19:02:00
Den riktigt feta tisdagen.
Katten med det enorma överbettet och den krokiga svansen heter Jax efter Jax Teller i motorcykelgangsterdramat Sons of Anarchy. De har inga större likheter vid sidan av namnet förutom att Jax Lette är en bättre mördare och inte lika blödig som sin tvålfagra namne. Dessutom ser inte Jax Teller ut som ett exotiskt rovdjur om man tar en närbild på hans mage. Tror jag.
Jösses vad svårt det är att skriva när man lyssnar på Jedi Mind Tricks, särskilt om man lyssnar på låten Jedi Mind Tricks – Blood In Blood Out , man sitter och hoppar upp och ner okontrollerat vare sig man vill eller inte, som om man satt i en lowrider. Anyway.
På mitt sängbord har jag den heliga femeningheten. Som ni ser uppstår ett magiskt skimmer när man placerar Kräm för spruckna hälar, en bra bok, en gummisnodd från jobbet, en dosa snus med tillhörande begagnade prillor, samt små smulor av gårdagens förbjudna nattmacka av sorten rågkuse med prästost på samma ställe.
Vid fyra i natt kom Simon in till mig och Leia och klämde ner sig i vår säng. Han gör inte det så ofta längre, men alltid när han är sjuk, och problemet är att han är så jävla stor nu. Det känns som om Hulken eller Ingvar Oldsberg klämmer oss åt sidorna och glatt börjar snarka med armar och ben i alla väderstreck. Leia fick panik och gick och la sig på soffan, men jag som är en företagsam jävel lyckades baxa upp honom på ryggen som en säck finsk vårlök och kånka honom tillbaka till hans säng. Då hade Leia redan somnat i vardagsrummet och jag hade plötsligt 200 gånger 180 centimeter att disponera helt själv för min fortsatta skönhetssömn, men då var det för sent. Jag sprang i slow motion längs perongen jagandes sömntåget, men snubblade precis när jag skulle ta tag i handtaget på den sista dörren till den sista vagnen och föll på perongen medan tåget försvann i solnedgången. Eller soluppgången om man ska vara petig. Som tur är finns det alltid en bra bok i närheten om man är mig.
Vård av barn i dag då, Simon med liter feber och hosta och ganska ynklig ville att jag skulle hämta upp lite gosedjur från källaren. No way sa jag, jag kan göra ett nytt åt dig i stället! Möt Pelle Päron. Han består av: Två Evertonhalsdukar, en Hammarbyhalsduk, två örngott, en t-shirt och ett par mjukisbrallor. Simon var nöjd ganska länge med ersättaren, men några timmar senare hade jag i alla fall fallit offer för rådjursögon och tjat och hämtat upp 20 nallar. Som han inte ens sett åt sedan dess så klart. Ibland tror jag att allt bara är en maktdemonstration för att visa mig att jag inte ska tro att jag är någon.
Den lilla diktatorn. Nu har jag inte så ofta med barnbilder i bloggen längre eftersom jag inte får för Simon och för att det är ungefär lika roligt för andra att titta på bilder av mitt barn som det är för mig att titta på andras barn, men. Jag tror att det här är den första bilden jag lyckats ta på Simon på över fyra år när han inte gör en grimas eller ser helt galen ut. Jag övertalade honom om att den här bilden om någon verkligen var bloggmaterial.
Vår dag hemma i sjukstugan förflöt med hjälp av smoothies i ölsejdel och Mikael Persbarndt som Beorn. De har verkligen lyckats limma fast mycket hår i ansiktet på honom och det är inte utan att man tänker på Cornelis i den första apornas planetfilmen. Eller random träslöjdslärare de senaste fyrtio åren.
Jag hann även med en 6,2 kilometer lång löprunda, naturligtvis på min lunchrast eftersom jag ju jobbade åt Försäkringskassan idag och sedan ägnade jag en del av eftermiddagen åt att långkoka nötbog till en smått fantastisk köttgryta som även innehöll bacon, syltlök, färska champinioner och en hel del grädde.
Och apropå grädde var det ju fetisdagen idag. Leia och Simon tillverkade det här hushållets ranson och jag som normalt är lite traditionalist även om jag inte har något emot en wienersemla då och då, tackade gladeligen ja till ett par slevar vaniljkräm i min också.
Semlan avnjöts med mörkrostat kaffe och varm mjölk och nu är jag så mätt att jag funderar på att sticka ut och springa igen. Puss på er.