11:49:33
Skuld.
När vi stiger ur sängen efter tio timmars sömn känner vi oss skyldiga men också väldigt lyckliga. Vi hade pratat länge om att försvinna iväg tillsammans, gömma oss med det vi hävdade var kärlek, men som kanske mest var åtrå. Det man känner inför någon eller något man aldrig haft. Kåtheten, den fula. Jag kommer knappt ihåg namnet på den här lilla byn vi är i nu, hit vi rymde och gömde oss för att vår lust inte passade in i våra redan stadgade relationer med andra. De som nu är svikna. Förbjuden kallade du den, kärleken. Kåtheten. Vi var ju inte sådana som gjorde så här annars. Smög iväg i lönndom, älskade och ljög, njöt och förde bakom ljuset.
Det blir immigt på glaset i duschkabinen av det varma vattnet som du vridit upp nästan till max, det är en balansgång mellan vad mänsklig hud klarar av och inte, men du klarar av, du sjunger och nynnar en sång jag känner igen, men inte vet vad den heter. Jag ler lite och trycker ut tandkräm på tandborsten och väntar på min tur. Vi skulle kunnat duscha tillsammans, vi har ju redan gjort allt annat tillsammans, men gör det inte av någon anledning. Kanske är det skulden och skammen. Tillnyktringen.
När vi klätt på oss och du torkar ditt hår med den stora vita hotellhandduken säger jag att jag är törstig. Jag vill ha någonting med alkohol i trots att det är rätt tidigt på dagen. Det finns ingen här på rummet och det känns också som att vi borde lämna den här brottsplatsen nu, sopa igen våra spår. Nästan som på film. Jag älskar att känna mig som i en film.
Med bejakad åtrå och med skuld och törst som drivkraft flyr vi genom alla oräkneliga moraliska dilemman, vidare ut från hotellet, bort förbi den öde småstadens gator och de granskande nyfikna ögonen bakom fördragna gardiner vi bara kan känna och ana, men inte se. Det känns som att vi hållit andan och äntligen får luft och kan andas när jag pressar upp den gamla Volvon i nittio kilometer i timmen. Det är en frihetskänsla trots att det skakar i plåten. Vi pratar inte, det går ändå inte att höra något genom dånet från de öppna rutorna, men vi njuter av blåsten i våra ansikten.
Så småningom svänger vi av på en grusväg mot gräs och fågelkvitter, och där ligger ett litet café med bord och stolar och stora parasoll. Det finns en baksida av huset där man ser vattnet, en sjö som tydligen heter Öljaren. Redan en bit ifrån hör man vågornas kluckande mot strandkanten och gruset krasar under våra sommarskor när vi går närmare. Vi beställer kaffe och de har whiskey som vi också tar in och häller i kaffet, tar djupa klunkar och blåser ner i de rykande kopparna för att kunna dricka fortare utan att bränna oss. Lugnet som infinner sig snabbt gör mig starkare och ger mig mod att söka bekräftelsen.
Jag frågar dig om du ångrar dig? Du säger att du aldrig kommer att ångra dig, att man inte kan ångra kärlek. Det är ett bra svar, jag blir glad inombords. Du frågar samma sak, om jag ångrar mig? Det är klart att jag inte gör svarar jag, men känner att jag ljuger lite. Jag vet inte om du märker något, men jag ler mitt största leende för att du inte skall skymta något av osäkerheten i mig. Kanske är allt förstört nu när du inte är en hemlighet längre. Kanske är jag förstörd nu när jag måste bära på en.