Björns

Jag åt knäckebröd med ägg och kaviar eftersom det är min bild av en skärgårdsfrukost, vad vet jag egentligen som bara vid strötillfällen varit i skärgården, ibland får man helt enkelt gissa vad som passar sig. Det var gott i alla fall och jag drack en kopp kaffe till innan jag gav mig ut på promenad.

Ön visade sig vara mycket större än jag trodde och trots att jag gick rätt långt lyckades jag aldrig ta mig upp till den norra änden och Nämdö böte som ska vara öns högsta plats 44 meter ovanför havet.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det är något visst med att umgås med sig själv några dagar. Jag tycker att alla människor borde göra det ibland, särskilt människor som lever ihop med någon eller till och med har en hel familj. När man är helt ensam tänker man på ett annat sätt, lyssnar på sig själv och den man är på ett annat sätt och dessutom kommer man enligt mig närmare de man älskar när man får känna saknaden på riktigt.

Dagen innan jag åkte träffade jag en kille som jag gick i skolan med för över tjugofem år sedan och vi pratade lite om livet och jobb och i hans fall karriären, själv har jag ju lagt min i malpåse. När han hörde att jag skulle åka bort själv över helgen suckade han och sa drömskt att han så gärna skulle vilja stänga av telefonen och göra samma sak. Han var dock rädd att han hela tiden måste vara nåbar på jobbtelefonen för att få fortsatta jobb och han var helt säker på att den han levde ihop med aldrig skulle förstå eller låta honom göra det.

Den biten är konstig för mig. Att inte unna den man lever med att göra något man verkligen vill, på grund av svartsjuka, eller missunnsamhet. Rädsla kanske, det skräckinjagande okända eller oväntade.

Visst, jag är inte riktigt den fulländade eremiten och det är inget jag vill bli heller. Nu var täckningen för mitt internet rätt dålig här, men man kan alltid hitta luckor och jag kunde så klart inte låta bli att ladda upp lite fina bilder på Instagram så att jag kunde få er och andra människors bekräftelse på att jag faktiskt fanns fortfarande. Att jag låtit Leia byta lösenord till Facebook var dock riktigt bra eftersom jag har så svårt att låta bli att kommentera allt som skrivs där och sedan uppdatera, uppdatera, uppdatera och se vad man får för svar.

Det är inte bara jag och du som lever genom telefonen, på båten hit kom en dam i 60-årsåldern upp från båtens cafeteria med en flaska öl och en plastmugg. Hon hällde upp ölen och precis när jag trodde att hon skulle ta en stor klunk ställde hon i stället ölen och glaset i båtens fönster, tog fram telefonens kamera, arrangerade flaskan lite bättre och så klick! Upp på Facebook. Det är ju så vi visar varandra hur schyssta liv vi har. Jag med, jag är en av de flitigaste.

Det som gjorde att jag lyckades skriva mer än jag brukar kunna göra igår var att jag satsade på ett oavbrutet flow och bara hamrade ner orden och det finns mycket att förbättra i dem. Men det är ju den enkla delen. Har man bara en stomme kan man när som helst snygga till berättelsen och ta bort upprepningar, meningsbyggnadsfel och stavfel och min förhoppning är att lyckas klämma ur mig en berättelse till innan jag åker hem i eftermiddag. Lyckas jag dessutom förlänga dem lite så har jag snart fyra shortstories och början på en liten novellsamling. Innan jag dör kanske samlingen är klar och är det något man ska akta sig för att kalla mig är det produktiv. Jag önskar att det var lika lätt att skriva berättelser som det är att skriva blogg.

Sådärja! Nu fortsätter jag att skriva eftersom jag hittat en punkt på ön som det går att posta bloggen och bilder i från. Jag tog en ny promenad idag söndag och lyckades ta mig upp på Nämdö Böte.

Det är mycket fint och man har en sjuhelvetes utsikt härifrån.

 

Lite blåsigt är det dock och nu börjar fingrarna domna bort, så jag måste sluta skriva. Vi hörs. 

 

Eller som The Strokes sjunger i låten "Trying your luck": This life is on my side.

 

http://open.spotify.com/track/37cb7mzkQKksGm0noGDXeh