05:54:34
Det torra fnöskets matta andedräkt.
Ja här sitter man i den så kallade ottan med ett lass gröt i magen och väntar på att få åka till jobbet. Simon vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om, så vi gick upp och åt frukost. Jag insisterade på att han skulle äta lite nyttigt också och lyckades få honom att äta en tallrik havregrynsgröt. Det var bra nära att jag fick i honom en grov smörgås med prickig korv också, men han hävdade envist att det var russin i och satte sig på tvären:
- Blä, det är russin i!
- Nej, det är lingon, det är nyttigt!
- Det. Är. Russin.
- Nej, det är lingon. Och om det hade varit russin hade du inte dött av det. Russin är egentligen vindruvor och det tycker du ju om?
- Vadå? Blir brödet nytigare bara för att det är russin i?
- Ta bara en stor tugga, du kommer inte att märka att det är russin i.
(Simon tar en stor tugga och tuggar som om det vore hästbajs i smörgåsen.)
- Sluta vara så dramatisk, spotta ut då i stället...
Jaja, han åt gröten i alla fall och det är ju bättre än ett glas mjölk med tolv skedar O'boy i. Vi har nog varit lite för snälla och mest låtit honom äta mat som smakar godis tidigare, men nu är nya hurtiga fascistpappa på korståg. I morgon blir det indonesiska havsalger och näverfrallor till frukost.
Igår kväll hade jag tänkt springa en kortare sväng bara för att skaka rosten ur systemet efter en nästan tio timmar lång och ett par hundra kilo tung arbetsdag, men jag märkte redan när jag sprang ut från Edövägen och rundade gruppboendet Ametisten att det fanns ett osedvanligt sug i benen efter mer. Jag byggde snabbt om den tänkta rundan med hjälp av de toppmoderna kretskorten i hjärnan och sprang ner till Björknäs, över Skurubron och tillbaka, ner den vanliga svängen på Värmdövägen och hem igen. När jag var ungefär vid Myrsjöskolan insåg jag att jag var på väg mot en mil redan och bestämde mig för att slå mitt eget personbästa. Det stannade på strax över 11 kilometer och vid 41 års ålder hade jag sprungit längre än jag gjort någonsin tidigare.
Fascinerande det här med löpning, vid 7 kilometer var det som om benen började springa av sig själva och jag flög nästan fram, men den sista kilometern var ensam lika jobbig som de 10 första. Jag somnade som ett nyagat rumänskt barnhemsbarn efter en snabb dusch och lite livsnödvändig stretching.
Fascinerande det här med löpning, vid 7 kilometer var det som om benen började springa av sig själva och jag flög nästan fram, men den sista kilometern var ensam lika jobbig som de 10 första. Jag somnade som ett nyagat rumänskt barnhemsbarn efter en snabb dusch och lite livsnödvändig stretching.
När jag var inne på Preem-macken bredvid jobbet igår för att köpa snus visade det sig att de hade en deal för dagen och alla som köpte två dosor Ettan lös fick en förpackning kakor. Fast jag tror att han den där andra Björn som har macken hittade på det bara för att det var soligt ute och han kände sig lite uppspelt och snäll, men det påverkade inte min nöjdhet. Bondkakor alltså, det fick mig att tänka på att jag nog åt min första kaka redan när jag bara var en två-tre år och att...ja, jag åt min första kaka när jag var två-tre år. Det fick mig också att tänka på James Bond och Roger Moore och Sean Connorey. Fast inte så länge.
Nä, nu är det väl dags att hoppa i uniformen och åka och låsa upp brevbärarkontoret. Jag känner redan att löparkakorna i vaderna från gårdagen kommer att göra trapporna i Sickla Strand till en enda lång plåga, men vi brevbärare gillar ju att lida. Gjorde vi inte det hade vi jobbat med något annat, som sandsäckar på ett MMA-gym till exempel.