Björns

2012-05-27
11:13:43

Snigelblogg med stora slemspår.

God morgon. Tydligen någon slags mors dag idag, något jag inte har några minnen av att vi firade när jag växte upp. Inte heller fars dag, halloween och andra dagar när något eller någon var mer speciell än någon annan. Däremot firade vi namnsdagar lite extra, i alla fall för mig och min bror. Då fick man vara mer speciell än någon annan. Vi brukade få välja vad vi skulle äta till middag när vi hade namnsdag och dessutom fick vi inte helt sällan ett Lucky Luke eller Asterix seriealbum. Nästan som en miniatyrfödelsedag, jag minns att jag älskade det. Särskilt de åtråvärda seriealbumen.

Hur som helst har ju Simon en mor som verkligen förtjänar att firas lite extra och även om vi så klart hade glömt att planera för det genom att köpa blommor eller choklad dagen innan, fixade Simon och jag lite frukost på sängen och Simon skrev ett kort med en massa hjärtan. Det var mysigt.


Men hey-ey-ey! säger ni. Vad fan har hänt med din jävla blogg senaste tiden? Icke en rad på en hel vecka nu ju! Jag vet, jag vet. Tanken från början var ju att jag som ett minimum skulle posta något varje dag, men när man måste jobba heltid och ta hand om resten av livet med allt vad det innebär i åtaganden blir tiden ibland för knapp. Dessutom har tillvaron infekterats av en hel del piss, skit, helvete, ångest och en massa annat skräp man gladeligen varit utan. När det händer går jag inte ut och slår sönder saker, jag tappar bara sugen och försöker gömma undan mig själv, från grannar, vänner , jobb och så vidare, vilket så klart nästan är omöjligt. Jag hatar verkligen att göra saker utan ett leende på läpparna.

I måndags lyckades i alla fall min bror övertala mig att jag borde vara med på korpmatchen mot Dasslocken från Henkan. Vi hade målvaktsbrist och jag som stått i mål i innebandy i en massa år snörde på mig ett par sprillans nya handskar och ställde mig mellan stolparna.

Hur det gick? Rätt hyfsat tror jag, jag gjorde några vilda utrusningar och skrapade sönder både brallor och knän, jag gjorde utsparkar, utkast, stod rätt och innan någon hajjat vad som hände hade vi vunnit med 1-0. Årets första seger, årets första match utan insläppt mål. Vad mer kan man begära? Ett kungligt gäng att spela gubbfotboll har man hamnat i hur som haver.

Jocke, Vasse, Jon, Roger, Claes, The real Jugge och en svartklädd El Nicko som tillhör lokalkonkurenten Prispressarna.

Resten av veckan är försvunnen i ett töcken av jobb. Massor med hål i den nya organisationen som läckt och på onsdagen fick jag i alla fall tid att sitta en stund med arbetsledarkollegorna och min chef och börja fila på förbättringar. Det vänder nog så småningom.

Så äntligen fredag. Och ledigt, som vanligt nuförtiden när det vankas Karneval i Orminge. Jag lämnade Simon i skolan och gick bort till Röda torget för att titta på Boos alla skolklasser som kom utklädda och sjungande till vibrerande kalypsotoner. Lika mäktigt varje år.

Jag åt lunchmatsäck ihop med Simon och hans klass i Centrala parken efter tåget. Det blev plättar och vattenmelon.

Efter det stämplade jag ut honom från skolan och vi gick bort till min bror och hängde på hans baksida. Strålande sol och barnen plaskade loss i den uppblåsbara poolen. Livet när det är som bäst! Kunde bara den jävla solen hålla sig framme varje dag i juni, juli och augusti som den gör vid medelhavet och man visste att det var tre månaders solgaranti varje år tror jag att försäljningen av serotoninhöjande medicin och sjukskrivningarna för depression skulle upphöra helt. Faktiskt.

Ormingekarnevalen har ju så klart också ett obligatoriskt rumänskt tivoli med diverse krimskramslotterier och åkatraktioner. Passar perfekt för barnen som gladeligen spenderar sina föräldrars surt förvärvade pengar där.

Varför hela tivolit är prytt med dåligt spraypaintade bikinibrudar när det vara är 7-10-åringar som åker där övergår mitt förstånd dock.

När eftermiddagen övergick till kväll kom Martin, Emilia och hennes grabb Igor ut till Orminge och vi fortsatte karnevalsfirandet på brorsans baksida, så som man alltid gör nu för tiden. Massor av vuxna som grillar och dricker vin, massor av barn som springer runt och leker tills mörkret sänker sig. We love it!

Dock är det jävligt trist att karnevalen numera helt exkluderar vuxna. Det anordnas liveartister för ungdomar över 13, men det är nolltolerans mot alkohol och i Folkets Hus har man inte ens längre någon ölförsäljning och något gammalt rockband på scen som förr i tiden. Den här hetsen att stoppa ungdomsfylleriet har verkligen stympat karnevalen. När jag själv växte upp satt vuxna på filtar i Centrala parken och åt grillad kyckling och drack vin, lyssnade på lokala band från rockföreningen Ormen på en stor scen mitt i parken medans barnen sprang runt och hade kul. Det får man inte göra längre så klart på grund av massa paragrafer om att dricka på allmän plats osv, men jag vet inte om den här hetsen är rätt väg att gå. Jag såg lika mycket fulla ungdomar som varje annan storhelg i Orminge, eller varje annan fredag eller lördag med för den delen i fredags. Vill gärna tro att det skulle vara mindre stök bland ungdomar om man hade mängder av vuxna i hela parken, fast några av dom druckit några öl.

När merparten av Claes baksidehängsgäster gått hem eller ner till Eddys Bar satt jag, Claes, Roger, Rogers svåger (Stefan? Pär?) och oblyga Lars kvar hemma i köket och tog oss ett sista glas medans vi diskuterade invandring, rasism och ungdomstider. Trevlig avslutning på fredagen.

Sen blev det lördag. Leia skulle vara konferencier på karnevalen under dagen och försvann tidigt iväg, medans jag och Simon tog en snabb förmiddagssväng till karnevalsområdet innan eftermiddagens fotbollsturering på Boovallen. Jag, Oskars pappa Roger och Adrians pappa Sebastian stod vid sidlinjen och skrek, hejjade, hurrade och high-five:ade fram våra söner till mäktiga 10-0 och 7-1 segrar! Vilka grabbar vi har!

Anfallarna Enzo, Samuel och backarna Felix och Simon.

Trots en 90g hamburgare och en kokt med rostad lök precis innan vi åkte till Boovallen krävdes en toast efter första matchen för att fylla på bränsledepåerna.

Efteråt blev det fika med laget och medaljutdelning. Tänk om man fått en euro för varje gång Simon frågat om det verkligen är "riktigt guld" i medaljen...

Efter Boovallen sinade energin och hela familjen säckade ihop hemma efter en god middag. Vi kollad början på melodifestivalen, men gav upp när vi tröttnat på juckande letter och skrynkliga ryska tanter. Tydligen gick det bra för Loreen och Sverige ändå. Kul för alla melodifantaster vi känner, men mest kanske för Simons kusiner Emma och Alva som jag antar lever i ett lyckorus nu.

Den här söndagen vill jag verkligen inte göra något annat än att sitta och titta ut över havet någonstans, kanske sträckläsa lite i Karl Ove Knausgårds Min Kamp del 2. Men jag antar att det blir en del välbehövlig städning och rensning av hemmet och lite tvättande i stället. Eller kanske också? Vi hörs.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: