22:31:34
Iförd brunkini mitt i Supervalåret 2014.
Javafan, vi kör väl igen nu när jag ändå har en blogg som är min alldeles egen och som jag kan och får skriva i precis hur mycket som helst.
Idag har jag haft en sån där kväll när man känner att man har lite existensberättigande genom sina praktiska handlingar om inte annat. Leia var lite trött och krasslig idag så jag skickade henne i säng tidigt och hann handla middag, laga middag (inget jävla halvfabrikat, panerad rödspätta med potatis och en delikat gräddfilsbaserad sås), spela fotboll med Simon (som har ett sjuhelvetes skott nu plötsligt, nästan synd att han slutade med fotbollen), plocka i och ur diskmaskinen, skaka alla mattor, dammsuga, tvätta, hänga tvätt och vika tvätt. Det kändes bra eftersom jag den senaste tiden varit direkt usel vad gäller hushållssysslorna hemma. En del kvinnor har snubbar som kan tapetersa ett rum, laga en punka eller meka med bilen. Andra har mig, oteknisk, opraktisk och disträ, men som ibland kliver in i rollen som en 1800-talskvinna.
Ni vet när man hört en låt så många gånger på radion att man säger att den är uttjatad? Jag kan inte relatera till det alls. När jag hittar något jag gillar så lyssnar jag på det om och om och om igen. Det är inget ovanligt att jag lyssnar på en och samma låt 15 gånger i rad när jag skriver blogg eller delar post.
Förr var det Ice-T, Helloween, Bod Dylan, Happy Mondays, Nitzer Ebb och Iron Maiden, nu är det Movits!, Lars Winnerbäck, Gamma Ray, Kapten Röd och Accept. Senaste hang-upen är Partiet och Navid Modiris enkla men svängiga "Flippa ur" som går på autorepeat: http://open.spotify.com/track/7l8ARt0y0jG1t878uaInxj . Jag kan inte rå för det, sån är jag. Dessutom tycker jag nästan ingen musik är dålig.
Men nu måste jag runda av. Jag märkte precis att jag inte hade så mycket att säga, ibland måste man bara säga något ändå. Hög tid att fortsätta njuta av Carin Mannheimers ångestepos "Lära för livet" om den svenska skolan på 70-talet- God natt och krama varandra i trafiken.