Björns

2014-03-24
19:56:25

Transplanterade transplantationers transplanterade moder.

Det var som vanligt grymt kul i Uppsala och på Fyrishovsbadet igår, inte mycket att orda om. Vi älskar att bada helt enkelt.
Och idag var det business as usual. (Jag har naturligtvis inte tagit den här bilden själv eftersom det råder fotoförbud i våra lokaler, jag hittade den på internet men den passade bra eftersom det var väldigt likt min egen arbetsplats.)
 
Tänk er att vara till exempel snickare och hålla på hamra på samma hus år ut och år in och varje eftermiddag var ni klara med huset, men varje morgon var det borta och ni fick börja om från början igen. Ungefär så är det att jobba på Posten, man kan aldrig bli färdig med sitt jobb, aldrig komma i mål. En del skulle kanske tycka att det var lite deprimerande, men jag känner inte så. Jag gillar verkligen att jobba som brevbärare. Visst fan är det tungt vissa dagar och visst kan det vara segt att jobba över flera dagar i rad när volymerna är höga, men på det hela taget är det ett schysst jobb och dagarna går fort. Om man som jag dessutom får hoppa runt och köra lite olika distrikt blir det ju åtminstone som att börja snickra på någon annans hus vissa dagar.
 
Det är inte ofta det händer något utöver det vanliga när jag är ute och kör i Hästhagen, men idag hände det saker vill jag lova. Längs med Hästhagsvägen stod en snubbe i 60-årsåldern med kryckor och viftade på mig när jag närmade mig. Först tänkte jag trycka gasen i botten för att slippa bli inblandad i något, men i ett svagt ögonblick bestämde jag mig för att bromsa in och hissa ner rutan. Kanske finns det något att blogga om här tänkte jag? På jävligt knagglig svenska förklarade Ali att han varit och hälsat på sin cancersjuka morsa på Hospicet och att han sedan beställt färdtjänst hem eftersom han knappt kunde gå själv. Det var nu två timmar sedan och han var närmast panikslagen eftersom han hade tid på polisens passexpedition om 45 minuter. Kunde jag möjligen hjälpa honom att ringa färdtjänsten, hans batteri till mobilen var slut? Jag sa så klart nej och drog därifrån med en rivstart och lämnade Ali med kryckorna i ett moln av damm.
 
Fast nä, det gjorde jag ju inte. Ali frågade även om jag kunde skjutsa honom till polisen i skuffen på min bil, men jag sa att jag förmodligen kunde bli av med både jobbet och körkortet då tyvärr, men jag ringde färdtjänsten och blev rundkopplad trettioåtta gånger och visst skulle bilen ha skickats till Hästhagsvägen i Ösbydalen i Gustavsberg? Och nej för satan, den skulle ju inte det sa jag och nu är det brådis för Ali och hans pass. Kan jag vänta ett ögonblick? Igen? sa jag och väntade igen och var jag säker på att det inte var i Gustavsberg ändå? Och ja, jag är fortfarande säker. Hur många är ni som ska åka och har ni några hjälpmedel? Jag är ju FÖR FAN BARA BREVBÄRAREN och det är tydligen jag som är hjälpmedlet, kan ni skicka en bil pronto nu för Simon har judoträning snart och Ali är djupfryst som en päronsplit trots vårsolen.
 
Till slut utlovades en bil inom en kvart och jag försäkrade Ali om att en taxi med lätthet skulle hinna till Nacka Strand till hans tid i så fall. Ali kramade mina händer och tackade och bockade och jag blev generad och åkte min väg och höll tummarna för att bilen skulle dyka upp den här gången.
Efter jobbet var det tillbaka från tävlingens glamour och guldregn idag för Simon, men träning är ju också kul när hela lokalen applåderar ens framgångar. Tävlingslustan är nu så stark att Simon vill köra två tävlingar samma helg i April och varför inte? Vad ska man annars göra en lördag och söndag.
 
Det var typ det jag hade. Nu ska jag börja förbereda den stora skrivarhelgen i skärgården genom att leta igenom lite utkast på sådant man kan skriva vidare på. Adjö så länge, may the force be with us.
 
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: