20:22:00
Den lilla, lilla ostskivan.
Närmast skinnflådd efter ett bad som var så varmt att svetten forsade nedför pannan sitter jag då här framför laptopen och hoppas att den typen av kroppslig överhettning kanske kan ersätta de kilometrar jag inte sprang i fredags, lördags, söndags, igår eller idag. I fredags och lördags hade jag så klart sprungit om jag inte blivit tvingad att gå på rockenrollkonsert och flyga till Bryssel för att äta musslor och dricka öl och i söndags hade jag tänkt springa på kvällen, men somnade eftersom jag varit på rockenrollkonsert och i Bryssel och ätit musslor och druckit öl. Igår när det verkligen var på tiden att ge sig ut hade det kommit flera kubikmillimeter snö under natten och kändes oroväckande halt ute. Dessutom tyckte jag att jag hade fått lite ont i ett knä och att jag hade en antydan till en sträckning i en bröstmuskel och att jag ätit för mycket mat och att...ja. Jag såg en film med Leia i stället.
Den hette "Bad Country" och både William Dafoe och Matt Dillon hade fantastiska utseenden med stora mustascher och fina swastikatatueringar.
Dessutom spelade det sina roller mycket bra i över en timme innan filmens manusförfattare fyllnade till och rafsade ihop ett rätt undermåligt slut. Filmen är nästan sevärd för det estetiska dock och jag ger den 12 astmaanfall av 19.
"Men idag då din lata jävel?!" hör jag att ni ropar in i era telefoner och datamaskiner. Ja, idag ja. Nu är det ju fasligt kallt och rätt halt ute idag också och jag har faktiskt jobbat i tio och en halv timme med endast tjugofem minuters lunch uppdelad på två sittningar så jag är lite mör ser ni. Dessutom blev jag alldeles för mätt även idag. Dock finns ju chansen kvar ännu, jag har druckit lite av ett mystiskt te som Leia hade hemma och som innehöll både koffein och sån där uppiggande guanorama eller vad det heter, så kanske spritter det till i kroppen senare.
Nu har jag dock bestämt mig för att det här är den stora dagen när jag ska skriva lite, eller åtminstone komma i gång och treva lite i de områdena. Jag vet att jag låter som en pundare som hela tiden lovar saker jag inte kan hålla, men nu då jag har löfte om att låna lite skrivstugor framöver känns det som att det är dags att sätta lite fart och försöka bruka allvar. Synd bara att det är Champions Leaguefotboll på tv om en halvtimme...
Annars har jag mest förfasats lite över insikten om att hela världen kommer att braka åt helvete inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag är ingen domedagsivrare eller konspirationsteoretiker, men med en makthungrig Putin och Krim på tapeten och en massa havererade gröna vårar i arabvärlden, talibanerna på väg att ta över Afghanistan igen, den ekonomiska maktförskjutningen mot Asien, galopperande inkomstklyftor mellan de riktigt fattiga och de riktigt rika, ett bubblande frihetstörstande Afrika och en i stort, rätt överbefolkad värld samtidigt som global uppvärmning på grund av miljöförstöring verkar sabba jorden allt fortare och att våra naturtillgångar faktiskt verkar kunna ta slut är det svårt att inte på riktigt börja inse att världen är i ständig förändring och att civilisationer reser sig och går under konstant över tid.
Och till råga på allt försvinner flygplan i tomma intet (även om just det bara är en bekräftelse på att tv-succén "Lost" faktiskt var en dokumentär baserad på en verklig händelse.) Jag avvaktar med att bygga skyddsrummet och fylla det med konserver dock, och sätter mitt hopp till att det på något sätt fortfarande finns en möjlig väg mot en vettig värld som Simon kan bo i när han blir stor.
Så, nu ska jag skriva något roligt i stället. Kanske något om en fiktiv karaktär, låt oss säga en brevbärare? Som dricker en massa öl och trampar i klaveret, halkar och glömmer saker hela tiden. Typ Charlie Chaplin. Det är alltid lättare när man kan använda fantasin och hitta på något om en helt orealistisk människa.