20:02:00
Nämdö revisited.
Eftersom min helg på Nämdö var lite svajig vad gäller internet blev det väl mest en bilderblogg i all hast igår och jag känner att ämnet inte riktigt är uttömt ännu. Till att börja med måste jag i alla fall ära de som äras bör för att jag fick en så fin helg i den vackra skärgården. Mattias, eller kort och gott Modig dom han kallas i folkmun som var en av de som lyssnade till min vädjan om ett ställe där man i lugn och ro kunde skriva lite och kom att tänka på Nämdö där jag antar att han spenderat en och annan sommar. Sedan så klart Mattias far Gunnar som satt på själva upplåtelserätten till stugan och som jag träffat en del under åren då jag och Modig briljerade ihop i Orminge Innebandyklubb. Jag kan även passa på att sända ut ett tack till farbrodern Ingvar som per telefon lotsade mig fram till magin i att få tillgång till kranvatten så att jag slapp törsta ihjäl (sagt till de som verkligen inte kan tänka sig att jag hade en viss mängd vätska med mig i aluminiumburkform).
Nåväl, nu känner jag mig som jag precis hållit ett tacktal på Oscarsgalan och det efter att ha lyckats skriva ca 17 sidor mycket märklig och drömsk novell. Moving on.
Nackdelen med en iPhone är att det inte finns ett stort objektiv som tillval och därför kan bara den med syn som självaste Stålmannen se att hela sju stycken hjortar flyr från en morgonpigg Ormingebo någonstans mellan tallen och den röda stugan. Det var en jäkligt häftig upplevelse för den som var på plats i alla fall.
Söndagspromenaden var precis lika fin som den på lördagen, även fast det var lite molnigare. När solen lyser på en åkerplätt i slutet av mars och man bara står där och andas och lyssnar på fågelkvittret och tänker att precis så här såg det säkert ut i början av 1700-talet också, det är härligt för själen. Allt var väl dock inte bara frid och fröjd på den tiden heller fast man gärna vill tro det, någonstans i den vevan kom ju ryssen i stora horder av småbåtar och brände ner det mesta av ön, men det kan vi ju låtsas som om det inte har hänt.
Jag gick ju längre på söndagen, totalt runt en mil har jag räknat ut i efterhand (fram och tillbaka menar jag, innan någon får för sig att skälla på mig för lögn och förtal), för att till slut komma fram till det där berömda Nämdö Böte som jag nämnde i gårdagens blogg. Men att promenera en tidig morgon med bra musik i hörlurar, varvat med promenad utan hörlurar och i stället lyssnandes till naturens egen musik är ingen plåga.
Vid det där bötet fanns ju ett schysst torn att bestiga för att få om möjligt ännu bättre utsikt. (Jag stannade på den första avsatsen och vilade och lagade lunch eftersom det var flera meter upp till toppen).
Någonting jag gillade med Nämdö var att det fanns historielektioner att ta del av så fort man kom fram till en för ön viktig punkt.
På vägen tillbaka och strax efter att jag mött en hurtig löpare på grusvägen brast jag ut i ett spontant skratt, väldigt högt. Jag vet inte varför, förmodligen av ren och skär lycka bara. Lycka och galenskap lär tydligen vara nära besläktade enligt den bulgariske designern och animatören Theodore Ushev. Eller jag vet inte om han har sagt det, men han KAN mycket väl ha tänkt det någon gång.
Resten av söndagen ägnade jag åt att skriva och diska undan det jag slabbat ned i tallriksväg, samt att jag avnjöt Fulham - Everton på en väldigt nyckfull stream som buffrade, laggade och frös bilden så till den grad att jag lyckades missa samtliga Evertons mål i realtid. Skitsamma, som den turgubbe jag är vann jag i alla fall 700 spänn på Evertonsegern, trots att jag ju inte spelar på fotboll längre.
Och idag var jag tillbaka i gruvan på Vattenverksvägen och kammade post och delade ut den. Det får inte bli för mycket av det goda brukar man säga, men jag har aldrig förstått varför det inte får det. Adjö.