23:43:00
Ett ännu viktigare meddelande.
Att strax efter middagen påbörja en promenad som så småningom skall sluta på omkring 16 kilometer och enligt mobiltelefonapplikationen dessutom gjort att man blivit av med 1200 kalorier är inget som är vardagsmat för mig. Det tog jävligt lång tid dessutom, nästan 3 timmar och det har man ju inte alltid att undvara. Eller att unna sig. Men man behöver ju inte heller alltid gå så långt, eller gå överhuvudtaget bara för att bli en badstrands vänligare människa, ibland kan man behöva gå bara för att få vara med sig själv en stund.
När jag ätit mig nöjd på bläckfisk, musslor och räkor i svartbönsås från det lokala etablissemanget som förser orientaliskt inriktade och hungriga människor med mat pussade jag Leia och Simon och klev helt enkelt ut genom dörren och började gå.
Jag behövde tänka på det här med att jag alltid har trott att jag tycker om att skriva och att jag efter lite drygt två år med bloggen verkligen förstått att jag ÄLSKAR att skriva. Eller att jag åtminstone tycker om att berätta saker i skriven form, det är möjligen inte alltid samma sak. Jag är dessutom inte på långa vägar fullärd vad gäller det språkliga, jag bygger meningar lite fel, jag stavar en del ord fel, ibland på grund av okunskap, ibland på grund av slarv, men jag fortsätter att öva på er, med er.
Att jag älskar att läsa är inte samma sak heller, men jag är ju inte dummare än att jag förstår att det också är den stora roten till att jag själv vill berätta. Min son Simon har den senaste tiden börjat fråga mig om jag inte kan hitta på sagor för honom i stället för att läsa, vilket jag så klart gör, men det är oändligt mycket svårare att hitta på en berättelse under tidspress. Hatten av för alla battlande rappare och improvisationsteaterskådespelare. När jag berättat en saga för Simon är det hans tur att hitta på en saga till mig och hans sagor är ofta märkligt snarlika mina, men det gör ingenting. Jag tror att man kan träna fantasi också, och vi har jäkligt kul tillsammans när Yodas barn räddar klonerna från droiderna på någon nyligen uppfunnen planet fylld med lava. Vi är inga J.K Rowlingar ännu, helt enkelt.
När jag började gå stoppade jag in hörlurarna och satte på en skiva med Enya, ni vet hon den gamla keltiska sångerskan som hade en massa drömska hits för ett halvt liv sedan. Jag behöver stänga ute störande ljud när jag tänker och skriver och då blir det svårt att lyssna på låtar med tydliga texter och jag känner inte till så mycket instrumental musik, så Enya funkar bra. Det kanske är lite dramatiskt att gå själv i den mörka vårvinterkvällen och lyssna på Enya och fundera över sin egen existens, men jag är ju sån, väldigt dramatisk när det kommer till kritan. Fick jag välja skulle varje dag börja med filmmusiken till Star Wars och Darth Vaders inträde i rummet medan jag kokar min gröt, men man kan ju inte få ett soundtrack till allt kanske.
Att jag är svag för det dramatiska beror ju också på att jag är lite känslig och gillar det vackra. Det är inte särskilt jobbigt för mig att skriva en lång blogg om kärleken till Leia och Simon och sedan låta alla som vill, ta del av den till exempel, det är jag ju. Även om det också är jag att vara ironisk och göra mig lustig över samma personer en annan gång. Det är också jag. Fast mest gör jag mig ju lustig på min egen bekostnad, ett klassiskt clowntrick som jag utnyttjar ofta som ni vet.
Nu till pudelns kärna. När jag var yngre trodde jag att det räckte med att sätta sig vid havet eller på en kyrkogård mitt i natten och röka en joint eller dricka några folköl för att bli poet. Så enkelt är det så klart inte. Vill man ha något skrivet, oavsett om det är en riktigt bra blogg eller något annat i textform måste man ta sig tid och fokusera och faktiskt lägga ner en hel del jobb och det är här mitt problem kommer in i bilden. Jag har otroligt svårt att fokusera även när jag har tid att skriva. Jag kan inte skriva hemma där jag bor ens om jag för ovanlighetens skull är ensam hemma eller ensam vaken och det driver mig nästan till vansinne. Hela kroppen och huvudet bubblar av romaner, noveller, diktsamlingar, bloggar och fan och hans moster, man jag finner ingen ro.
Ibland åker jag bort till ett vandrarhem några dagar, men det kommer att ta ganska många livstider att skriva något vettigt om man bara kan skriva en dag tre-fyra gånger om året och jag behöver några ställen att fly till för att få ur mig det som finns i huvudet. Något ganska nära och som är tillgängligt. Därför tänker jag helt ogenerat slänga ur mig frågan till dig och er, mina bloggläsare:
Är det någon som möjligen har en tillflykt för mitt skrivande? Ett landställe hyggligt nära Stockholm att låna ut en helg eller en vardagseftermiddag och natt, en tom kontorslokal, en städskrubb, ett gästhus eller en lekstuga med eluttag för en laptop, vad som helst. Jag letar efter något som är tillgängligt bara en enda gång, eller flera gånger, något ställe där ändå ingen tänkt vara just de timmarna. Jag har inte pengar i överflöd, men kan mata eventuella sommarkatter och vattna blommor som tack för hjälpen och om jag under min livstid lyckas skriva något läsvärt lovar jag att du får komma med i författarens tack i boken. Råkar det vara ett ställe totalt fritt från internet är det dessutom ett plus eftersom mina problem att fokusera är stora nog som de är ändå.
Om du som läser det här är en av mina trogna läsare som kommenterar på Facebooklänken eller en av de som tjuvläser i vassen och som jag kanske knappt känner spelar ingen roll, var inte blyg nu när inte jag är det, skicka ett inledande sms till 0735774278 och hjälp mig att förverkliga en dröm eller två. Eller ja, om vi känner varandra mycket, ett Facebookmess funkar ju också bra.