Björns

När Bellman insåg att det var måndag och att han faktiskt inte längre hade något jobb att gå till var han halvvägs mellan sovrummet och badrummet och stannade till mitt i steget. Han kliade sig utan att direkt tänka på det i sitt ganska fjuniga hakskägg. Det hade alltså redan gått tre månader sedan han sa upp sig från jobbet som vårdare på demensboendet Storträsk? Någonstans här hade ju planen varit att ha klart med ett nytt jobb, ett jobb inom vad som helst, ett jobb som vad som helst, men gärna med mycket mindre tjat och mindre kontakt med människor. Mindre av att verkligen bry sig om någon. Vårdyrket gör ju gärna så med de som jobbar där, suger musten ur dem helt med tjat, tunga lyft och otillräckligt med tid för det som borde och behöver göras, så att man till slut inte orkar vara trevlig, glad och social längre när man väl stämplat ut och gått hem till resten av det man kallar för liv. Bellman, som så klart inte hette Bellman på riktigt, men kallades så av nästan alla sedan han en gång för länge sedan blivit sedd med en biografi om den stora skalden på väg hem från biblioteket i Orminge, fullt och fast övertygad om att det var en bok med roliga historier, hade helt enkelt i ett infall gått in till sin chef och bara sagt upp sig på stående fot. Det var efter ett synnerligen tungt och underbemannat helgpass fyllt med snurriga gamla damer som ätit blomjord och ännu snurrigare och argsinta gamla herrar som kastat tallrikar och försökt rymma över staketet i trädgården. Bellmans tanke var att om han inte sa upp sig nu skulle han bli kvar på den här cirkusen i återstoden av sitt liv och vad gällde det här med försörjning skulle det säkert lösa sig. Vi får komma ihåg att när den här historien tar sin början löste sig saker på ett helt annat vis än de kanske gör idag och särskilt det där med jobb. I alla fall om man inte var kräsen och det hade Bellman aldrig varit varken gällande jobb, kläder, mat eller kvinnor.

 

 

Efter att ha klarat av de mest akuta toalettbestyren gick Bellman ut i köket och satte på kaffe. Han kunde precis skaka ur så många korn ur den fåniga rosa plåtburken som hade ordet ”Kaffe” skrivet på sig med snirkliga ljusblå bokstäver och som han fått i inflyttningspresent av en släkting att det räckte till en kopp, även om han fick skölja ur och återanvända det gamla kaffefiltret som satt kvar i bryggaren. Medan kaffedoften spred sig i hans lilla kök på det där hemtrevliga sättet som kaffedoft alltid sprider sig i kök gick han ut i hallen och började leta efter tidningar som kunde ha jobbannonser. Nu gällde det att ha lite tur tänkte Bellman, det var ju inte direkt så att han var ute i god tid.

 

 

Men varför i hela friden sitter Bellman och letar efter jobb i en lokaltidning kanske ni undrar nu? Har han ingen dator? Naturligtvis hade Bellman en dator, men den var både stor, tjock, tung och långsam och fungerade i huvudsak som speldator efter att Bellman hade ringt upp en utvald server med telefonmodemet för att sedan springa runt och bli skjuten i småbitar av andra spelare med bättre internetuppkopplingar i spelet Unreal Tournament. Jag tror säkert att det var möjligt att hitta jobbannonser på internet redan då, men det var för de flesta människor inte den första vägen man tänkte på när man skulle leta jobb och det var definitivt inte så Bellman tänkte.

 

 

Nåväl, tillbaka i köket där Bellman nu sitter med en kopp kaffe och en cigarett och letar bland jobben som ekonomichef på kommunen och diverse telefonförsäljarjobb efter någonting som passar in på hans egen profil; måttlig kontakt med människor och inte alltför stora krav på utbildning och erfarenhet. Bellman var inte helt tappad bakom en vagn och hade faktiskt läst på universitetet en sväng, men de fem poängen teoretisk filosofi han faktiskt hade papper på var knappast meriterande till någon nu ledig tjänst inom vad som helst i Stockholmsområdet, eller ännu hellre, i den lilla förorten Orminge. Eller var det verkligen att föredra? Efter att de senaste åtta åren jobbat fem hundra meter från sin bostad och i samma förort där han var född och uppvuxen var det kanske dags att pröva sina vingar lite längre hemifrån nu när ödet och det plötsliga infallet av handlingskraft gjort att han kunde styra sitt eget öde lite grann? Snart trettio år fyllda var han ju redan nu och något framgångsrikt recept på att hitta någon att leva med och kanske så småningom bilda familj med verkade det inte vara att bara vistas i den lilla inavelspölen där han levt och verkat så här långt. Då såg han plötsligt en liten annons längst upp i det vänstra hörnet på Nacka Värmdö Posten:

 

 

Posten Meddelande AB Söker brevbärare till sina kontor i Nacka och Saltsjöbaden. God fysik, noggrannhet, men inga övriga krav på utbildning och erfarenhet. Körkort meriterande.

 

 

God fysik tänkte Bellman och klämde lite på sin inte allt för fasta buk, nåja han brukade åtminstone springa lite då och då när det dåliga samvetet blev som värst och så rysligt dålig var hans fysik knappast. Väl? Längst ned i annonsen stod ett telefonnummer till en Erik Fredriksson. Ja det var ju det här med att ringa och prata med okända människor också suckade Bellman. Det var långt ifrån Bellmans specialområde, men å andra sidan inget några folköl inte brukade kunna råda bot på. Bellman drack upp kaffet, rev ut den lilla annonsen och la den bredvid askkoppen på vardagsrumsbordet och tog på sig ett par jeans som såg ut som om de skulle behöva gå ett par varv i tvättmaskinen, men det fick vänta. Nu skulle det sökas jobb och till det behövdes ett sexpack av vad som nu var på extrapris nere på Konsum den här veckan. Bellman var inte den som drack alkohol i tid och otid, eller jo, det kanske han gjorde, men på den här tiden var det mest folköl. Billigt och ganska lagom vad gällde alkoholhalten, mer som en snuttefilt eller en kompis under de ensamma kvällarna framför datorn än någonting annat.

 

 

Det var en fin sensommardag ute, redan lite kallare, men fortfarande soligt och behagligt när augusti gjorde sista rycket och Bellman gick över den välbekanta gården på Skarpövägen med alla sina gräsplättar, betonggrillar, lekstugor och gungställningar. Han stannade till vid tvättstugan och letade upp en ledig plats med dag och klockslag att boka med metallcylindern som hade hans lägenhetsnummer. Redan i kväll klockan 19.00, jo jag tackar tänkte Bellman, det är till att ha lite flyt idag. Nere vid Konsumbutiken var ruljangsen igång, men så här på förmiddagen var det mest pensionärer och arbetslösa som strosade omkring mellan hyllorna. Arbetslös tänkte Bellman, det är ju faktiskt vad jag är, men det ska det bli ändring på hummade han tyst för sig själv och greppade ett sexpack av något Österrikiskt märke som knappt gick att uttala namnet på, Gesprächensfül eller något sådant, men 39 spänn i stället för 49, då är det inget att dividera om konstaterade Bellman och gick bort till kassan och betalade med vad som tyvärr verkade vara den sista ensamma hundralappen.

 

 

Bellman hade tagit paus på hemvägen för att börja söka mod i ölburken inför dagens viktiga jobbsamtal på en parkbänk bakom det enorma plåtschabrak som fortfarande kallades Boo Sjukhus trots att där numera endast fanns folktandvård och en vanlig liten vårdcentral och kommen ungefär halvvägs ned i burken fick han syn på en solbränd brevbärare med stort skägg som spänstigt cyklade förbi på sin gula cykel med tomma blå sidoväskor. Bellman tittade på klockan som inte var mycket efter lunch och funderade om det kunde vara så jävligt att brevbärarna var klara redan så här dags? Undrar när man måste börja då, mitt i natten kanske? Men det såg onekligen rätt behagligt ut att cykla runt på en stor gul monarkcykel i solskenet dagarna i ända och Bellman kände allt mer att han var inne på rätt spår. I morgon kan det där vara jag tänkte Bellman och drack upp resten av ölburken och började gå hemåt mot telefonen.

 

 

För det var så det fungerade på den här tiden, telefonen hade man hemma och den satt fast i ett vägguttag med en sladd. Var det någon som hade en mobiltelefon var han hantverkare eller börsmäklare och de telefonerna var stora som mikrovågsugnar och krävde en liten dragkärra eller en enorm armstyrka och inte så lite tålamod att baxa med sig. Väl hemma i den lilla lägenheten satt Bellman en bra stund med tidningsurklippet i handen och drack upp återstoden av sexpacket innan han till slut fattade mod, harklade sig och ringde upp Erik Fredriksson.

 

 

Fredriksson hade låtit väldigt myndig när han metodiskt hört sig för om Bellmans tidigare yrkesliv och varför han nu kände sig manad att söka tjänst inom den del av staten som förmedlade det skrivna brevet till alla Sveriges hushåll varje dag. Bellman hade svarat korrekt och med vad som kändes som stor tydlighet i talet och ett ganska så brinnande intresse och de kom överens om att Bellman redan nästa dag skulle komma ut till brevbärarkontoret i Saltsjöbaden och presentera sig närmare och ta med tjänstgöringsintyg från tidigare arbetsgivare, samt avgångsbetyg från gymnasiet. Vad de nu skulle med hans elva år gamla gymnasiebetyg tänkte Bellman, men om det nu var så det gick till och om Erik Fredriksson kunde utläsa något av intresse från medelbetygen i samtliga ämnen vid Nacka Gymnasium fick det väl vara så.

 

 

Nästa dag satt Bellman på Saltsjöbanan, den gamla antika tåglinjen som förde icke bilburna arbetare till och från Saltsjöbaden och Fisksätra. Fast det var nära fågelvägen tog resan nästan en timme eftersom han först var tvungen att åka ända till Slussen och sedan snett tillbaka i geografin med tåget då det var krångligt att ta sig med buss till de stationer som låg närmare Saltsjöbaden på vägen. Han hade nytvättade jeans och en stickad tröja på sig och undrade om han kanske rent av borde tagit på sig en skjorta? Den frågan var egentligen av akademiskt intresse eftersom han inte ägde några skjortor, men han märkte att han började bli lite nervös nu. Han hade bara varit på fyra anställningsintervjuer tidigare i livet, på de två första, till olika sommarjobb som städare, hade hans kompisar i de olika fallen fört bådas talan och de hade han fått. De två senaste inom vården hade han klarat själv, men då hade det inte heller varit mycket till intervjuer. Snarare hade det bara handlat om att kliva in och be att få prata med personalchefen för att där fråga om det möjligen fanns något jobb och sedan hade det bara varit att börja dagen därpå. Men nu, en riktig intervju på ett statligt verk! Eller var det ens ett verk längre? Han borde nog ha läst på lite innan, men det fanns inte längre någon tid för det, så nu gällde det bara att göra ett bra intryck och verka intresserad. Bellman var om inte annat intresserad av att få lön igen.

 

 

Brevbärarkontoret låg i en liten byggnad precis bredvid tåghållplatsen Tippen, som också var namnet på centrumet som låg där bredvid och Bellman tog några raska kliv uppför metalltrappan till en stor lastkaj och ringde på dörrklockan. En kort kvinnlig brevbärare öppnade och släppte in honom och gick och hämtade Erik Fredriksson som omgående bad honom följa med in på hans kontor. De pratade om ungefär samma saker som de hade pratat om på telefon dagen innan och sedan gick de ett varv runt i lokalen och hälsade på de brevbärare som stod och sorterade post vid olika stationer. De var långa, korta, smala, tjocka, med och utan glasögon, med och utan hår, eritreaner, sudaneser, turkar, svenskar, ja en helt vanlig blandning människor av alla sorter på en svensk arbetsplats helt enkelt. Och därtill väldigt fokuserade på sitt jobb tyckte Bellman. De allra flesta cyklade i sitt dagliga arbete fick han veta, men det fanns också två bilar som körde de distrikt som låg längst bort från kontoret och det var verkligen ett plus att Bellman faktiskt hade körkort. Bellman skruvade lite på sig och erkände att han förvisso hade körkort (men han hade inte kört oftare än att han fortfarande alltid körde fel när han skulle från Storträsk till IKEA i Skärholmen, vilket han så klart inte berättade) men nog helst cyklade om det blev aktuellt med jobb. Jodå vi tvingar ingen att köra bil här som inte vill, sa Erik och Bellman som inte hade en aning om att det bara var några veckor kvar tills han skulle irra runt i en postbil ute på Älgö i mörkret och leta efter vägskyltar och adresslappar på soptunnor som kunde berätta vilka gata han befann sig på medan familjerna i husen omkring satt åt middag eller rent av nattade sina barn, nickade nöjt.

 

 

Någon fast anställning kunde det inte bli tal om så här på direkten och lönen var ett par tusenlappar under vad han haft i månadslön på Storträsk, men han var välkommen att komma tillbaka dagen därpå och börja öva upp sig som brevbärare om han ville. Bellman och Erik tog i hand och ta mig tusan, det var verkligen inte svårt att få ett jobb ens som statstjänsteman tänkte Bellman. Långt efteråt berättade Erik att han inte hade trott sina ögon och öron när en fullt frisk och dessutom läskunnig och för allt vad det verkade normalbegåvad man i sina bästa år hade ringt upp och faktiskt ville bli brevbärare. Det hade inte hört till vanligheterna på den tiden då det normala var att de yngre anställda stegade in till chefen ungefär en gång i månaden när arbetsbelastningen var som störst och krävde löneförhöjning om de inte skulle gå hem. Bellman som ännu inte visste någonting om hur världen på ett brevbärarkontor såg ut satt nu i stället nöjd på tåget hem med en utkvitterad blå skjorta och ett par mörkare blå byxor med reflex nedtill och dagdrömde om morgondagen när han skulle ta sina första steg som brevbärare bland lägenhetsdörrarna i Fisksätra under överinseende av en äldre herre vid namn Lars, men som kallades Larsen. Tillbaka i arbetslivet efter en dag som arbetslös tänkte Bellman och sannerligen, var inte livet enkelt nog ibland.