Björns

2014-04-19
08:22:00

Anteckningsboken och en penna.

 
Eftersom jag inte orkar blogga längre just nu som det verkar, langar jag upp en slags berättelse jag skrivit om och om igen en massa gånger och som jag först skrev ner början till för ungefär ett år sedan. Så att ni som fortfarande tittar in här ibland får något litet att läsa.
 
Anteckningsboken och en penna.
 

Jag tog bara med mig anteckningsboken och en penna eftersom jag redan hade läst för mycket, jag visste helt säkert att jag hade läst för mycket för det var omöjligt för mig att skriva längre. Jag ville bara läsa vad andra hade skrivit, alla författarna jag älskade, tidningarna och bloggarna som drog i mig och kom i vägen för det skrivande som fanns någonstans inom mig, kokande, bubblande. Jag bestämde mig just den morgonen för att jag måste låta böckerna vara en tid framöver eftersom de nu tagit över mitt liv fullständigt.

 

Jag tog inte heller med mig musiken och hörlurarna eftersom också musiken är full av andras ord. I den musik jag lyssnar på är det mest ensamma män med sin klagan, sin sorg och sina känslor, män som är som jag med alkohol och det stilla, men outhärdliga vrålet i kroppen, män som är egoister men vill att världen skall bestå av solidaritet och medmänsklighet, ensamma män som behöver hela världen som statister i filmen om dem själva, ensamma män som behöver de förstående och moderliga kvinnorna, ömsom att beskåda för sin skönhet på en piedestal, ömsom som ett knä att söka tröst och vila i, män som behöver spriten för att våga prata, tänka, orka vara, män som behöver uppmärksamhet och att vara i centrum, män som vill visa upp sitt känsliga inre, det enda känsliga inre som finns, män som lurar sig själv i tron att de lurar andra, män som är precis som jag.

 

Så jag lämnade helt enkelt musiken och böckerna och satte mig i bilen, drog ett djupt andetag, vred om nyckeln och åkte iväg. Jag hade nog bara tänkt åka en kort sväng ut mot havet, jag kände mig tvungen att se havet just då, så som jag trodde att alla ensamma män ser havet. Min bild av ensamma män och min lite fåniga självbild. Samma bild.

 

Jag körde genom tunneln som leder ut ur staden och velade ett ögonblick om jag skulle söderut, norrut, sedan söderut igen, men fick en ingivelse och bytte fil i sista stund och körde norrut på Essingeleden. De långsamt ringlande köerna, inte som på film där man gasar på i full fart rakt ut i frihet och ingenting, i stället sakta mellan långtradare, sakta, sakta och jag visste inte riktigt vart jag skulle, bara bort mot havet. Men sen såg jag skyltarna mot Enköping som jag kände igen, E18 förbi Rissne, Rinkeby, Tensta och jag slog inte på radion eftersom jag inte ville störas av ord, jag ville bara ha den här monologen i huvudet, ett samtal med mig själv, tyst, inombords, ett privat samtal som jag sedan kunde berätta om för dig, för er, för att ni och jag skulle förstå att också jag finns. Göra mitt privata offentligt, som ensamma män gör när de inte vill vara ensamma längre.

 

Solen var varm och stark genom bilrutan, himmeln var klarblå och jag fortsatte prata med mig själv inuti huvudet och blev rädd att jag skulle glömma orden, det pågående samtalet. Ibland känns det som om mitt livs historia är skrivet i en sorts bläck som bleknar och försvinner allt fortare, nästan innan jag hunnit uppleva den ibland.

 

Jag svängde av mot Barkarby och stannade vid en parkeringsplats med pennan och anteckningsblocket, skrev de orden som nu står här ovan, skrev tills jag fick kramp i fingrarna, men fortsatte ändå att skriva för att bli klar, för att inte missa eller glömma något.

 

Trafiken uppe på den stora vägen hade glesnat en aning nu och jag fick en idé, formade en tanke, visste med ens vart jag skulle. Jag ville sätta mig vid strandkanten där jag tillbringat somrarna i barndomen, sitta där och minnas, skriva ner känslan av minnena innan de bleknade bort. Tjugo års förträngning, tankar tyngda av annat, distraktioner. Minnen. Men allt kändes lättare nu när jag visste att böckerna, musiken och flaskorna skulle vila och jag trodde nog att jag visste vad som skulle komma i stället. Orden, monologerna, tankarna, kanske också detaljerna i minnena? Samtidigt en oro. Ville jag ha de minnena? Behövde jag detaljerna? Det skulle komma att kosta någonting, osäkert vad, men jag behövde minnas, det var jag säker på. Priset fick vara vilket som helst.

 

Jag kan om jag stålsätter mig låta bli distraktionerna och uppslukas av mig själv tills jag blir outhärdlig, som nu, men jag vet också att jag måste göra detta som plötsligt känns som min chans till överlevnad, dessa rader, och fingrarna värkte, pennan hade spruckit i sitt fäste, jag bromsade mitt skrivande. Tittade ut över parkeringen och hörde dieselmotorer, såg upp mot vårhimmeln, blå, varm, majestätiskt. Jag vred om nyckeln ännu en gång och gav mig ut på vägen igen, på väg norrut, uppspelt, rädd och undrade om jag skulle kunna tyda de här kråkorna i anteckningsboken, de här kråkorna jag skriver rent nu, de faktiskt läsbara. Kanske, förhoppningsvis. Jag trodde det var viktigt och jag körde igen, mot livet, en del av döden, en del av livet.

 

Kallhäll, Rotebro, Kungsängen, alla ortsnamnen betydde något för mig även om jag aldrig varit där. Jag fick en ingivelse när jag såg vattnet vid Upplands Bro, svängde av tvärt, valde vägen som inte gick mot centrum, det sättet vi ensamma män väljer vägar, Rådjursvägen sedan Rankhusvägen. Grusvägen. Behövde hitta vattnets början, strandkanten. Behövde kissa. Det visade sig vara en återvändsgränd, ett enskilt område som det heter när någon vill vara i fred och just det här infallet rann ut i sanden så jag letade mig tillbaka mot E18 igen, men hittade inte påfarten, tvingades köra genom centrum i alla fall och kom till Kungsängens brygga - och jag fann havet.

 

Jag klev ut och njöt av vatten, fågelsång, sjöfåglars skrän, fyllde lungorna med havsluft, blundade. Grävmaskinen som fyllde på sand nedanför gungorna försökte överrösta fåglarna och störde idyllen lite, eller kanske ganska mycket om jag ska vara ärlig, men det hörde ändå till på något sätt. Nu tvekade jag om jag verkligen skulle hinna till Silvköparen, den glittrande sjön utanför Sala. Tvekade, satt i bilen med dörren öppen, skrev ner fler ord, de här orden, andades, lugnade mig, slutade tveka, bröstade upp mig.

 

Med en blandning av lust, nyfikenhet och tvång bröt jag upp ännu en gång och var snart ute på motorvägen igen med dånet från den trötta gamla bilens motor i hela kupén, dånet från mina egna tankar i huvudet, lite över hastighetsgränsen och kryssande som en rysk missil mellan de andra färglösa, formlösa bilarna, statisternas bilar.

 

När jag plötsligt blev hungrig stannade jag för lunch i Enköping, beställde dagens rätt, mustig köttgryta enligt menyn utanför, mindre mustig i verkligheten på det kantstötta fatet, sedan kaffe och kaka. Den skelögda servitrisens långsamma steg mellan köket och borden, den gamla mannen, stamkunden som först fick den mat jag beställde när jag fick hans, ögon stirrande på mig från alla håll, jag – utbölingen, och sedan skyndsamt tillbaka till bilen, värmen och den lite tryggare ensamheten.

 

Jag hittade ett antikvariat innan jag hunnit ut ur Sveriges närmaste stad, gick in genom dörren och hoppade nästan till av den lilla mässingsklockan i dörren som anmälde mitt besök, mässingsklockan som finns i alla äldre butiker och affärer, du vet hur den låter. En antik kassaapparat, tidningar, böcker, dofter av svunnen tid, doften av tystnad, damm. Nästan helt tyst, bara radions P1, lågt på i bakgrunden, kvinnan som är ett med tystnaden bakom kassaapparaten och jag köpte böcker från 40-talet eftersom jag älskar papper och doften av papper som blivit gammalt och för att orden lever på papper och för att framtiden är full av skärmar och iPads och tv-program och jag vill streta emot så länge det över huvud taget är möjligt, bakåtsträvare, teknikfientlig. Dinosaurie, nu med en kasse full av gamla böcker.

 

Väg 70 mot Sala och det blev glesare mellan husen, mer åkermark och skog och plötsligt såg jag den, serveringen vi stannade vid när jag var barn och jag och min bror delade en sockerdricka och åt en tigerkaka, jag blev uppspelt, bromsade in, men såg snart att det bara var skylten kvar. Fönstren var fördragna, färgen hade flagnat, det var igenbommat sedan länge, öde, tomt. Det blir alltid igenbommat om man låter tiden gå tillräckligt länge.

 

Åkrar bredde ut sig och på himmeln ovanför brukade min far peka ut rovfåglar för oss och för första gången på trettio år kände jag saknad efter det som varit; min farmor, Knallasbenning, Lillsjön, radiokaka, gräddsås och kyckling på en gammal farmors vis med riktigt smör. Barndomens somrar med nyklippt gräs som kliar när man rullat sig i det barbröstad, hemgjord hallonsaft, korna i hagen bakom det stora vitmålade trähuset, klockstapeln, den uppstoppade fladdermusen, farfars silversmedja, sönderlästa Kalle Anka-tidningar, att tidvis vara uttråkad där tiden nästan står stilla, rostat bröd med marmelad på en blå bricka av trä till frukost, det knarrande golvet på övervåningen.

 

Jag stannade igen för sista gången, jag var tvungen att vända bilen hemåt, mitt barn måste hämtas i skolan nu, vardagslivet kom i kapp. Men jag var gladare nu, sorgsnare nu, kände mer nu, kanske det viktigaste, att ge sig tid att känna. Hjärtat bultade och jag måste ju vara ensam för att känna, hinna känna, jag har alltid vetat det. Och jag körde tillbaka för att hämta hem Simon, börja på ett nytt kapitel, som egentligen är samma kapitel.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: