18:04:31
Den neongula frikadellen
Happy Mondays - Pills "n" thrills and bellyaches.
För att Shaun Ryder var en av mina största förebilder med sin avslappnade stil och sitt monumentala missbruk, samtidigt som han sjöng coola, ganska dassiga texter utan att egentligen kunna sjunga. Happy Mondays drog in mig i Manchestervågen bigtime och även om Stone Roses var musikaliskt bättre på ett och annat plan hade de bara Ian Brown, medan Happy Mondays hade Shaun.
The Cure - Disintegration.
Jag försökte verkligen avsky The Cure så länge jag kunde, men sen gick det inte längre. När man står på det höga berget ovanför Glasbrukssjön, en söndag, mitt i vintern med "Disintegration" i hörlurarna från sin walkman, 18 år gammal och funderar över allt det mörka och jobbiga här i tillvaron och lyssnar på "The same deep water as you", då vet man plötsligt massa saker om livet.
Iron Maiden - The Numbers of the beast.
Hårdrock tilltalade mig tidigt och när jag hörde titelspåret från den här Maidenplattan på fritidsgården i sjuan var jag fast. Jag får fortfarande gåshud av Bruce Dickinsons långa utdragna ton i "Hallowed be thy name".
Metallica - Master of puppets.
Mer hårdrock. Jag trodde att Metallica skulle vara FÖR hårt för mig. Det var det inte. Det var bara skitigt och elakt och häftigt och förvånansvärt melodiöst. Det tog dock lång tid innan jag fattade vad som menades med textraden "chop your breakfast on a mirror"...
Helloween - Walls of Jericho
Det bästa hårdrocksbandet som någonsin funnits. Jag lyssnade oavbrutet på dem när min gamla högstadiepolare Thomas Larsson spelat dom för mig och på klassresan i nian tvingade jag alla att lyssna på "Future world" hela tiden. Dagen när jag väl fick se dem live på Hovet som förband till Iron Maiden rankar jag lika högt som när jag träffade Leia och när Simon föddes.
House of pain - Same as it ever was
Hiphop var lika stort för mig som hårdrock en lång period. Ice T, Big Daddy Kane, Cypress Hill, Mantronix, Eric B & Rakim, EPMD. Egentligen borde jag listat Eric B & Rakims "Paid in full" eller EPMDs "Strictly Business" här eftersom de är mer självklara, men den här motherfuckern med House of pain som kom några år senare är den jag lyssnat mest på, hoppat mest till, blivit full och i partystämnig mest till.
Bob Dylan - Blonde on blonde.
Dörröppnaren till en av mina absolut största idoler. Man kan ha med 10 Dylanplattor på en sån här lista, men "Blonde on blonde" tog mig till andra värdar och fick mig att inse att jag nog var mer röd innerst inne än borgerligt moderat.
Lars Winnerbäck - Söndermarken
Bu säger du, den där rödhåriga jobbiga folkparksmissantropen. Skitsnack säger jag. Textmässigt med sina fantastiska berättelser om manligt vemod slår han precis ALLA andra svenska artister med hästlängder, utom den jag skall lista härnäst. Jag har känt så mycket, stöd, trygghet, samhörighet och livskraft med Lars Winnerbäck i öronen under timslånga nattliga promenader.
Ola Magnell - Höstkänning
Vår största och mest bortglömda artist. Ola Magnell hade drunknat i olika Augustpriset om han skrivit böcker i stället för långa tonsatta noveller. Antingen fattar man inte, eller så gör man det. Ola har varit en nära vän i över 20 år och jag har sett honom på otaliga kryssningar i skärgården med M/S Blidösund. Jag har också gett hans unga gitarrist som han ofta har med sig som sidekick så mycket komplimanger en gång när jag var öluppspelt, att han nog trodde att jag ville bli ihop.
Monster Magnet - Powertrip
Jag har lyssnat sönder och samman många skivor i mina dagar, men förmodligen har jag inte hört någon skiva fler gånger än "Powertrip". De tältgrannar i Roskilde som gjorde misstaget att slå upp sina tält i närheten av mitt och Kåres blir aldrig sig själva igen eftersom Kåre hade byggt en bandspelare av playwood med ett bilbatteri och en bilstereo i. Vi hade bara med oss den här skivan som vi körde dygnet runt i nio dagar.
