20:28:00
John Cleese hålfotsinläggs kompis.
Veckans sista judoträning är avklarad och nu blir resten av veckan en enda lång moowalk mot helgen eftersom mina plikter som far upphör idag. Eller kanske inte upphör helt och hållet, jag antas förmodligen älska mitt barn och säkert laga lite mat i morgon också, men det blir inget mer stressande hem från jobbet och runtflängande och sånt.
Det här är vår katt Jax, döpt efter Jax Teller i Sons of Anarchy. Han gillar att ta sig en tupplur då och då precis som alla katter (här tar han sin 84:e för dagen) och förutom det är han en ganska knepig typ. Han gillar inte att gosa, eller att bli upplyft. Det här draget har tyvärr både han och hans brorsa, även om Opie faktiskt kan ligga kvar i ens knä och spinna ett tag och man lyft upp honom handgripligen. Ingen av dem kommer dock självmant upphoppandes så som man är van vid att katter gör annars.
Till Jax försvar ska jag dock säga att han trots sin avoghet mot mänskligheten ändå har ett gäng sociala drag som förmodligen kommer av att han tror att han är en människa (min egen teori). Han vill alltid vara i samma rum som oss andra i familjen, gärna mitt på golvet där han har uppsikt över alla. Och när det är läggdags väntar han tåligt tills även far i huset (jag om någon nu trodde något annat) lägger mig tillrätta i sängen. DÅ kommer han upphoppande och lägger sig vid mina fötter och låter sig bli kliad under hakan, spinner och är nöjd.
Så, den här inledningen var den första delen i en serie porträtt av bloggarens familj. I morgon kommer vi att prata lite om Torben, den enögda kardinaltetran som skickligt lurade döden när jag av misstag råkade koka hans friska kompis Rimbuktor i hans ställe under min mordiver i barmhärtighetens förklädnad. Och precis som Irans Ayatalollor är jag inte sämre än att jag kan häva en dödsdom efter att ha bevitnat ett Allahs mirakel.
Jag har förstått att ni alla länge letat efter den JÄTTESTORA pennan. Efter att vi på Posten i Nacka lagt ner all annan verksamhet under ett par timmar idag under förmiddagen för att leta rätt på denna artefakt en gång för alla återfanns den i en arbetskamrats skåp. Arbetskamraten (vi kan kalla honom Richa...rsh, en fiskeintresserad yngling i sina bästa år) hade finurligt sytt in pennan på insidan av ena byxbenet för att ge sken av...att ha en väldigt stor penna tillgänglig om någon sval dam frågade. Men det som sys in i byxben kommer fram i lymfexem som vi brukar säga på bloggen och ingen lögn är för liten för att en dag spricka.
Dagens i övrigt bästa postrelaterade fniss fick jag själv när jag lyckades lura i en arbetskamrat att tidigare nämnda fiskare brukade häkta på levande dansmöss på kroken till sina spön när han skulle ut och fånga de riktigt stora fiskarna och lögnen svaldes med hull och hår och en hel del förfäran. Jag nämner inte Lottas namn här eftersom hon gärna vill vara anonym. Ska det skojas till någonting, då ska det banne mig vara den 2:a april som jag alltid brukar säga.
Idag var det dags igen för tömning av kroppens blodöverskott och jag säger det igen trots att jag sagt det förut: Ge blod för fan! Det gör inte ont även om nålen är stor som ett stolsben (eller en del pennor), det går fort och man får en massa snacks både innan, under och efter. Idag unnade jag mig tre Smakisar (två apelsin och en svart vinbär), en wasaknäcke med tomat- och basilikasmak, samt en påse ekologiska cashewnötter. Dessutom kan man få en nyckelring eller en kaffekopp eller något annat skräp om man vill, men jag tog ett gåvokort till Gränslösa Läkare i stället. Det är lite som att vara katolik och kliva ut ur biktstolen och få syndernas förlåtelse trots att man senaste veckan idkat så mycket självbefläckelse att handflatan är alldeles hårig. Det känns bra helt enkelt. Många har ju felaktigt fått för sig att man lämnar blod för att det kan rädda livet på folk som varit med om olyckor eller opererats, men den egentliga anledningen är så klart helt egoistisk: att det känns så bra att vara bra.
Ser ni hur bra jag tar kurvan ner till Sickla Strand? Visst gör ni det, men ni kan inte låta bli att undra hur i hela Småland jag gjorde för att ta en bild på mig själv i en framförvarande bil? Jag kan avslöja att det gjorde jag inte. Verkligheten var den att en Chilensk trebarnsmor från Orminge, vi kan kalla henne Gloria, är tydligen helt besatt av brevbärare och får hon väl syn på en åker hon efter till världens ände om det blir nödvändigt. Förmodligen har hon letat upp mina personuppgifter hos Trafikverket för att sedan kunna sms:a mig en bild på mig själv. Lite läbbigt är det, även om man så klart blir ganska smickrad också.
Eftersom ni tycker att det är så kul att höra historier jag varit med om i tjänsten (jag klandrar er inte på något sätt) känner jag att jag nog får riva av en till, men det blir den sista. Idag när jag kom fram till en tomt där postlådan saknats ett par dagar kom ägaren till huset ut och påpekade att lådan stod en bit in på garageuppfarten tillfälligt eftersom hans polska kompisar skulle snygga till hans garageuppfart. Hade jag kanske inte sett den undrade han eftersom han inte fått någon post på hela veckan? Nej, tyvärr svarade jag och ljög som en rysk president när han får frågan om han tänkt ockupera fler grannländer eller om det räcker så här?
Naturligtvis hade jag sett lådan eftersom vi brevbärare har ett sjunde öga för sånt där, men står inte lådan så att jag når den från bilen blir det lite fördröjning i postflödet tills lådan står på sin rätta plats igen, så enkelt är det). Och nu kommer vi till det värsta. Mannen, vi kan kalla honom gubben, säjer: Det var inte du som körde här i fredags va? Nä just det, då var det en yngre herre och han hoppade så flinkt ur bilen och GICK upp till lådan. Yngre herre!?
Jag är väl för bövelen också en yngre herre? Okej, han som vikarierade för mig i fredags, vi kan kalla honom Erik, är kanske en 18-19 år yngre än mig rent biologiskt, men jag har alltid hävdat att jag är ett barn fångad i ett attraktivt vuxenskal. Pffft, "Yngre herre"? Skulle inte tro att det blir någon mer post den här veckan gubbe.
Avslutningsvis vill jag passa på att tacka för alla värmande ord om berättelsen "Kobben" i gårdagens blogg som jag fått på Facebook idag. Jag älskar kritik när den kommer i sin sanna form och bara innehåller beröm. Det är ju just odelat positiva omdömen som får människor att bli bättre på det de gör och utvecklas vidare. Thänx!
Men nu är det slut på det roliga, nu är det hög tid att dra fram spisen och se om något trillat ner där bakom det senaste åren. Jag tar på mig gummihandskar.