Posten.
Sandra som varit fantastisk nog att upplåta sin studio och bostad till mig över helgen är också en god bloggläsare och hade sett till att pimpa kylskåpet med mina favoritläskedrycker Dr Pepper och Trocadero.
Hon hade även lagt ner möda och tid på att tillverka en mask åt mig så att jag kan kliva in i rollen som mig själv. Ni som läst bloggen varje dag vet att jag någon gång tidigare i våras skämtade om att jag skulle be Leia ha på sig en mask med mitt ansikte när vi gifter oss så att det känns som att jag gifter mkig med mig själv. Stor humor, stor respekt Sandra!
Eftersom det till råga på allt är landet Sveriges nationaldag idag firade jag med en delikat tallrik oliver, ädelost, tuc-kex och ungersk djävulskorv. Det var mycket gott, men i synnerhet korven gjorde att muggpappret gick åt i ett rasande tempo lite senare under dagen, men det är inget vi ska prata mer om tycker jag.
Den här nationaldagen firar vi för att det är årsdagen då Gustav Vasa kröntes till kung och att han var den första kung som samlade hela landet under sina vingar om jag förstått det hela rätt. Det är säkert en anledning till nationell yra god som någon och jag har inget emot att vara lite stolt över att vara svensk en dag om året, men om du frågar mig är nog midsommar den riktiga nationaldagen i det här landet.
I bokhyllan här hittade jag en bok av Umberto Eco om fulhet och den innehöll bland annat den här fantastiska bilden som från och med idag är min favoritnationalporträttsbild. Allt med den här tavlan som jag glömde att läsa vem som målat är helt perfekt och ska jag någon gång förfalska till exempel ett pass kommer jag att välja den här bilden
Min arbetskamrat Richard har ingenting med fulhet att göra, däremot har han lyckats ropa hem en helt autentsik japansk andravärldskrigsmössa på E-Bay. Det är från och med nu min favoritmössa och jag är så avundsjuk på Richard att jag kommer försöka stjäla den bara tillfälle ges.
När jag inte skriver om Bellmans vedermödor på brevbärarkontoret i Styrsjöbaden provar jag en skelettmask jag hittade när jag snokade runt i Sandras källare.
Eller så går jag ut och röker en cigarett fast jag egentligen inte röker. Jag har nu kommit till den punkt i tillvaron då jag i stället för att regelbundet springa en mil, köper cigaretter, börjar röka, slutar röka och köper cigaretter igen. Den här galenskapen måste snarast upphöra.
När jag var ute och rökte en av gångerna under tidig kväll satt plötsligt en dam på parkbänken mittemot den parkbänk jag satt mig vid. Hon pratade med sig själv och fick snart sällskap av en yngre tjej som också förde långa monologer på göteborska med sig själv och jag tror att de eventuellt kan ha rymt från samma psykiatriska klinik. Den äldre damen började plötsligt fråga mig om jag tyckte att hennes schackbräde med pjäser av glas var fint fastän det saknades några pjäser. Samtidigt började den yngre av dem, inte helt olik den gamla rapparen Leila K, fråga mig om jag visste när systembolaget stängde och då gjorde jag helt enkelt en avslappnad honör med högerhanden och gick illbaka in i studion. Det finns gränser för hur social man orkar vara när man dragit sig undan sin familj och sina vänner för att få vara för sig själv.
Eftersom jag skriver på en roman om Posten där det bland annat förekommer en karaktär som blir av med sin tjänst som chef på grund av oegentligheter var det ett festligt sammanträffande att det stod om just detsamma i dagens kvällstidning. Den chef som Aftonbladet skrev om hade vittjat kuvert på födelsedagspengar till ett värde av 30000 kronor för att ha råd med zon-salva för sina värkande muskler. Han måste haft jävligt ont och jag undrar hur det ska gå med värken nu när han blir arbetslös.
När min telefon ändå visade sig fungera fortfarande passade jag på att efter ett långt skrivpass under dagen varva ner med Brasiliens sista träningslandskamp inför VM. Jag hade inte tänkt följa VM med något större intresse eftersom Sverige inte är med, men efter att ha köpt en av kvällstidningarnas VM-bibel och läst några riktigt bra reportage kom suget till mig i alla fall.
Brassarna imponerade verkligen inte i matchen mot Serbien och den största anledningen till att jag valde att kolla på just den här matchen var at jag ville se om Neymar verkligen har det där lilla extra som en del säger. Jag blev inte övertygad, han ramlar alldeles för lätt hela tiden och han släpper verkligen aldrig bollen till sina medspelare. Han var direkt usel om jag får säga det och efter matchen såg jag att Tyskland kört över Armenien i sitt genrep med 6-1. Brasilien är favoriter till mästerskapstiteln på hemmplan, medan tyskarna för en gångs skull inte är topptippade. Jag tror nog att Tyskland, Italien eller Spanien kan göra det omöjliga ändå i år och vinna VM på en kontinent de inte kommer ifrån. Den som lever får se.
En Postenroman! Äntligen!