15:31:00
Min nuvarande position.
Den andra semesterveckan för året inleddes med en redig käftsmäll i form av regn och kyla som under natten till tisdagen följdes upp av kraftiga stormvindar som gjorde kaos med både en och annan balkongkruka i grannskapet. Bland de drabbade fanns även undertecknad som varsamt fick plocka upp en av chiliplantorna, vilken till stor glädje för både sig själv och andra klarade sig så gott som oskadd. Men när skadan nu nästan var skedd kändes det lika bra att uppgradera chilisarna till nya krukor och ny jord.
Följande blogg kommer kanske att uppfattas som ett traktat från Lantmännen eller krukodlarföreningen, alternativt en bilderdagbok för klass 1B:s frö-experiment och det senare kanske är närmast sanningen. Sedan i våras är det inte många kärnor från frukt och grönsaker här hemma som inte får en utvidgad tillvaro i en blomkruka i mitt fönster.
Den här naiva odlingshetsen är egentligen min kompis Peter-Ardrockarens fel, eftersom jag och Leia fick tre ståtliga chiliplantor av honom. Som ni ser ger de redan en avsevärd mängd chilis vilket i sin tur innebär att det numer är få maträtter här hemma man kan äta utan att helt domna bort i käften.
Jag brukar alltid försöka passa på att plantera om saker när min fru inte är hemma eftersom hon lätt kan må dåligt vid åsynen av min ekologiska arbetsplats. Hon säger det inte rakt ut, men jag anar mellan hyperventilerandet, frustandet och skrapandet med tårna i golvet likt ett vildsvin inträngd i ett omklädningsskåp, att köket i allmänhet och diskbänken i synnerhet kunde behandlas med lite mer respekt.
Det här är ett morotsland säger jag. Fan heller säger du, det är några krukor på en lägenhetsbalkong ju. På sätt och vis har vi båda rätt, men glöm inte att synupplevelsen eller förnimmelsen av omvärlden i stort alltid är öppen för tolkning.
Och visst borde jag ha gallrat lite i landet för att ge mer växtutrymme och visst borde jag väntat lite innan jag provskördade, men visst fan är det morötter? Om än kanske inte de största du sett, men ändå.
I sovrummet frodas citron och mango. Jag hyser inga illusioner om att mangon kommer att ge frukt här på isbjörnars och rimfrosten i skäggets breddgrader, men det blir nog en fin liten växt i alla fall. Det lustiga med citronerna är dock att de jag skickat på prov till naturvårdsverket visat sig innehålla stora mängder acidofilus-bakterier som man normalt bara hittar i drickyoghurt och filmjölk. Det är väldigt märkligt och borde falla på sin egen orimlighet vilket det också gör eftersom det bara är båg.
När man ska odla mango finns det två tillvägagångssätt. Antingen chansar man, eller så läser man på internet hur folk som faktiskt lyckats tidigare gått till väga. Här är jag kluven. Jag tycker om att se vårt universum som en stor lekplats där det är tillåtet att upprepa samma misstag gång på gång utan att lära sig ett skit, då empirisk kunskap alltid är just empirisk kunskap och som sådan ovärderlig, för att inte säga nödvändig för att berättiga sin egen existens. Se bara hur miskolotterna och farbrugéerna gjorde i årtionden innan polletten slutligen trillade ner. Å andra sidan är jag väldigt svag för manualer av allehanda sorter, trots att jag ännu ej begripit mig på någon själv. Men bara tanken på att någon lagt ner möda på att hjälpa andra att förstå det obegripliga i något enkelt är fin, varm och på flera sätt solidarisk.
Hur som helst skrubbade jag mangokärnan ren från fruktkött, la den i rumstempererat vatten i fem dagar tills den öppnade sig själv lite och planterade den sedan i jord med öppningen där man kunde skönja grodden uppåt. Ovanpå krukan satte jag sedan gladpack som jag gjorde små lufthål i. Detta hade jag naturligtvis aldrig gissat mig till själv.
Är det något jag också kultiverat fram helt på egen hand, så är det paprika i två färger, samt habanero. Ingen av dessa kommer förmodligen bära frukt i år, men som skrothandlaren i Molkom sa till sin andra fru: trägen vinner.
Vår katt Jax kan ibland få nog av mitt tjat om växter och blomjord och då unnar han sig en siesta. Det gör han faktiskt rätt i.
Och även om jag är väldigt förtjust i siestor själv kopplar jag hellre av från planterandet med en skål rostade pumpafrön och Hugh Howeys synnerligen otrevliga zombiesaga där vi får uppleva hur det känns att vara inne i huvudet på zombiesarna i stället för tvärtom som brukligt är. Dessutom verkar hela berättelsen vara en allegori på mänskligheten och olika ageranden i samband med att flygplanen kraschade i de där tornen i New York den 11 september för några år sedan. Och det kan ju också vara tänkvärt.
Nu får man emellertid konstatera att nog får vara sagt. Som avslutning vill jag bara tillägga att jag inte helt och fullt anser att Cartago bör förgöras. Möjligen ruskas om en smula.