19:49:00
Camel toe.
Vi skippade judoträningen idag eftersom Simon lät lite hes och såg blankögd ut. Det var bara två veckor sedan jag var hemma med honom så det skulle kännas jävligt segt om han blev sjuk igen, hur trevligt det än är att vårda barn. Efter att vi bestämde oss för att stanna hemma har det dock både hoppats och gjorts karatesparkar här så det är förmodligen inget annat än vanlig 2000-talsutmattning till följd av stressig vardag. Framtidens barn kommer att äta Losec och Cipramil som smågodis innan de börjar mellanstadiet. Synd på den missade träningen dock, på lördag är det ju tävling i obehagliga Solna, men Simon får gå på rutin och inspiration i stället för toppad fysisk form när han gör rent hus i 38-kilos-klassen.
En som innerst inne är otroligt nöjd över att slippa köra till och från, samt närvara under träningen dessutom är faktiskt jag. Oväntad tid att skriva långblogg, skriva annat, läsa och titta på Champions League.
Och nä, inte fan blev det någon löpning idag heller. Som ni säkert har märkt har det även idag varit vinter. Jag är rädd för att vi får igen den uppdämda vintern som gömdes bakom en alldeles för tidig vår någon gång i december och som nu är här för att stanna och att nästa gång det är dags för solbrillor och hawaiiskjorta blir lagom till midsommar.
Nu är det inte vintern i sig som gör att det blir sjätte raka dagen utan löpning, problemet är ett helt annat. Att springa och andas kall luft har jag inga problem med, jag har ändå inte käften öppen som en frikyrkofamn, men under natten var det 6-7 minusgrader och de senaste morgnarna och kvällarna har det varit en tunn, tunn, nästan som rökt skinka, hinna av is över marken och det gör mig livrädd. Halkar jag illa i den här åldern ryker säkert både en och två lårbenshalsar. Vad som händer med mitt bedrövliga minne om jag dessutom får en hjärnskakning vågar jag inte tänka på.
Jag lär bli tvungen att ha ett snöre eller ett kakspår till bilen från lägenheten varje morgon till att börja med, den saken är klar. OM jag skulle hitta fram till jobbet skulle jag vara tvungen att bli upphittad av någon arbetskamrat som kände igen mig och sedan lotsade mig in i lokalen och fram till platsen där jag ska kamma upp posten. Muggbesök och lunchrast är bara att glömma eftersom jag inte skulle komma ihåg vad jag höll på att göra. Det skulle bli billigt för för min arbetsgivare i och för sig eftersom jag aldrig skulle komma ihåg att skriva upp någon övertid. Efter jobbet skulle jag gå hem till fel familj och skjutsa någon annans barn till judoträningen innan jag gick och la mig i en blå sandlåda någonstans nedanför Utövägen efter att jag pussat en lyktstolpe god natt.
Fast ungefär så illa är det ju redan nu. Idag hade jag en fantastiskt god linssoppa i min matlådeburkgrej och jag lade ner mycket tid och omsorg på att bre och osta två skivor knäckebröd och två skivor mjukt bröd som jag la i en plastpåse på matlådan innan jag ställde den väl synlig, mitt på diskbänken, mitt i köket. När jag en kvart senare var ute på 222:an mot Nacka vibrerade spindelkänslan i mitt övernaturliga superhjältehuvud, något var fel? Matlådejäveln! Jag var helt övertygad om att jag råkat ställa den på biltaket medan jag skrapade frostiga bilrutor, men sms:ade för säkerhets skull Leia orden:
- Jag tror jag har glömt min matlåda?
Det kom inget skrivet svar, bara en bild:
Jahaja, så kan det gå. Igen. Tur att det finns en närliggande bensinmack vid jobbet som saluför nödmat av yppersta kvalitet.
Det skulle dock vara betydligt bättre för min egen ekonomi om jag inte handlade wraps och yogurt för summor motsvarande Värmlands kommuns årsomsättning varje vecka.
På jobbet fick jag köra 46:an även denna dag och det är mycket trevligt att lägga ännu ett okört distrikt på rygg som jag brukar säga. Det fina med 46:an är att det förutom ett stort antal backar och brevlådor även innehåller det mytomspunna Brokeback Mountain. Brokeback Mountain är ett ställe som många av er kanske inte känner till, men jag brukar åka dit upp en gång om året och campa med en gammal kompis. Vi äter bönor på burk och snackar lite om ditten och datten. Mycket trevligt.
Mitt ute in the middle of nowere i närheten av Kungsborgsbacken finns ett litet elskjul. Jag blir alltid nyfiken på elskjul jag aldrig sett förut och var tvungen att gå ur bilen och sätta mig bakom det. Jag spanade lite försiktigt omkring mig eftersom jag inte visste om jag räknades till de obehöriga eller inte. Jag är ju förvisso statstjänsteman och borde per definition vara behörig till det mesta, men man vet ju aldrig. Jag tänkte också på orcher. Sist jag försökte skriva "orcher" rättade min mobiltelefons stavningsprogram det till "IT-chef". Skillnaden är hårfin, jag vet, men ändå. Jag såg dock inga orcher i skogen idag.
På min arbetsplats har vi ett nyckelskåp som endast kan öppnas av den som blåst negativt för alkohol, vilket är bra. Det hade varit ännu bättre om majoriteten av mina kollegor också hängde in sina nycklar där varje dag eftersom systemet blir ganska tandlöst om man bara hänger in nycklarna där när man går på semester och är full som en kastrull de övriga 47 veckorna om året.
Anyway. Nedanför skåpet finns en uppsättning små plastburkar där de flesta förvarar sina personliga munstycken man kopplar till blåsmojängen. Själv kommer jag naturligtvis för det mesta inte ihåg att plocka ur mitt munstycke ur mojängen när jag blåst så det blir oftast kasserat av näste man eller kvinna. Då får jag ta ett nytt vilket jag gör ibland, men oftast tar jag bara någon av kollegornas och ser till att rotera mycket för rättvisans skull. I praktiken har jag hånglat med nästan alla som jobbar på Posten i Nacka.
Anyway igen. Idag fann jag för ovanlighetens skull mitt munstycke i lådan, men tillsammans med en skräckinjagande spindelreptil som någon lagt dit. Jag blev naturligtvis livrädd och sprang gråtande hem från jobbet och har nu bokat en tid hos min terapeut. Det kan ta tid att laga det här såret i själen.
Efter maten hemma idag ville Leia ha en kopp te medans hon jobbade klart lite viktiga jobbsaker och naturligtvis ordnade jag det omgående. Jag tog även fram en assiett i glas som hon kunde lägga den urlakade tepåsen på när hon var nöjd med styrkan, men det bar sig inte bättre än att jag tappade den i golvet och den gick i tusen bitar. När jag hade sopat och dammsugit undan vad jag ställt till med kom jag och tänka på en annan historia jag hört här i Orminge.
Den handlar om en icke namngiven softare som likt mig gärna tar ett bad och ganska nyligen blivit far till en dotter som heter samma sak som Pelle Svanslös brutta. Han hade i sin ljuva ungdom på väg hem från något oskyldigt fylleri fått för sig att lätta en öl-lastbil på några flaskor av dess tunga börda, men oturligt blivit ertappad av en sopåkare och tillika självutnämnd lagens väktare som bjöd upp till en sällan skådad knytnävstango med dålig utgång för den törstige. Som en slags kollektiv bestraffning mot alla sopåkare lade han sedan under en lång tid allt krossat glas han hade i de vanliga hushållssoporna med förhoppning om en slags retroaktiv hämnd i fingrarna på sin baneman. Om det drabbade den skyldige eller någon av hans skrå lär vi dock aldrig få veta.
Hahaa skrattar gott och länge. Bra blogg som alltid.