00:02:00
Auto tune.
Okej, jag inleder med katt, men vill förtydliga att det här inte är någon jävla kattblogg, aight? Det är bara den här lilla parantesen med att man älskar sina husdjur så otroligt mycket. Jag är inget stort fan av hundar, ormar, råttor, hamstrar och vandrande pinnar, men jag förstår känslorna hos er som fäst er vid något av dessa husdjur, till hundra procent. Man älskar dem som egna barn eller familjemedlemmar.
Hemma hos oss har vi hur som helst två måttligt psykiskt sjuka katter. Jax på bilden ovan springer när han ser en människa närma sig och om människan ifråga lyckas få tag på honom ligger han stel som ett basebollträ i aluminium i famnen tills han hittar en lucka att slita sig loss och det är en sällan skådad antioicial störning för att vara en katt om du frågar mig. Undantaget som välter allt över ända är när det är läggdags för husbonden (undertecknad) och då hoppar han genast upp och lägger sig mellan mina ben och spinner så att man tror att någon borrar i betong i rummet bredvid. Han är äntligen lugn och trygg, jag är äntligen lugn och trygg, Jax och jag.
Hans brorsa Opie är aningen mer kelig, men har så förtvivlat svårt att fatta att det är maten i matskålen han ska äta och idag gick han i åttor runt mig och spann, hungrig och ville ha mat trots att skålen hans var full. Jag fick till slut gå fram till skålen, fylla min kupade hand med torrfoder och då åt han spinnande och lyckligt mat direkt där ur som om han vore en åsna som fått morotsbitar. Högst oklart, ganska sorgligt, men också väldigt gulligt.
Jag har egentligen ingenting speciellt att säga om feferoni, men jag ville gärna ha med bilden i bloggen eftersom jag gillade ljuset och kompositionen. Som ni ser åt jag raskt sju stycken feferonis direkt ur burken. Det var gott och starkt.
De fina stenarna som pryder askoppen på balkongen. Leias stenpysselperiod gjorde att vi fick en fin askkopp och fina prydnader i rabatten utanför vid vilken små barn alltid stannar fascinerade tills föräldrarna får bära bort dem med våld. Leia är stenkonstens okrönta drottning.
Akward som det är att jag tackade nej till att hänga med en kompis och hans barn idag eftersom jag trodde att Simon var sjuk åkte vi ändå till Högdalens skatepark i förmiddags. Simons hosta och snor var definitivt bara pollenallergi, så jag ber om ursäkt Bosse. Eftersom det hade regnat var parken tom och Simon och Morgan kunde leka ensamma där ända tills Morgan vurpade och skrapade upp det mesta av sig själv. Vi åkte då och tröståt burgare och glass på Burger King.
I övrigt har jag och Simon mest hängt hemma med varandra. Vi har spelat FIFA14 nästan hela dagen och skrattat så att tårarna sprutade till och från. Det är en ynnest att få vara farsa ibland. Eftersom Leia är i Ungern blir det mycket bondande mellan far och son och jag älskar det.
På bilden ovan ser vi Simon segerdansa när han än en gång vunnit över mig, han är inte alltid bara ödmjuk i segerns stund. Extra plus för att han har sinnesnärvaro nog att skuldbelägga mig när jag är dålig förlorare och låtsas veva den osynliga veven bredvid handen tills jag lyckats få upp det mellersta fingret mot honom och han svarar: "Du är ingen förebild när du pekar finger!" eller "Ska du peka finger åt ditt eget barn!" Allt med den underbara glimten i ögat. Jag älskar att umgås med min son.
Nu får man väl säga att kvällen är slut, Simon sover och Leia är på annan ort. Jag saknar henne, men vet att hon får välförtjänt avkoppling och och roliga dagar med sin bästis, så jag får bita i äpplet. Men nu är det dags att stämpla ut så att jag orkar vara människa även på söndag. Stay true people, vi hörs.