15:08:15
Rudolf med ägg och sill i mulen.
Ja vad säger man egentligen om en människas exhibitionism? Jag har ingen aning, men den verkar i alla fall inte ha några gränser. Sedan jag gjorde comeback på Facebook och Instagram har det i alla fall inte gått många minuter utan att jag skrivit något, eller laddad upp någon bild och man kunde ju kanske tycka att det räckte gott och väl så. Det kunde man faktiskt tycka. Men jag hyser dessutom en nästan obegränsad omtanke om de stackars medmänniskor som inte sett och hört precis allt som hänt mig de senaste dagarna, så jag tänkte att jag helt enkelt skulle samla ett gäng av bilderna som tidigare figurerat på internet och skriva lite text under dem och på så sätt låta er i lugn och ro ta del av allt i bloggform. Jag vet, jag ÄR väldigt generös.
I onsdags var jag och min fru på Dramaten och såg poeten och legenden Bruno K Öijer läsa sina dikter. Jag har alltid varit svag för poesi och även om Öijer länge varit en favorit har jag aldrig sett honom på någon av de omtalade uppläsningarna. Aftonen överträffade mina ganska högt ställda förväntningar med råge och han bevisade utan tvekan att han förutom att vara en av våra skarpaste poeter någonsin i mitt tycke, även är en underhållare av världsklass. Jag kan ibland ha lite svårt att fokusera på saker som tar mer än tre minuter, men jag satt som klistrad och sög in, mottog och kände varje ord, varje mening under de över två timmar föreställningen varade. Jag blev helt enkelt de tatuerade orden runt Brunos mun. Min fru hade tyvärr inte samma tur eftersom hon inte kunde låta bli att störas nästan hela uppläsningen av en man som stånkade, suckade och stönade sig igenom varenda en av de 390 kronor biljetten kostade. Man blev ett tag lite orolig att han hade högerhanden långt nedkörd i kalsongerna och att vi skulle få avnjuta ett final-stön av galaktiska mått, vilket vi åtminstone slapp. Han var i alla fall den på Dramaten som levde sig mest in i pjäsen så vitt vi kunde bedöma,vilket var lite synd för Leia, men tack och lov inget som bet på min koncentration den här gången.
På Långfredagen gick Leias traditionella cupcakefest av stapeln. De som är lyckligt lottade blir inbjudna för att fira att snickarlärlingen från Nasareth åkte upp på träkorset och det görs med fantastiska cupcakes (jag säger hellre muffins, men det är en smaksak och åldersfråga) i en mängd olika färger och smaker. Till det dricker man svenskt eller irländskt kaffe och småpratar med andra lyckligt lottade gäster. Det här var andra året i rad och om du är lite smart börjar du redan nu fjäska för min fru, så kanske även du kan få i dig ett par månaders sockerranson på tre timmar nästa år.
På kvällen var jag och åt mat och umgicks med människor från förr och nu. Robert var värd och hade lagat traditionsenlig långfredagskalops efter sin mormors recept och jag, Dennis, Johan, Musse och hans brutta Aase åt. Fantastiskt trevligt var det och som vanligt förundras man över att 10, 15 eller 20 års uppehåll i vänskapen inte påverkar den alls, det är bara att ta vid där man slutade sist.
På påskaftonen avnjöt jag för första gången på säkert ett decenium inte Hammarbys hemmapremiär på plats, utan i soffan hemma. Det har mest sin orsak i att mitt intresse för de gamla söderidolerna långsamt svalnat för varje år som gått och att jag inte längre kan uppbåda den energi och känslostorm jag en gång känt när det vankas match. Nu var det faktiskt överraskande kul att se dom vinna med 2-0 mot Häcken i den allsvenska återkomsten och vem vet, snart kanske man står på Nya Söderstadion igen, hes med glansig blick, ölstinkande halsduk och glansiga ögon. Vi får väl se.
Eftersom vi skulle få middagsgäster på kvällen åkte jag in till kontoret en snabb sväng för att attestera några fakturor och ha ett kort telefonmöte med vår avdelning i Dortmund. Nu får jag egentligen inte avslöja något eftersom det ligger i gråzonen till vad som räknas som insiderbrott, men om ni vill ha ett råd i all välmening: sälj!
På kvällen var min bror och hans familj över på traditionell påskaftonchili. God mat och mycket glädje, en kväll att minnas som hoberna säger i Sagan om ringen.
Sveriges kanske rödaste dag, påskdagen, tillbringade jag i badet med uppföljaren till den fantastiska Wool som Leias tatuerare rekomenderat mig. Så här långt är även Shift väldigt beroendeframkallande och det är inte utan att man önskar att man får uppleva den totala, globala katastrofen som utplånar nästan hela mänskligheten och att man är en av dom som får överleva i en 70 våningar djup silo under marken.
På kvällen hade vi Simons kusiner som gäster eftersom min brors fru Lina fyllde år och skulle ut och fira på restaurang. Är man inte tillräckligt nära vän för att få följa med får man ta det näst bästa och vara barnvakt. Det är alltid lika mysigt när tjejerna är här och vi åt marängcup, chips och kollade på film. Har du inte sett Sune i fjällen rekomenderar jag att du gör det. Så är inte jag den enda som kastat bort en timme och trettiotvå minuter av mitt liv. Men glassen var god och sällskapet var fantastiskt.
Nu är vi inne på annandagen och det är inte så jäkla dumt. Tjejerna har åkt hem och Simon och Leia är i stan, så ensam och övergiven som man är får man försöka få iden att gå. Man skulle kunna skriva lite på någon av novellerna jag har på gång, kanske sticka ut och springa eller göra något annat vettigt, men jag fastnade för att börja spela ett xboxspel jag ännu inte hunnit med. Att avrunda långhelgen med Bioschock -Infinite känns faktiskt vettigt nog.
P.S
Jag råkade trycka på massa knappar i bloggens inställningar och nu ser den alldeles annorlunda ut och jag är inte karl nog att återställa den.