Björns

2014-03-10
18:05:00

Tyfus.

 
"Ska vi spela schack?" Är den numera vanligaste frågan mellan Simon och hans kompisar. X-boxen har (tillfälligt?) förpassats till glömskans obebodda ödemarker och det är mycket fascinerande. Jag trodde inte att det var möjligt att avprogrammera den yngre generationen, men sedan jag och Leia på allvar började spela sällskapsspel med Simon och ibland även hans kompisar här hemma har det intresset vuxit sig starkt och smittat vidare och det är Brått i Valleby, Monopol eller schack som gäller på Simons rum. Simons kompisar är ofta både två och tre år äldre, men det är tydligen inget hinder. Igår satt fyra grabbar på hans rum hela eftermiddagen och åt bullar och frukt, drack mjölk och spelade schack till tonerna av olika Melodifestivalfavoriter på Youtube. Riktigt härligt måste jag säga och både jag och Leia är otroligt nöjda med att Simon fick ett stort rum så att det blev det naturliga valet av ställe att hänga på.
 
Det enda orosmolnet jag kan föreställa mig är att Simon en dag blir för liten när ålderskillnaden av någon anledning blir tydligare. Och att han kanske börjar supa och knarka lite för tidigt. Men det ordnar sig säkert, Simon har flera jämnåriga kompisar också och han är verkligen öppen och gillar att leka med olika kompisar, det spelar oftast ingen roll med vem. Han är inte alls lika mycket ensamvarg som jag kunde vara när jag var liten, jag låg gärna hemma och läste eller byggde modellflygplan i bland i stället för att leka, jag gillade båda delarna lika mycket.
 
Simon är tvärtom, han får panik om han inte haft en kompis på en kvart och är således otroligt mycket mer social än jag var. Det är nog en Ormingesjukdom som av någon anledning hoppade över mig, för alla andra jag känner härifrån äter gärna lunch ihop så ofta det går, spelar golf i stora gäng på 10 personer, fikar hos varandra flera gånger om dagen, ja det finns till och med en del som går hem till andra bara för att sova på soffan några timmar på kvällen, eller hur Vasse? Det är på ett sätt både härligt och obegripligt för mig.
Helgen som nyss passerade var på många sätt en bra helg. På lördagen var jag först ute och sprang själv och sedan var jag ute en gång till med Simon. Jag och Simon sprang 1,7 kilometer i Krokhöjdsslingan åt det hållet när man får alla de jobbiga backarna. I sista backen började Simon gråta för att det var så jobbigt, men jag tjatade och peppade honom upp till backkrönet och kände mig sen som en blandning av Rockys tränare och en anabolstinn slagskämpe och hustrumisshandlare utan emptisk förmåga. Lite blandade känslor alltså. 
 
På eftermiddagen skulle jag se kvartsfinalen i FA-cupen mellan Arsenal-Everton, men jag har inget minne av den matchen, så jag antar att dom bara hoppade över den. Den har tydligen aldrig existerat. Fast det verkar av någon anledning som att Arsenal är i semifinal nu...
 
På kvällen åt vi kyckling och en god risotto som Leia lagat och jag lämnade familjen för att för första gången avnjuta en UFC-gala hos min bror. Jag är av princip emot våld och har med åren fått mer och mer svårt för realistiskt våld ens på film. Min gräns går någonstans vid 60-talets Batman-serie med stora tecknade pratbubblor som sa "KA-POW!" när någon fick en snyting, men jag blev helt lyrisk av Illir och Alexanders matcher. Vilken rush man fick som åskådare! Det enda jag fortfarande har lite svårt för i MMA:n är armbågar och knän. Fast å andra sidan var Alexander Gustafssons knockoutknä helt galet häftigt...så jag är såld nu och längtar till titelmatchen.
 
Efter matcherna satt jag kvar med Dennis och Claes ett litet tag. Ett långt tag. Ett tag som slutade i djuplodande diskussioner mellan mig och min bror klockan 04.00 på morgonen, helt plötsligt hemma på mitt köksgolv av någon obegriplig anledning. Vi pratade naturligtvis med väldigt låga röster, även om Leia tydligen fått för sig att hon hörde allt vi sa. Det låter dock osannolikt och jag hävdar att hon nog drömt det.
 
På söndagen var jag uppe med tuppen, om tuppen går upp någon gång på eftermiddagen och i vanlig luthersk anda gav jag mig själv en massa uppdrag för att kompensera för bortsoven tid. En lasagne och en finfin köttgryta att frysa in blev resultatet. Dessutom lyckades jag otroligt nog bli springsugen också och rev av 8 spänstiga kilometer på kvällen. Jag har verkligen fått smak för det där nu.
 
Söndagen avrundades med första avsnittet av Oliver Stones tv-serie "The untold history of the United States." Den var rätt intressant så jag lär klämma hela serien tror jag.
Avslutningsvis vill jag flika in att jag inte gillar högerextremister. Eller vänsterextremister, mittemellanextremister, fotbollsextremister, bagarextremister eller några extrema våldsverkande extremistextremister över huvudtaget. Jag tycker att folk gott kan vara som folk.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: