Björns

2013-09-30
14:25:00

När kaklet spricker och du lär dig något av det.

 
Den här bloggen handlar idag mest om Västerås, många andra dagar gör den ju inte det, men idag så. Hela dagen igår roade jag mig själv på hotellrummet med Windows Word och min laptop och sen sov jag gott hela natten till klockan ringde vid sju i morse. Jag gick ut till frukostbuffén och möttes av min största fasa: en annan hotellgäst. Han såg sur ut och vankade otåligt fram och tillbaka och sa "fan" och "helvete". Jag misstänker att han ville checka ut, men det fanns ingen i receptionen.
Så jag plockade med mig lite frukost in på rummet.
 
En stund senare fanns det personal i receptionen och även jag kunde checka ut och gå på lite upptäcktsfärd i Sveriges femte största stad. Appropå det ja. Jag brukar surfa runt lite på respektive stads kommunsida när jag är på besök någonstans och det är alltid ungefär samma framhävande av den egna stadens förträfflighet. Det ska det ju vara.
 
Alla städer har ett rikt kulturliv, ett rikt utbud av friluftsaktiviteter och sevärdheter och alla städer har enorma möjligheter för den som kan tänka sig att flytta dit. Västerås kommer till exempel på tredje plats när det gäller städer folk kan tänka sig att flytta till. Imponerande! Klickar man vidare på länken kommer dock det finstilta, vilket förtydligar att det är den tredje staden i REGIONEN folk helst vill flytta till, så jag antar att Enköping och någon ytterligare stad är före.
Hur som helst inledde jag dagen med ett besök i Domkyrkan. Jag brukar alltid gå in i den lokala kyrkan, åtminstone om den verkar vara lite stor och pampig. Jag har egentligen inte så mycket till övers för religioner, men just kyrkor brukar ha lite spännande utsmyckning att titta på.
Domkyrkan i Västerås var inget undantag. En liten kerub som vilar armen på en dödskalle i värsta hårdrockstil fanns bland annat att beskåda.
Mera hårdrockskonst.
Och ett helt vanligt knubbigt fejs med sköna lockar.
Och här är självaste Erik den 14:es kista, ni vet han som var son till Gustav Vasa och avsattes, fängslades och förmodligen förgiftades av sin brorsa, Johan III. Enligt sägnen var det ju ett gäng arsenik i ärtsoppan som blev droppen som fick den avsatte regentens bägare att rinna över.
Erik XIV och hans pimpade ormtungeskägg.
På gatan utanför hade någon låtit en Cohibacigarr gå till spillo. Det ser nästan ut som om någon vridit runt den i örat på någon, ni vet så man gjorde för att tortera de andra barnen med en tallkotte när man lekte röda-vita rosen när man var liten. Ibland får man ta till hårda tag för att tvinga fram ett svar. Vilket svar man fått fram och från vilken västeråsare förtäljer tyvärr inte den här historien, men jag inbillar mig att det var antingen ett kärleksdrama eller ouppklarade narkotikaaffärer i högborgerliga kretsar.
Jag fann också Västerås stadshus i all sin prakt.
Och en gatuarbetare. Jag tog som vanligt en bild helt diskret medan jag visslade oskyldigt och tittade åt ett annat håll. Tyvärr tror jag om jag ska döma av den långa, misstänksamma blick jag fick när han tittade upp, att han anade att det var något fuffens i görningen. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men kommer troligen att bli mäkta förvånad i kväll när han sätter sig med sitt kamomillte och sina mandelbiscottis och knappar in bjorns.blogg.se för att se vad som hänt sen sist.
Sen hittade jag the road tillbaka mot Stockholm. Jag fortsatte med ljudboken jag köpte på semestern i somras.
Och om ni vill ha en underhållande, spännande, välskriven och fängslande ljudbok att lyssna på någon gång skall ni ABSOLUT INTE köpa Lars Wilderängs Midsommargryning. Efter fyra skivor har hittills hälften varit beskrivningar av sexuella relationer ur ett gubbigt mansperspektiv och den andra hälften har varit rabblande av olika vapenmodeller, pansarfordon och krypterad datatrafik. Som att läsa innehållsförteckningen i en Clas Ohlssonkatalog och ett gammalt nummer av FIB Aktuellt ungefär. 
Det intressanta med allt malande om militärfordon i ljudboken var att jag samtidigt körde förbi just ett militärfordon. Som börjat brinna. Action i vardagen på E18 och ni ska veta att det kräver sin bloggare för att hinna öppna telefonens knapplås, öppna kameran och knäppa av en bild med ena handen i 70 kilometer i timmen.
 
På vägen hem fick jag veta att Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna enligt många, Kennedy Bakircioglú, gillat en av Leias bilder på Instagram.
Tydligen är han svag för Bajenkatten Jax.
 
 
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: