Björns

2014-05-27
20:43:00

Spara min nuvarande position - Berättelsen om Dempa Dräggel och Bosse Brutals återkomst.

 
Jag klarade inte av att gå till jobbet den morgonen den här berättelsen börjar, jag var rädd för de där molnen som bredde ut sig på himlen ovanför den gamla övergivna teatern där jag oftast sover på nätterna. Moln i sig är inte farliga, jag vet, men jag vet också att det är skilnad på moln och moln. De här molnen förebådar dåliga tider eftersom de är ett omen om den snara ankomsten av de två getryttarna - Dempa Dräggel och Bosse Brutal. Två av Satans favorithantlangare. Jag har aldrig mött dem personligen, men jag har sett dem på ett gammalt fotografi som fanns hemma hos min farmor.
 
 
Dempa Dräggel föddes i lastrummet på en oceanångare för över 100 år sedan av en slavkvinna från Eritrea, som efter att ha blivit ofrivilligt befruktad av en kaffeplantageägare i sin hemby, smugit sig ombord på det stora fartyget med samma dröm som alla andra: ett annat liv i Amerika eller i Orminge. Dempas mor kom dock aldrig fram till vare sig Amerika eller Orminge eftersom hon fick strupen avbiten av sin nyfödda son i samma sekund han stack fram sitt fula tryne för första gången i det där lastrummet. Ända sedan dess har Dempa Dräggel outtröttligt vandrat fram och tillbaka bland alla mer tvivelaktiga krogar och tvingat i oskyldiga männsikor sprit tills de helt tappat omdömet och sedan har han helt enkelt bitit strupen av dem på samma sätt han gjorde med sin mor på sin första födelsedag.
 
Bosse Brutal är inte många snäpp bättre. Han är faktiskt inte ens född  så vitt någon känner till, han uppstod mellan våra tre dimensioner i ett moln av svavel och tavelkritedamm under amerikanska inbördeskrigets sista dagar och sägs enligt sägnen ha supit ett helt kompani under befäl av General Custer bortom all vett och sans innan han kvävde dem med deras egna spyor. Bosse och Dempa möttes under en motdemonstartion mot de som demonstrerade mot löntagarfonder den 4:e oktober någon gång på 80-talet. Sedan dess har de två getryttarna varit oskiljaktiga och spridit död, förstörelse och bakfylla omkring sig varenda vaken minut.
 
Och nu varslade molnen om deras ankomst. Jag var knappast den enda som darrade. 
 
Enligt sägnen hade de den tillfälliga stolpe 16 som mötesplats. 
 
 
Men jag var ganska säker på att de klev upp ur någon av gravarna på den judiska kyrkogården där de ibland hade skymtats på kvällarna. 
 
 
Jag är inte på något sätt någon hjälte och jag har ingen aning om hur man stoppar två sådana bestar, men jag lätt mig guidas av min egen intuition som drog mig mot källaren där jag hade låst in mitt alterego - som också hette Björn -  men var betydligt mer aggressiv än jag var. Den Björn jag hade i källaren var mer död än levande, men besatt också helt andra styrkor än de jag själv hade. Det var en ilsken, whiskeydoftande galning jag sedan länge hade tappat kontrollen över, men som det var dags att släppa lös nu. Var det någon som kunde möta Dempa Dräggel och Bosse Brutal på någorlunda lika villkor så var det han.
 
 
När jag låste upp dörren och fick se Björns ansikte var jag tvungen att svälja min egen spya som jag överraskades av. Han var inte glad, han luktade inte gott och han verkade ha fått någon låsning i käken, kanske från den gången jag sparkade ner honom för trappan och låste in honom i källaren. Jag tvekade. Var det rätt att släppa loss ett sådant vidunder, ens i självförsvar? 
 
 
Jag låste upp porten ut mot gränden utan att tänka, lät Björn lukta på ett par kalsonger jag visste att både Bosse Brutal och Dempa Dräggel haft på sig och innan jag visste ordet av hade han fått vittring och försvann ylande iväg.
 
 
Jag stod kvar i dörren, rädd och osäker på om jag gjort rätt, men nu spelade det inte längre någon roll. Tiden fick utvisa vilka skador som eventuellt skulle komma av det här infallet.
.
 
Gatorna utanför var helt tömda på människor, som om alla hade låst in sig hemma för att de visste att en djävulsk strid skulle komma att stå den här dagen. Alla utom den mystiska mannen borta vid rödlyset.
 
 
Jag gömde mig i en buske med utsikt mot Västerbron, inte för att jag trodde att jag skulle se något av striden därifrån, men för att jag alltid gömmer mig i buskar när jag blir osäker. Jag låg där i busken i säkert en vecka utan att sova och på vad som måste varit den åttonde dagen såg jag plötsligt två män och ett litet barn vid vattnet som matade fåglarna. Jag tog mod till mig och kröp fram för att ta reda på om de hört något om den stora striden. 
 
 
Varken de två männen eller det lilla barnet kunde prata. När de öppnade munnarna och försökte säga något var det enda som hördes ett väsande ljud, men de pekade samtidigt bort mot toaletten där människor ibland samlas för att lägga ut sina snusprillor. Jag förstod det som att jag kunde få svar där och satte mig på huk och böjde mig över och ställde min fråga igen.
 
Ur de upplösta snusprillorna fick jag sedan höra om den sista striden och jag hade önskat att jag hade fått några bilder också så att det hade blivit en bättre avslutning på berättelsen, men det fanns helt enkelt inga bilder från uppgörelsen mellan Björn, Bosse och Dempa. Björn hade lyckats spåra upp Dempa Dräggel och Bosse Brutal på kvarterskrogen Dovas vid S:t Eriksplan där de var ifärd med att slita strupen av medvetslösa hipsterungdomar som de supit under bordet med litervis av veckans billigaste öl. Björn hade flugit på dem bakifrån och slagit ihop deras huvud med en så kraftig smäll att takpannorna på hela Kungsholmen hade lossnat och i samma sekund var de alla försvunna. 
 
 
Dagen därpå hade ett av NASAs teleskop hittat resterna av de tre bestarna i en nebulosa i utkanten av Vintergatan och fångat dem på den här bilden. Om ni tittar riktigt noga ser ni kanske en skärva av Dempa Dräggels blodiga tänder, en partikel av Bosse Brutals hånflin och en vindpust av Björns hemska andedräkt? Jag ser i alla fall allt det där, men vill inte titta på bilden mer. Jag är bara glad att det är över nu och de borde också du vara.
Kommentar:
2014-05-28 @ 22:51:42
#1: Lars en fader med dunkelt förflutet

Kvarterskrogen Dovas vid S:t Eriksplan är en riktig pärla!

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: