Björns

2014-04-25
17:14:58

Jitterbuggfestival i Tuscon.

 
Vilken fantastiskt vacker morgon, kallt så att frosten nöp gräset, men ack så vackert som sagt. Man kan nästan tro att jag är i skärgården igen, men även Långsjön vid Saltsjö-Duvnäs kan hänföra med hjälp av lite dimma och morgonsol.
 
Jag har till min stora glädje åter kommit igång med regelbundet löpande och ligger nu på varannan dag igen sedan två veckor tillbaka och i morse passade jag på att gå upp lite tidigare och springa till jobbet. Jag kan inte annat än att bli imponerad av min viljestyrka och önskar att jag kunde applicera den på fler områden.
Med svetten rinnande i omklädningsrummet och tid för dusch och frukost innan kollegorna anländer. När jag arbetat klart kunde jag dessutom cykla 8,6 kilometer hem eftersom jag hade min cykel stående på jobbet.
 
Så, nu kan vi prata om resten. Jag är fortfarande inte i den bästa mentala form, men mitt människoförakt har avtagit lite. Inte så att jag vill interagera mer än nödvändigt med folk och återinstallera Facebook och Instagram, jag är gärna hemma själv med bara Leia och Simon så mycket det är möjligt, men det är bättre. Idag var jag fanimej rätt glad på jobbet till och med och hade inte hörlurar med musik i öronen hela tiden. Ett framsteg som den ungerska grönsakshandlaren skulle ha sagt.
 
Jag vore ju inte jag om jag inte hade tänkt på en sak. Känner ni någon som aldrig kan säga tack? Det är ganska fascinerande med sådana människor, de behöver inte nödvändigtvis vara sura eller bittra, men oavsett vad man än gör för den personen kommer aldrig det enkla och lätt uttalade ordet tack. Jag har ett litet experiment på jobbet där jag vet att en kollega som jobbar mycket övertid är missnöjd med sin situation, så varje morgon gör jag små saker som sparar lite tid åt hen. Idag hjälpte jag även till att kamma upp post åt hen, som på intet sätt verkade missnöjd, men det där lilla lilla ordet kommer aldrig, som om det fastnat någonstans på vägen. Fascinerande sa Bull.
 
Det får mig osökt att tänka på en annan sak angående tacksamhet i trafiken. Med risk för att få JO och Feministiskt Initiativ på mig måste jag ändå säga det här. Så gott som dagligen i mitt yrkesbilförande lämnar jag företräde för andra bilister när det inte finns någon tydlig regel för vem som har rätten på sin sida och jag har fortfarande än idag inte fått "tacknicken" eller "tackvinken" av en enda kvinna någonsin. Män i hantverkarbilar och i andra bilar vinkar ofta eller lyfter en ödmjuk hand, även om äldre män i dyrare bilar så klart sällan visar uppskattning. Det kanske beror på att kvinnor är mer fokuserade på sin bilkörning än män, vad vet jag, men det är lite märkligt.
 
Jag hade egentligen också tänkt skriva en lång tankekedja om svensk reggae här eftersom jag lyssnat mycket på det idag, men jag nöjer mig med att lyfta på hatten för alla dem som förgyllt min fredag:
 
Svenska Akademien 
General Knas
Storsien
Junior Eric
Kultiration
Kapten Röd
Syster Sol
Roffe Ruff
Serengeti
I-King
 
En enkel text om solidaritet, kärlek, brusten kärlek, näthat, den lilla människan och storföretagens och storpolitikens förtryck till soundet av baktakt och en tung basgång räcker långt. 
 
Nu nu tar vi helg.
Kommentarer:
2014-04-26 @ 10:57:51
#1: Rita

Plötsligt märkte jag att något saknades på fejjan. Det var ju Björn Lette! Men här är du ju :)

Svar: Exakt, det är här jag är. Ibland.
Björn

2014-04-28 @ 22:00:47
#2: Rita

Nu är du på fejjan åxå...med visst människoförakt men det är ok - ordningen är återställd :)

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: