13:35:13
Eat my dust, you insensitive fuck.
Äntligen sitter man här i bloggstugan igen, laddad till max och vet knappt vart man skall börja. Är det något som kan få en inspirerad till orden så är det en laddning krögarpytt med ägg, rödbetor och päronsaft.
Och vad fan hände med LCHF frågar alla ni som har järnkoll på bloggadiärens kostvanor? Jag svarar, min kropp är mitt tempel och mitt tempel behöver i bland pyttipanna. Dessutom var det tråkigt efter ett tag och jag har ändå blivit av med åtta kilo sedan nyår och ligger rätt stadigt på 86-87 kilo nu. För övrigt ämnar jag snart, väldigt snart återuppta löparkarriären som bromsades in av ischias och revbensfrakturer.
Aha! Nu fick han in sina gamla revben igen, är han inte klar med den historian ännu? Gott folk, jag önskar att så vore fallet, men eftersom den där lilla tidningsartikeln lever i folks minne än går det inte en dag utan att jag pratar med halvt som halvt okända människor i Orminge Centrum om det. Vi tar bara dagens tre exempel:
Grannen från våningen ovanför, han i 70-årsåldern som röker som en masugn vilket fyller hela porten med röklukt, till hon den andra, lite mulliga tjejen som bor vägg i väggs förtret, hon som ställer upp porten på vid gavel klockan 05.50 på morgonen även när det är 15 minusgrader för att vädra, den grannen, honom träffade jag idag. Han pratar gammaldags söderslang tror jag och om jag inte hörde fel frågade han: "Hur är det med riskorgen?" Jag antog att det betydde bröstkorgen och vi snackade ett tag om den smärtan. Han hade själv pajjat revbenen någon gång på 60-talet och visste allt om vedermödorna.
Min föredetta kollega, den numera pensionerade Jehovas Vittnesfarbrorn, han som har en fru med en ögonsjukdom, han som alltid köper 7,2:or och starkare öl än så på Systembolaget, han. Han klev resolut fram till mig idag på Konsum när jag skulle köpa snus och tryckte min hand: "Låt mig TRYCKA din hand, jag läste allt i tidningen om din hemska olycka! Är det bättre nu?" Visst tänkte jag, jag har jobbat i tre veckor och spelat två korpfotbollsmatcher efter det, men när någon frågar vill man gärna krypa tillbaka in i offerrollen, för deras skull liksom. "Jodå, det blir bättre och bättre" svarade jag.
På Systembolaget, spejandes på mörk öl står jag när han pakistaniern som jobbar på Årsta brevterminal och bor i Röda Längan, han som prenumenerar på samtliga vänstertidsskrifter som ges ut i Sverige och hela jäkla Sydamerika, radikalen, arbetaren, han, kliver fram till mig: "Hej, jag läste om dig i tidningen. Det är för jävligt. Jag berättade om dig för mina kolegor på jobbet om din arbetsmoral. Så gör vi arbetare, får jobbet gjort till varje pris. Men det skulle knappast cheferna göra!" Jag nickar instämmande och plockar ner en Guinness på flaska i korgen.
Ni hör ju, tre människor bara idag, hur skall det gå för mig den dagen när lokalkändisskapets låga falnat? Jag vågar inte tänka på det.
Jag är ju hemma med Simon idag också, han är lite febrig och snorig fortfarande och vi roar oss med xbox och lite film i sängen.
Man kan aldrig få nog av Yoda.
Hur går det i akvariet då? Jovars, men en och annan molly fortsätter att stämpla ut och vilken dag som helst skall jag läsa lite fisksidor på INTERNET om vad det kan bero på. Dock är den enögda kardinaltetran still going strong. Ni kanske minns att jag var ute efter att avliva honom för några veckor sedan och råkade koka hans polare i stället av misstag.
Bra för Simon: Peter i Salt Lake City Social Club jobbar ju på Coca Cola och hade fixat en skön Coke Zeroflaska till Simon!
Dåligt för Simon: Jag noterade när jag hängde upp en av hans hoodies, en lila favvo, att det stod: "For girls" på. Jag fick ångest, men han har inte märkt något och ingen annan i skolan heller. Jag går och gräver ner den i skogen i kväll.
Elskåpen som har sett likadan ut i hela mitt liv verkar ha bytt skepnad. Jag är i chock, det är lite som när dom döpte om "Engelsk Kola" till "Rollo" en gång i tiden, eller som...nä. Skitsamma, elskåp har aldrig varit viktiga för mig.
Vi snackar Instagram i stället. På Instagram kan man hitta små genier man aldrig hade hört talas om annars. Jag följer särskilt tre för mig okända människor med konstnärlig talang:
Nattskiftet. Som jag hittade när jag Instagramstalkade Jonas, en gammal kompis till Leia och Ivan.
Malikthecat. Samma stuk, en annan stil. Härliga bilder, underbara texter.
Purkey. Manhattan-Instagramfotografen med underbara New Yorkbilder. Han har skitmånga följare, men tar sig alltid tid att gilla mina inte fullt lika konstnärliga bilder på svensk skärgård och badande mansben. Bara en sån sak.
Du säger Valborg! Jag håller med, vädret är definitivt där, regnstänk, kyla, moln. Jag firade inte ens Valborg när jag var tonåring. Jag drack i stället öl alla andra helger utom just Valborg och Lucia, men Valborg som något festligt? Nja. Vi har försökt några år "för Simons skull" att gå till någon brasa, men han är inte jätteimpad heller. Jag tror vi satsar på lite mys hemma bara med familjen i år igen. Leia skall äntligen göra laxpudding och vi har en flaska mousserande på kylning. Nu vet vi det.