20:22:00
Fudoshin.
Här ligger han som en klubbad säl, er favorit i bloggvegetationen, ert fyrtorn i internetsvamlet och försöker efter bästa förmåga digestera en fullkomligt briljant kycklingmåltid signerad min enda bra hälft och blivande fru.
Det känns skönt att arbetsveckan äntligen är över, de fyra dagarna som vårdare för mitt eget febriga barn, krönt med en hel dags brevbäring skulle suga musten ur vem som helst.
Efter jobbet hämtade jag hem den här efterlängtade belöningen för Simons judoguld för några helger sedan. Man anar att överbliven tid efter all judo i helgen kommer att läggas på det.
För det blir en hel del judo. Simon ska ju dubbla i helgen och köra både en tävling i Solna i morgon och en i Täby på söndag och den här veckans feberattack kom lite olägligt, men som tur var fanns det en liten räddningsplanka på träningsfronten. Ett gäng finska judokas från klubben Fudoshin som ska tävla i Södra Open i morgon körde en öppen träning ihop med inbjudna Stockholmsklubbar och när jag frågade Simon om han ville vara med på det svarade han bara glatt "okej!" Precis som vanligt. För honom är det hur naturligt som helst att testa nya saker och att träffa nya människor och det är tur att han inte känner till sin fars värdelösa egenskaper på det området. Jag hade aldrig velat göra det i hans ålder eftersom jag var alldeles för blyg, men tack och lov är han redan en bättre människa än mig på många sätt. Okomplicerad och cool.
Det var dessutom en väldigt tuff träning med högt tempo och massor av nya tekniker och jag skulle gissa på att han lärde sig lika mycket på en timme och en kvart i kväll som han skulle gjort på fyra vanliga träningar i sin egen grupp. Träningen hölls av en kille jag tränade ihop med en gång i tiden, så efter träningen gjorde jag något för mig helt osannolikt - jag tog spontant och helt frivilligt kontakt.
- Hej, jag heter Björn Lette, jag tror inte att du känner igen mig eftersom vi inte setts på ungefär 30 år.
Thomas som han heter såg ut som en fågelholk. Då grep i stället hjälptränaren in i handlingen, han jag trodde var finne (eftersom han översatte hela träningen till finska hela tiden)
- Ja men tjeeena, kul att se dig!
Nu såg jag ut som en fågelholk i stället, men Thomas började vakna till.
- Just det, du körde i 32-kilosklassen!
-You bet, den stadiga pjäsen var ingen mindre än jag själv.
- Och han hjälptränaren och jag var tydligen gamla klubbkompisar också en gång i tiden visade det sig.
När vi känt igen varandra en stund tog vi farväl, men kanske ses vi på tävlingen i morgon igen.
Efter avslutad träning fick alla deltagare finskt godis och ett klubbmärke i tyg från de finska gästerna och sedan åkte vi hem.
Lite tråkigt att det är så få andra från Simons klubb som vill tävla eller åka på sådana här extragrejer, men å andra sidan är det ju fredagskväll och det kommer nog an på trötta och slutkörda föräldrar också. Nu spelar Leia och Simon xbox för fullt och själv ska jag nog unna mig ett glas öl medan jag fortsätter att skriva på berättelsen med arbetsnamnet "Brevbärarmannen" (jag vet, den kan inte heta så sen). Jag tror på allvar att om jag är tålmodig som fan kan det här räcka till en hel, eller åtminstone halv roman. Det finns mycket man kan fantisera ihop om Posten som företag och de som jobbar där och en hel del man inte ens behöver hitta på dessutom. Dock måste jag nog kolla med mina jurister hur mycket jag måste förvränga namn och egenskaper på folk för att inte bli stämd i ett senare skede. Hej.